LIB B: FIRST RAPPER MADE ON THE INTERNET #2

 Uncategorized  No Responses »
Jul 052010
 

LILBTHEBASEDGOD IM FOLLOWED BY AROUND 33 THOUSAND, I FOLLOW AROUND 33 THOUSAND, I HAV TWEETED AROUND 33 THOUSAND #BASED #BASED ERYTAHNG BASED!!!

There are still legends living very comfortably as middle level rap stars, maintaining a following without ever compromising their artistic integrity (favorite examples: Cormega, Sean Price, Ill Bill), but the traditional rapper traditionally fits badly into this new paradigm of rap production. Lil B on the other hand – with a hundred Myspaces, almost the double in youtubes, 24 hours a day online, spreading viruslike – lives the Age Of Information like few others.

Based means being yourself. Not being scared of what people think about you. Not being afraid to do what you wanna do. Being positive. When I was younger, based was a negative term that meant like dopehead, or basehead. People used to make fun of me. They was like, “You’re based.” They’d use it as a negative. And what I did was turn that negative into a positive. I started embracing it like, “Yeah, I’m based.” I made it mine. I embedded it in my head. Based is positive.

There are few other artists out there that are so extreme in their passion and devotion to their sound. Sonically and lyrically he explores and goes where he wants to. I believe that everything B does, from the retarded “hoes suck my dick because i X like X” lines to the deep and introspective points of view on things like race, struggle, and growing up can be easily reconciled under this based existence. B and I are only 3 years apart, so to a point I can understand where he’s coming from in being young and aimless and trying to actively figure out your place in the world. Some days I wake up thinking deeply about the culture of the Internet as well. Sometimes I wake up and think about hoes sucking my dick.

Every man has two sides. The balance between them needs to be #based. A dualism as brilliantly explored in The Bible, I’m God and I’m The Devil as in Sabac Red’s underground classic Positive And Negative.

Look at 2pac as the young effeminate black panther and later as the leather clad super thug (or all the other 2pacs he gave to the world). When Jay-Z raps Never Change – is that like nothing happened between Hawaiian Sophie and Parking Lot Pimping and Empire State Of Mind? Cormega kept it #based when he said that “if dough change things I’m no longer the same / But what I became does not conflict with from where I came“. 2pac was so great, so mythical, because he displayed the different people in him. And everything he wrote was not based on his individual life. He wrote models of living, and was, like Malcolm X, the great story of how a person changes, going from nothing to something, taking the world as hostage.

Honesty is gold in the attention economy. That’s what makes Lil B a billionaire even when wearing dirty vans.

LILBTHEBASEDGOD all the hate i will throw it in a pot. and use that as salt and peper and I will cook till my death. in my kitchen alone in tiny pants

stewarthome1 The three r’s of postmodernism – repetition, repetition, repetition!

It’s not unrealistic to assume that Lil B:s repeated use of Bitch and Hoes On My Dick and Suck My Dick is a deconstructionist strategy of sorts. Like geeks do with geek and niggers do with nigger. Repetition changes meaning. Every copy gets a different character. In a retweeting of a female fan’s tweet I feel like I’m seeing a hidden agenda of subverting hiphop’s misogyny and homophobia:

LILBTHEBASEDGOD @LILBTHEBASEDGOD wooooo swag wooo suck my dick hoe woo swag

Complex: Is your unconscious mindset fascinated by homosexuality? You talk about lesbians a lot. You call girls faggots. You call yourself a pretty bitch. Is there interest in that lifestyle?

Lil B: It’s a touchy subject. I respect the hell out of gays and the gay community. I’m not a gay man. I don’t agree with sex with another man or fucking another man or giving blow jobs to another guy. That’s not my thing. I’d rather fuck a girl, fuck her in her ass, fuck her in the mouth or something. Sorry for cussing.

Complex: It’s fine.

Lil B: It’s a very touchy subject. People get scared when they hear the gay word, but when you truly know yourself, you gonna be good.

“ett kontrollsamhälle är inte nyckeln till ett samhälles trygghet”

 Uncategorized  No Responses »
Jun 302010
 

PL 13, PL 19 funkar väl om dom brukas, och ej missbrukas, men i miljonprogrammen används dom paragraferna till att trakassera och förfölja folk. Oftast på en personlig nivå.

