The Jacka was telling us about Joe Blow when we interviewed him, but dude’s whole demeanor is just so humble and unassuming that the name kinda got lost in the blur of the interwebs… sometimes we just lose focus like that… but after finally having digested You Should Be Paying Me, it’s nothing to say that it’s a top ten release of 2011.
No weak verses, no rushed guest appearances, no trend hopping radio joints, strictly slapping beats, and the kind of life weary lyricism from the protagonist that only the makers of the finest of mob music provide.
I was surprised by it. I had been in France and I thought the French had the young people really down. I was surprised by it. I was delighted by it, in another sense, because I thought ‘By god, they’re really breaking up.’
You don’t think the latent potential is sitting in England?
I hope so. I would love – I would love – to see something like that happen in England. But it must happen after they get rid of this bloody Queen. As long as they have any subservience to that image, it’s hopeless. I think I can get 5,000 people in Trafalgar Square saying ‘Bugger the Queen.’ That bitch. Sitting there soaking up the energy of forty million people. People say, ‘The queen isn’t important. She’s just a figurehead.’ A figurehead of subservience. A figurehead of kissing her ass. Worthless wench. She should be sweeping floors.”
WSB interviewed by Jeff Shero for underground magazine RAT in 1968, while he was living in London. Applies to all countries cursed with royal families.
Jag hann lyssna på Labababa en gång innan datorn bröt ihop totalt. Det lät varierat, välskrivet, välproducerat. Hade Aleks dröjt några veckor med Inte längre fiender hade årets svenska skiva varit en lätt sak att utse.
Arbetsmoral är en mycket viktig och fantastiskt bra politisk låt. Men Broder är lika viktig i det sammanhanget. Vänskap är socialismens minsta och viktigaste byggsten. Hellre en kamrat man kan lita på än tio återkallbara ombud. Hellre en äkta vän i kampen med några få beklagliga åsikter än en PK-fitta som sviker så fort det börjar hetta till.
Lyssnade häromkvällen på Petters, Sannas och Hugos podcast om bl. a. ASAP Rocky, och kan bara hålla med – likt Main Attrakionz (och flera andra nya rappare) lånar han friskt från olika håll, och bygger sin stil i lika delar på sina hemstadshjältar och sin nerladdningskatalog (lika mycket Bone Thugs-N-Harmony som Byrdgang för Rocky, lika mycket Capone-N-Noreaga som Mob Figaz för Main Attrakionz) – men gör något nytt och eget av det.
En skillnad är att ASAP Rocky har en superstjärnas utseende och utstrålning, medan Squadda B och Mondre M.A.N. visserligen har guld i käften och kilovis med swag – men en alltigenom lågmäld framtoning, är taniga och ser lite frånvarande ut, saknar märkeskläder och mediaträning, och verkar tänka så lite som det går på singlar och affärsplaner.
Själva musikskapandet – äventyret där man hela tiden upptäcker nya ljudlandskap och livsberättelser – framstår som det viktiga. De börjar rappa när de vaknar, och ibland innan, om man ska döma efter den vid tillfällen drömska stämningen i deras musik, och fortsätter under dagen, i studion, på scen, i sovrummet, på trottoaren.
(“mucho cheddar, me and mondre best duo ever, quote my words or do me better…”)
Kool Keith nämner i en gammal intervju (där han spyr galla över nostalgiska producenter som gräver i gamla smutsiga vinylbackar och det då nyanlända soundet med uppspeedade röstsamplingar – han vill absolut inte höra sig själv över några Mickey Mouse-beats!) en slags Frankenstein-princip som han saknar i modern rap. It’s alive! – den där monstruösa oförutsägbarheten – keyboardisten spelar med båda händerna, musiken styr musikern och vice versa i ett växelverkande system, artisten släpper kontrollen och går in i ett jämlikhetsförhållande med sina instrument, musiken börjar leva ett eget liv.
Kraftwerks och Lee Perrys berättelser om hur maskinerna spelade dem. Mad Mikes orgelspel i kyrkan varje söndag där den helige ande stegvis tar över och börjar spela förut okända ackordföljder genom honom. Aphex Twins djuphavsdykningar i sinusvågor och effektoceaner, hans totala kapitulation inför musikäventyret, hur han i likhet med Nietzsches rekommendation gjorde själva musiken till livets organiserande princip.
Jämförelsen med Aphex Twin fungerar också när man begrundar djupet och bredden i deras material, hur de känner sig hemma i lika många stilar inom rap som engelsmannen gör inom elektronisk musik. Allt är inte genialiskt, men det är genomgående belönande lyssning.
