(Ekelund på repeat, du vet vad som gäller bror)
“Svensson ville mildra reaktionen genom att framhålla mindre vansinniga passager i den senare delen av boken. Men Ekelund genmälde: ‘Vansinniga skulle jag inte vilja kalla dem – det är alldeles för vackert ord för sådant. Vansinne är något man måste ha respekt för: en bok av en vansinnig person skulle jag läsa med största intresse. Nej, vad som berör en så ytterst vidrigt i den här sorten är just dess egenskap av motsats till vansinne: den är produkten av den kallaste avsiktlighet.’”
Tobias Lindquist skriver tänkvärt om bl.a. Action Bronson och orginalitet på throwmeaway.se:
“Vi befinner oss nu, tidigt 2011, i en tid då en viss typ av så kallad ‘originalitet’ drar åt sig 99% av den lilla uppmärksamhet som musikjournalister i Sverige orkar ägna åt hiphop. Tyvärr handlar det oftast inte om hiphopens innovatörer, utan mer om gimmicks, billiga trick och mer eller mindre framgångsrika 50/50-blandningar av hiphop och till exempel pop eller electronica.
(…)
En recensent behöver inte ha lyssnat på hiphop särskilt länge eller finkalibrerat sitt sinne för genrens konstnärliga finesser för att omedelbart höra att Kanye West eller Nicki Minaj är ‘originella’. Det ljud som omedelbart träffar örat låter nämligen annorlunda än man är van vid. (Eller kanske egentligen exakt som det vi är vana vid just nu, men diametralt motsatt den ‘klassiska’ hiphopen). Det känns igen som nyskapande.”
När verkligt nybrytande artister dyker upp är det som en uppenbarelse. Du vet känslan.
Men den musik som Nicki Minaj och Drake och Kanye West – de rappare som hamnade högst på samtliga årstopplistor i mainstream-media – gör känns mest som halvdesperat brainstorming från marknadsavdelningen. Avsiktligheten genomsyrar allt, för att tala med vårt inledande citat.
Hiphop är en stor jävla fabrik som tillverkar stilar, ett Style Wars som omsluter planeten. Även sådant som inte låter “nytt” bidrar till stilistiska framsteg – se exv hur traditionalister från New York inspirerar 19-årige Squadda B och 21-årige Lil B till att göra musik som låter garanterat NEXT LEVEL.
Besattheten vid orginalitet är inget nytt bland kritiker. I den historiska backspegeln så framstår den borgerliga kritikens besatthet vid orginalitet som en parallell till kapitalismens framstegs- och profitdyrkan.
Kulturen får sitt rättfärdigande genom att framställa nytt, på samma sätt som vetenskapen har existensberättigande i framställandet av nya rön och uppfinningar. Båda har sin roll att spela i den kapitalistiska ekonomin, men endast ett fåtal blir rika på rap, och annan populärkultur.
De andra arbetar gratis.
Hursomhelst så inser man nära nog dagligen att det existerar en ganska stor mental klyfta mellan de musikkritiker som råkar recensera rap och de som lyssnar på rap för att de måste.
Man behöver exotiska gourmetäventyr dagligen lika mycket som man kan hitta en ny Rakim eller E-40 dagligen. Det duger utmärkt med boom bap och country rap tunes till vår dagliga pizza och husmanskost; bruksmusik för bilen, festen, för att rensa huvet efter jobbet, för att diska eller städa eller handla till, eller för att helt enkelt få motivation till att gå upp om morgonen. De som behöver rap så som de behöver mat kommer alltid att stå oförstående inför musikjournalistikens orimliga prioteringar.