Det är väl dom “hårda tag” som skatan Ask har infört, gammal höger konservativ metodik. Man undrar ifall såna så kallade “intellektuella” människor har någon koll på psykologi…

Det går att piska folk till en viss gräns, men när gränsen är nådd, så slår det bara tillbaka. Dom blir saker och ting ännu svårare för förtryckaren, då bomben exploderar, samma bomb som var en smällare från början. Det gäller att balansera, men konservativa krafter har aldrig kunnat göra det, därav kaos.

Regeringen: Så blir Sverige tryggare… Slumpvisa, frivllliga drogtest i skolan “vid behov” och att snatteri blir ringa stöld är några av regeringens förslag till ett tryggare samhälle.

Flera av dessa årgärder är avsedda att bemöta brottslighet bland unga människor. Unga brottslingar ska exempelvis kunna skiljas från hemmiljön under en koet tid genom så kallade helgskiljning.

Polisen ska också få möjlighet att publicera bilder på misstänkta brottslingar för att få in tips.

Min kommentar är att, dom kan inte ens sköta PL3, PL 19 ordentligt, hur ska dom kunna ta hand om det här på ett korrekt sätt. Alla dom grejerna kommer bara slå tillbaka mot poliser och samhället, ett kontrollsamhälle är inte nyckeln till ett samhälles trygghet.

Trygghet kan man enbart uppnå genom att bekämpa dom tre största motivatörerna till kriminalitet/organiserad brotsslighet, som är fattigdom, förbud och mänsklig girighet.

LIB B: FIRST RAPPER MADE ON THE INTERNET #1

 Uncategorized  No Responses »
Jun 272010
 

The mind is so complex when you’re based. 32 levels. Welcome to my world. Like I said, I’ve been ready, and it feels good to be here now. Finally realized who’s the rawest rapper: Lil B. (…)

To anybody that thought they had it, need to think again. Throw your hands up, it’s Lil B for Little Boss. I need all the based energy I can.

The production of rap music has gone through changes over the years. From pre-industrial years of block parties to rapping over disco beats to renegade producers taking control over the studio environment and rap taking over the charts. To increased commercialization and the struggle for structural independence and artistic integrity.

One big structural change in recent years is that A&R people have become obsolete. Labels will only do business with artists already established independently and locally. A hundred thousand mixtapes sold, then you can sit at the table with these people. Gone are the A&R professionals who actually sought out and coached new artists into greatness.

Complex: Why do you take that approach? Most of your songs aren’t available for download. There’s a song here, a song there. You have a random 250-song mixtape. It’s chaotic and there’s no order to it.

JonRaff If you think about it, @LilBTheBasedGod’s song collection is like the Pokemon. You have to go on a journey to collect them all. #Based

Just like Marley Marl sampling James Brown had a certain economic advantage over Brown himself plus band, Lil B has arrived steps ahead the mixtape rappers. He has further rationalized the production of rap, with himself on 24 hour www-fueled creative frenzy and with his fans performing the A&R function. They are to select and promote and spread and copy the music. Taste will be made on the internets, copied out onto the streets, copied back in. New scenes and structures are created.

A Swedish blog talks about the cultural black hole where influential rock journalists used to be. Some kind of youth project leader is quoted. He sees a lot of talented kids coming by, but everything they record come out so generic. These kids started watching MTV after the Chill Out Zone got shut down and YO! MTV Raps was ran off the block by the strip club muzak. His point: these kids have no point of reference as to what people have done before. Their ignorance of tradition limits their creativity, as to what music can be. Blog continues:

Regarding the freely copyable culture forms it seems rather that each genre or style is characterized by seperate pockets that rarely communicate. Specialized idiots in their own small section. (…)

They have all the MySpace pages in the world but nobody that guides them in pop culture. No editor, no map reader, nobody that highlights what is good, no matter if it sells in 10 copies, 1000 or 100 000.

This is what is called “The Death valley problem“. (…)

Everything can be found on the internets. The whole history of the world’s art, music, literature and so on is well represented. But where do you look? Someone needs to bring you the news and point out what’s relevant. You need an introduction. The cultural landscape has changed, and most of the generation born in the late 80s and early 90s has been lost in between. If nobody’s there for you, helping you, guiding you in the right direction – face down (ass up) in the mainstream.

Just like there are no real hardcore, working class men standing in the streets around the neighborhood anymore, setting examples, telling kids what right and wrong, and no mothers telling off her friends’ kids as well as her own, there are no hardcore cultural ambassadors standing in the media mainstream passing the torch to the coming generation. Real talent is not afforded there anymore (but takes it’s escape to blogs and trash print media, where less dogma apply, with the following result of either joyous newness or total perversion). Everything that’s not straight from the market division of the record companies or an absolute freak show gets no love. The economic streamlining of the media has all but done away with what is usually referred to as “the fat middles”. Continued translation from Swedish:

A lot of this type of really talented artists gained a popularity that lifted them out of obscurity saleswise, thanks to the attention that this type of open minded but at the same time autistically passionate journalists and editors could give them. That passion seems to have away somewhere else now. Many blame this on an increasing surplus, but at the same time we have the technological conditions to navigate in this surplus today. At least in theory. Until now Myspace and p2p are too decentralized and fragmented, while newspapers are too centralized. Heck, one of the most connecting forums on the net today is as a matter of fact The Pirate Bay.

Madlib = modernist, workaholic, cosmopolitan like Öyvind Fahlström

 Uncategorized  No Responses »
Jun 262010
 

This is his first American interview since 2006, because he has better things to do — engulfed in a ceaseless surge of creativity, sleeping only two or three hours a night and fueled by coffee and Lucas Valley OG, the strain of medical marijuana he’s currently incinerating. (…)

“He has records from almost every nation,” says his frequent collaborator, hard-boiled Detroit rapper Guilty Simpson. “He doesn’t just buy them to sample. He wants to understand each song. He doesn’t need to know the language to realize musicality.” (…)

“He’d make do with what he had. There was an upright bass with just one string and he’d still use it effectively. He was insane on the drums too. I’d wake up to the sound of him playing to jazz records for hours. He seemed to be doing it because he loved it, not because he necessarily wanted to improve.”

I’m getting Öyvind Fahlström vibes reading this interesting but overwritten interview with Madlib.

Breaking Down A Bad Ass TV-Show

 Uncategorized  No Responses »
Jun 062010
 

Breaking Bad tells the story of a chemistry teacher in Alberquerque, Arizona who passes through a crisis and breaks bad. Unable to deal with being diagnosed with cancer when already having problems supporting his family, he starts cooking methamphetamine, to pay both for his medical treatment and future mortgage payments and college fees.

What happens when a nerdy family father enters the drug market as a manufacturer? There are X number of consequences for a choice like that. When the script writers have explored them all, they too pass through a crisis. How will they continue with their story without losing steam?

The remarkable thing about Breaking Bad: they don’t. They come out on the other side. They intensify. Success comes thanks to their loyalty to the inner logic of their basic story. And from a realistic passion when drawing the characters, their situations, their desperate actions, the consequences that come back to haunt them. Gender roles and illegal economics are explored with the cold preciseness of a coroner.

TV have taken cinema’s dominating role in expanding the viewers consciousness and creating communities and a sort of intellectual exodus. The rituals of cultural transformation have moved from the cinema palace to bedrooms, from the movie projectors to laptops and broadband connections.

Television networks give script writers more freedom than Hollywood. With them more talent migrates. There are more  good TV-shows than movies out recently, which is surprising and fascinating. A new blockbuster always disappoints (lest we’re talking those Batman-movies), but not a TV-series – if a friend recommends it, take her word for it.

Shorter pieces are more fitting for a fragmentized world, a world with an increasing attention shortage. A TV-series is more open for the new, the critical, for our daily problems. It gives space to broader, more radical views of society. But while we’re celebrating this, let’s also remember that our attention economy is a place fully submerged into PR, marketing, advertisement images; a world 360 degrees subordinated, where everybody is whoring out their bodies and their innermost thoughts 24 seven.

Guerilla Art

 Uncategorized  No Responses »
May 252010
 

Såg Guerilla Art på Malmös träskdagis (det var gratis) för ett tag sen. Får nog erkänna att den innehöll en del intressant. Street Art placeras i ett historiskt sammanhang och en del artister visar upp riktigt coola grejer. Det var också intressant att se i en dokumentärfilm det jag även ser bland kompisar här i Malmö, nämligen hur vår generation går samman och skär bort mellanhanden i utställningar och i försäljning av tavlor, t-shirts, osv. (Jämför med musikvärlden, där man kan se en liknande utveckling.)

Till det negativa i dokumentären hör Futura 2000, som jag av någon anldening störde mig nåt otroligt på, och filmskaparnas konstsyn som verkar mena att måleriet först vinner betydelse med en saftig prislapp.

Det är förvisso naturligt ur ett normalborgerligt perspektiv. Galleriet betyder vanligtvis ungefär samma sak för målandet som det naturvetenskapliga muséet betyder för djuret. Tillkomstprocessen – som i filmen framstår som mycket intressantare är slutprodukten – och dess sociala sammanhang göms undan. Inspärrade artefakter berövade rituella, sociala och kroppsliga funktioner verkar vara eftersträvansvärt. Skulle jag definiera borgerligheten på något sätt så vore det som just det; som den döda, avstannade världen. Den definitionen passar in på villakvarteren och den passar in på konstgallerier.

Jag hade alltså hellre sett mer intervjuer med målarna än en massa godkännande konstköparsvammel.

Riktlinjer för en modern trasproletär roman

 Uncategorized  No Responses »
May 232010
 

Med sin Underworld-trilogi gjorde Ellroy mer än att revolutionera den politiska thrillern. Han drog även upp riktlinjer för vad en modern roman skulle kunna vara; hur den skulle kunna se ut, hur den skulle kunna befolkas och fyllas ämnesmässigt. Hans “privatdeckare”, småmissbrukare, sexgalningar och småhustlers skulle kunna bytas ut mot dagens datorhackers, “satanister”, professionella husockupanter och diverse nazi- och MC-gängsdrägg.

Någon som har tips om några sådana böcker, som alltså likt Underworld också präglas av hög stilistisk målmedvetenhet?

Svante Tidholm och medelklassens obefogade självförtroende

 Uncategorized  8 Responses »
May 212010
 

Såg att Svante Tidholm har gjort en dokumentär. Har inte sett den. Du kanske har ännu mer tur, och vet inte vem jag pratar om. Låt mig i så fall plåga dig en stund, in the good name of driving hem några poänger.

Som ung tjänade Svante miljoner på IT-boomen. Han skrev tidernas mest substanslösa och hantverksmässigt omedvetna generationsroman (helt enkelt ett oredigerat snitt från hans epostkorrespondens). Han var med om att starta det livsstilsanarkistiska tryckerikollektivet Demonbox. En insändare klagar på medelklassinslagen på Arbetarens sistasida – gissningsvis syftar man på Svante, som ungefär svarar att klass inte spelar så stor roll; det viktiga är hur punk och anarki har makten att förändra våra liv. I den, öh, “civilisationskritiska” kalkondokumentären Surplus velar han runt och klagar på att han har mer pengar än han kan spendera (revolutionen kräver självfallet de fetgöddas gråtmilda självförnekelseritualer). För närvarande verkar han främst utleva sin mjölkmögliga tankeverksamhet på Arbetarens XX-blog.

Jag ogillar hans mediala närvaro lika mycket som jag uppskattar hans användbarhet som ideologiskt bollträ; som den medelmåttiga medelklassens obefogade självförtroende utmärkt exemplifierad.

Both his parents are writers, and his brother is a journalist at a Swedish morning paper (DN), but Svante doesn’t think his family is his reason for writing. “My parents have never demanded me to write. I grew up in a family where creativity was something natural. It then becomes something common, and not at all anything special as in a family where no-one writes.”

Detta kan förklara varför han fortsätter, när han uppenbarligen inte har nåt viktigt att säga, och dessutom gör det så illa. Medelklassen vill stå i centrum, även när man inte har nåt att komma med. Man vill förklara världen, även när man förstår lite om hur den fungerar. Kort sagt: man tror man är så jävla viktig, utan egentlig anledning. Det handlar om det symboliska kapital som Pierre Bourdieu skrev om; att man är välartikulerad och har ett visst mått av självförtroende, vilket är viktigt för att överhuvudtaget våga formulera egna, oppositionella tankar. Detta kapital försökte man i arbetarrörelsens Sverige som bekant erövra genom bl a ABF, studiecirklar och föreningslivet. Men att socialdemokraternas medlemsantal har gått ner till en tiondel på trettio år är ganska talande för situationen. Folkbildningsprojektet, som skulle lära oss att föra vår talan och tro på vår egna intellektuella förmåga, är i fritt fall. Arbetarklassens ordkarga levnadssätt och genomgående låga självförtroende kommer med all sannolikhet att bestå.

Detta förhållande förklarar delvis varför det är en sådan plåga att läsa en slumpmässigt utvald diktsamling på biblioteket och varför det är så många skribenter i Nöjesguiden (eller bland journalistkåren i stort) med skitförnäma efternamn. Detta tema dyker också upp i Fienden, Renzo Aneröds tredje del i sin trilogi om subkulturer och våld bland ungdomar uppväxta i det sönderfallande folkhemmet. Det handlar om nazis och AFA den här gången. Visst, Aneröd kör på med lika illa konstruerade intriger och dialoger som förut, men även ifall hans karaktärers (eller väldigt genomskinligt hans egna) resonemang knappast bör tas som rekommenderade politiska program så är de som vanligt utmärkt diskussionsunderlag. Författaren är säkert nöjd så. Inget tekniskt delikatessarbete, men hundra procent angelägenhet. (Det är också som diskussionsunderlag som Teatermaskinen hittar sitt kanske mest radikala uttryck.)

Särskilt intressant är Aneröds skildring av hur medelklassen i den antifascistiska kampen ställer arbetarklassen mot sig själv och får oss att glömma klasskampen; anarkokommunisten Antonios tankar kring nya strategier för att bryta fascismens splittrande effekt på arbetarklassen (javisst, man ska slå dom på käften och jaga bort dom från gatorna, men då majoriteten av Sveriges blöjnazis är arbetarklass ska man även försöka kommunicera med dom – vilket kan löna sig i det långa loppet… och terror mot nazisters familjer kanske inte är den bästa vägen att gå?); hur högerregeringen under krisen i början av 90-talet använde invandringen både för att splittra arbetarklassen och införa lönedumping – och för att framställa sig själva som ädla humanister; hur det kulturella kapital som vi nämnde förut ofta får medelklassmänniskor att agera som självutnämnda ledare inom vänstern – när de egentligen ser rörelsen som nån slags gatukreddgivande utflykt innan de gör riktig karriär – och mycket annat som förtjänar ett eget inlägg. Det kan också nämnas att bokens absoluta höjdpunkt är en hjärtligare totalsågning av Promoe än vad jag någonsin skulle vara mäktig.

Låt oss runda av med ett relevant citat från Skumrask angående den potentiella makten hos ny mediateknologi:

Frågan är bara hur vi sprider den här möjligheterna till så många som möjligt. Det intressanta är inte i första hand vilka som använder ny tekologi, sociala medier och nya informationskanaler. Frågan är hur de används.

Efter att ha jobbat med kultur och ungdomar under många år och i vitt skilda delar av samhället har jag konstaterat en sak. Unga från medelklassen (i brist på bättre benämning) ser sig själva som både konsumenter och producenter, medan unga från arbetarklassen ofta ser sig själva uteslutande som konsumenter och använder exempelvis nätet uteslutande för konsumtion.

Med ett allt mer segregerat skolsystem riskerar den här klyftan att fördjupas ytterligare. Den megafonen vi åtminstone tillfälligt förfogar över riskerar att återigen hamna i de besuttnas händer till DNs ledarredaktions och ravekommisionens chefsideologs stora glädje.

Att se Svante Tidholms film måste vara plågsamt, på flera nivåer. Caroline Ringskog Ferrada-Noli lät så här nöjd i Nöjesguiden:

Försöker hålla tungan rätt i mun här för att inte raljera. Vet själv hur mycket arbete som ligger bakom att producera ett livsverk, som jag faktiskt tror att det här är. Resultatet är ändå inte noggrant. Slarvigast är den inbjudande ytan av feministisk analys som inte hämtas upp nånstans i filmen.

Svante Tidholm undrar varför män vill köpa horor. Hans gestaltade slutsats är för att det är synd om männen, att de egentligen bara vill ha kärlek. Det låter ju som att han är intresserad av mansrollen, dennes del i patriarkatet. Det är han inte. Han är bara intresserad av mannen.

Och det är väl okej, man kan inte recensera genre. Det flesta filmer handlar om studier av mannen, från Die Hard till Superbad. Direkt sårande är dock hur han illustrerar detta genom att åka till norra Europas största horhus utan att bry sig om hororna. Det är konstärligt ytligt. Han objektifierar kvinnorna, som vilken kund som helst. Inga frågor om orsak och verkan. Inte ens i skarpt läge, när han intervjuar en högt uppsatt på Pascha, frågar han om den moraliska smärtpunkten i systematisk och ekonomisk förnedring, utan om denne skulle tänka sig att prostituera sig.

Det är underligt att någon lyckas vara på ett så vibrerande ställe och inte komma åt en nerv. Han intervjuar bara män. Förutom en kvinna han följer som inte heller lyckas vittna om något berörande. De bara hänger. Filmen drar sig inte för att reproducera porrfilmsinspelningar. Man vill gärna tro att det är kritiskt, avslöjande. Det är det inte. Kvinnorna avhumaniseras nästan ännu mer genom att bara filma deras kroppar när de blir gruppvåldtäktpåsatta.

Jag önskar att detta hade en annan dimension, åt Houllebeque-hållet. Att det fanns en vilja att iskallt och obarmhärtigt försöka återge världen. Men inte det heller. Ett flertal gånger säger Tidholm att han aldrig skulle köpa sex. Är det ett slags moraliserande? Är det fel att köpa sex? Att sälja sex? Frågan är för mig ointressant.

Tidholm säger sig vara intresserad av mansrollen. Han gullar med den, på en bordell utan att undersöka kvinnornas situation. När han efter en filmvisning i Malmö menar att våldtäkt handlar om sex snarare än makt, har jag inget förtroende kvar.

Det såg så bra ut från håll. Men det var bara en fortsättning på rådande ordning trots Atmos kredd och potential i en ny kulturs tidevarv.

Brand har liknande klagomål. Jag kan nog inte hålla med om allt dom säger, men följande är allt lite komiskt:

Kanske hade ett erkännande av deen homosocialitet som filmaren själv är bärare av lyft Svante Tidholms film och visat på hur stark maktordningen är. De självreflekterande inslagen i filmen framhåller istället hur känslosam, jämställd och djuptänkande han själv är.

Fredrik Strage gillar den. Men han är likt Tidholm liberal och skulle själv antagligen stå lika handfallen inför ämnet. Det verkar som om Tidholms världsförståelse handlar mer om avundsjuka och dåligt samvete än om kroppsliga drifter och ekonomiska realiteter. Jag skjuter från höften: hans skuldkänslor kanske kommer mindre från hans könstillhörighet än från hans status som priveligerad medelklassunge (världssamvetet brukar som bekant bränna starkare i dom eftersom man har så lite att klaga på i sin egen värld)? För att återvända till Ringskog Ferrada-Noli – hur skulle exempelvis Houllebeque resonerat? Vart kommer man i det här fallet med en vilja att iskallt och obarmhärtigt försöka återge världen? Varför köper män sex? Visst finns det de som vill ha närhet och gråta ut. Men andra vill bara spruta. Och andra vill festa och ha kul med grabbarna, och väljer då horhuset. Ja, det finns många anledningar till att prostitution är världens äldsta yrke.

Man kan tänka sig att Tidholms bakgrund på en syndikalistisk tidning hade färgat av sig såpass att han istället för att skåda jävligt långt in i det manliga navelluddet kunde lyfta fram arbetarperspektivet: att sälja sex är ännu ett sätt att sälja sin arbetskraft. Visst skulle säkert prostitutionen minska, eller möjligen i det närmaste försvinna, om vi hade ett bättre samhälle och en bättre relation till sex och det motsatta könet. Men i dagsläget kan man koncentrera sig på två saker. För det första – och detta är jag långt ifrån hundra på – att precis som med droger hålla ekonomin kring sex laglig, och alltså någorlunda i dagsljuset, där verksamheten åtminstone går att diskutera (skulle prostitutionen kanske se finare ut i Sverige än i den svettiga tyska skyskrapan från Svantes film?). Att sexköpen skulle öka vid en eventuell legalisering är inte givet, utan beror på diskussionen som samhället kommer att föra. För det andra måste hororna få ett bättre liv. De måste organisera sig för bättre villkor (och därmed även en chans att komma ur sin situation) – precis som alla andra som horar ut sig i kapitalismen.

För att avsluta: Hur göra en bättre film än Som en pascha? Ingen aning. Jag skiter i, och är ärligt talat mer intresserad av Svante Tidholm som arketyp än av hans eventuella verk. Mitt råd till honom handlar varken om prostitution eller filmskapande. Gå till närmsta arbetsförmedling och ta första skitjobb de erbjuder. Då slipper nån annan göra det. Låt sen din mediala närvaro sjunka. Ner till noll. Till det att glömskan och tystnaden råder.

Kartellen – Vilsna Själar (textanalys)

 Uncategorized  5 Responses »
May 132010
 

Ni kan säga att vi är knas och förstör den här stan,
men ni kan aldrig säga att ni såg oss som barn.

Jag lyssnar på läcket från Kartellens kommande släpp varje dag. Skivan kommer att bli helt sinnessjuk. Speciellt med Masse, en av världens bästa producenter, i studion. (Intressant att se honom gräva runt i Sydamerika och i utkanterna av 50 Cents imperium; är det någon från Sverige som kan slå stort internationellt så är det han.)

Det finns mycket att citera. Men speciellt en bit har jag hängt upp mig på, ungefär vid 3:30.

Så om vi och våra texter är helt ute och cyklar,
varför byggs fängelser fortare än kyrkor?

Det är tekniskt snyggt. Sebbe använder ett gammalt uttryck i ett nytt sammanhang. En av de trevliga grejerna med svensk rap är att man tar vara på gamla språkskatter och levandegör dom. Sen rimmar han cyklar med kyrkor. Alla vet att det är snyggt med rim som nästan inte rimmar.

I Sverige byggs det fängelser. På Kriminalvårdens hemsida kan man läsa att ett “20-tal nya anstalter byggdes under 1980-talet. Just nu byggs nya anstalter, eftersom antalet fängelsedömda har ökat.” Kom då ihåg att ökningen har sin grund i en politisk vilja. Det är inte svårt att se att den kriminella världens förhårdande har allt att göra med ett hårdare samhällsklimat – som har sin grund i nedskärningarna och en kapsejsad integration. (När jag talar om integrationen menar jag inte bara av invandrarna; socialt utslagna som missbrukare, hemlösa och arbetslösa har mycket svårare att komma in i ett samhälle dominerat av ekonomisk knapphet och söndertrasad välfärd, ett samhälle där man inte får nån andra, tredje eller fjärde chans.)

I Sverige byggs det fängelser. Precis som i USA, där det under de senaste decennierna har skett en monstruös tillväxt (här kan vi se att antalet intagna mer eller mindre har fembubblats sedan andra världskriget), sker byggandet egentligen inte som en reaktion på ökad brottslighet; den ökade brottsligheten kommer snarare som en reaktion på den politik som förs. Men det finns skillnader.

På andra sidan Atlanten har ett fåtal företag tjänat väldigt mycket på att spärra in fler och fler människor. Då våldsbrottsligheten hade minskat efter andra världskriget möjliggjordes fängelsetillväxten av nya hårda lagar som inriktade sig på mindre knarkbrott och liknande. Three strikes fyllde fängelserna med miljontals människor som snarast var socialt utslagna än asociala brottslingar (alltså skyldiga till mord, våldtäkt, osv). Om man undrar varför USA ibland framstår som så fucked up kan man börja med att kika på den här utvecklingen. Härur kommer mycket av den sociala rädslan och underordningen i det landet, misstänker jag.

Fängelserna i Sverige växer på ett annat sätt. Man bygger superbunkrar för att låsa in det nya superbuset. Som Kartellen själva har påpekat på sin blogg så har det att göra med politisk propaganda. Karriärkåta politiker försöker behålla makten med PR-knep. Snygga soundbites bestämmer deras agenda. Man ska stoppa den organiserade kriminaliteten. Det enda de har att komma med är dessa svartvita berättelser om politisk godhet och kriminell ondska. Som för övrigt är helt tagna ur luften. I Sverige existerar det ingen organiserad kriminalitet.

Det är något konstigt med liberalernas ståkuk för tunga brott. Nolltolerans och hårda straff är ett säkert recept för ett allt mer ofritt samhälle. Den kriminella förhårdningen i Sverige är inte skapat av några kriminella gäng, men av politiker. Politikerna monterade ner välfärden och lämnade det sociala arbetet åt gatan. Kanske kommer det fram tillräckligt med förhärdade kriminella ur förortens nästa generation för att fylla deras bunkrar?

Här i Brasilien verkar utvecklingen vara motsatsen. Fängelserna sköts av staten och man vägrar lägga en centavo extra på behandling och sånt. Därför byggs det inte mycket nytt. Cellerna är så fulla att fångarna står upp och sover. Man får vänta i timmar för att pissa på morgonen. Kyrkor är däremot big business. Evangelisterna är minst lika starka som i USA, och på varje gathörn öppnas det konkurrerande församlingar. Det handlar inte om vanliga kyrkor. När man ser de enorma salongerna och köerna som ringlar sig runt kvarteret förs tankarna till en rock-show. Men lyssnar man närmare på skriken inifrån så fattar man att det snarare handlar om djävulsutdrivning och reaktionär uppvigling.

Det en kompis tydligast kommer ihåg från ett sådant möte var klumpen i magen när han inte kunde lägga mer i kollekten. Han är inte kristen men mådde dåligt för att han inte kunde skänka mer pengar. Masspsykos. Goebbels skulle varit stolt över dessa välregisserade spektakel. Det går även att köpa hus i himlen. Man betalar alltså som för ett vanligt hus och får flytta in när man dör. Och de  kandiderar till den politiska makten. Och man marscherar på gatorna och skriker sina slagord.

Vi kanske ska vara glada att det inte byggs mer kyrkor i Sverige. Scientologcentret mellan Malmö och Lund räcker. Vi bör hålla ett öga på dom. Men framförallt bör vi vara uppmärksamma på utvecklingen i svenska fängelser.

1968 var Michel Foucault med om att bilda Prison Information Group, som var tänkt att hjälpa fångar diskutera sin situation som fångar. I Sverige finns Kåkbladet sedan 1999, men det vore intressant att se mer djupgående analyser. Det behövs för att vi ska ha en aning om vart vi är på väg.

De fyra raderna efteråt är otroligt  råa och sanna.

Och våra politiker dom skrattar och skålar
medan ungarna i förorten trampar på nålar.
Slavar åt satan, fast utan galler.
Här ute finns det tusentals Medans Vi Faller.

Att arbeta med kontraster är starkt och effektfullt. Som i Immortal Techniques Bin Ladin: “The system’s filled with fake christians, fake politicians / Look at their mansions, and look at the conditions you live in“. Så jävla sant. Missbruket ökar, politiker bryr sig mindre och mindre.

Den tredje raden är en träffande beskrivning av Sverige. Här är man till synes fri, men försöker man förändra situationen märks det att att man inte behöver vara bakom murarna för att vara en fånge. Fast utan galler. Jag kommer ännu en gång att tänka på hur William S. Burroughs för runt femtio år sedan beskrev de skandinaviska socialdemokratierna som kontrollsystem långt mer förfinade än stalinismen. Polisen känner sig jättehemma i invånarnas huvuden här. Det ännu mer bittra är att detta stannar kvar även när välfärden monteras ner. Kontrollinstanserna behålls, tryggheten slängs ut. Hyperkapitalismens frihet är när jag tänker efter jävligt tunt utsmetad.

I sitt ständiga refererande liknar rap hypertext. Öppningsraden i Vilsna Själar påminner oss om den avslutande låten på Mitt Kvarter. I refrängen scratchar DJ Salla in mer Dogge-citat. Det är respektfullt och väldigt passande. Kartellen är det bästa som hänt Sverige sedan TLK. Och det är mycket av Dogge i Sebbes texter och tilltal.

På den fjärde raden refererar Sebbe till mästerverket från det senaste mixtapet. På ett ögonblick spelas historien om den lovande fotbollsspelaren som det gick snett för upp igen, innan han fortsätter på nästa rad. Det är ett smart och känslomässigt väldigt rikt sätt att berätta med redan befintligt material (vilket de flesta bra rappare använder, vare sig det handlar om sina egna eller andras låtar.

Kanske låter Dogge och Sebbe klichémässiga. Det gör det också oftast när man talar om starka, grundläggande människokänslor. Smärta. Frustration. Saknad. Sånt är svårt att leverera snirkligt. Om en polare dör så talar man knappast om det med flerstaviga rim. När hela världen är emot en känns det bättre att lyssna på Only God Can Judge Me än 6 Miljoner Sätt Att Döda En Älg. Terapi saknar ofta återhållsamhet och hög stilistisk medvetenhet. Lord Knows. All That I Got Iz You. Sånt kan avfärdas som “kommersiellt”, när populärt är det rätta ordet. Och den som är rädd för det populära förlorar dubbelt, trippelt, jag vet inte hur mycket – han förlorar hela världen.

 Older Entries  Newer Entries

Switch to our mobile site