Jämte Lil B är de unga Oakland-rapparna de enda verkligt experimentella rap-artisterna på 10-talet, på så sätt att deras hållning helt och hållet går ut på att föra musiken framåt, en strävan som påminner om åttiotalets Bomb Squad och Ultramagnetic MC’s och en tid när genrens gränser fortfarande höljdes i dimma. Kanske är det därför som de kan arbeta med rockmusiker och electronica-artister med en viss bibehållen värdighet.
Även textens ärlighet och öppenhet har de gemensamt med Lil B, men där Based God rappar om att ha positiv inställning och att heala planeten så säger Main Attrakionz: “young niggaz got numbered days / take the cape off… aint no getting saved“. En enkel råhet, och ett iskallt, verklighetsnärmande tilltal som för tankarna till tidiga Mobb Deep; unga veteraner som redan har sett för mycket, nersänkta i alkohol och narkotika, på drift i vildmarken… “my uncle died in my mothafucking face / heroin addict, that’s why I love how the bo* taste“.
Trender och poser är skit samma. Inga stora ord, men valda med en omsorg som tecknar skarpa och unika bilder. Inga stora gester, bara hundra procent lågmält, djupt mullrande vardagsliv. Squadda B vaknar upp till en huvudvärk med stort H efter att ha sålt crack hela natten, och nämner att hans hustlande i slutändan handlar om “not even minimum wage… it’s not right“.
Rick Ross fantasier om kokainprofiter och gangsterkontakter kunde inte kännas mer avlägsna. Man blir påmind om Method Mans berättelse om hur mycket han hatade att hustla, eller 2pacs redogörelse för att han som ung inte fick sålt en enda bit crack, att hans polare från the trap istället gav honom fickpengar och rådet att satsa på musiken – Gud välsigne dom för det.
Men för att återknyta till inledningen – det finns ingen anledning till att ställa ASAP och MAz mot varandra. Tillsammans gjorde de årets bästa låt – Leaf som den hette på Live Love Asap, eller Take 1 som den döptes till på 808s & Dark Grapes II.
Veckorna framöver kommer att spenderas med att klura på vilket av dessa tapes som är årsbästa. Kanske har Squadda Bambino, som knappt fyllda tjugo redan har tjugo-trettio tapes under bältet, ytterligare något att säga i den diskussionen – någon gång före nyår kommer förhoppningsvis hans solodebut Back Selling Crack.
“I scribed you a couple of times to remind you
that you can’t find redemption for snitching inside a bible,
or in a kufi… Integrity is sacred,
it’s the only thing a black man have that can’t be taken.“
A rare instance when Cormega is not the nicest on the song. Lake seems to feel very strongly on this issue, perhaps due to having the situation described fresher in memory.
Många skrattade säkert skadeglatt när Dogge uppträde för Livets Ord tillsammans med Carola, Sveriges andra förortsrepresentant, och raljerade över hur lågt killen hade sjunkit och hur totalt han hade tappat det. Men som han uttrycker det på deras fjärde skiva: “kredd och respekt betalar inte mitt barns blöjor“. Att han clownar loss i Ulf Ekbergs hus betyder inte att han sympatiserar med hans läror – även om han dock är något i Sverige, och speciellt i dess vänster, så föraktat som en bekännande kristen – bara att han försöjer sin familj.
När någon rappare uttrycker sympati för Nation Of Islam, ett samfund som förutom UFOs även tror på att den vite mannen skapades av en ond vetenskapsman vid namn “Yakub”, höjs däremot inte ett ögonbryn. Vore inte antisemitismen, rastänkandet, homofobin och sexismen nog, så är denna form av islam också politiskt och ekonomiskt reaktionär. Bara vi får en egen, rasmässigt ren nation med starka ledare, skarpa hierarkier och gammaldags värderingar så kommer allt bli bra. När de förespråkar att svarta ska starta egna företag som en väg framåt liknar de Alliansen mer än svarta pantrarna; den enda omfördelningspolitik som tycks vara intressant är den som går från den troendes bankkonto till ledarskiktets fickor.
Men NOI och liknande är och har varit otroligt viktiga som ett både kroppsligt och mentalt självförsvar hos Amerikas svarta befolkning, och att man där oftare söker svar hos religionen än hos revolutionen har en historisk bakgrund i regeringens så mycket hårdare repression mot allt som liknar arbetarpolitik.
Man ska inte heller förvänta sig att stort musikskapande skulle ha något att göra med skarpsint politiskt tänkande. Storheten hos 2pac låg i den igenkännande världsbilden, rättvisepatoset, det explosiva berättandet, inte i någon halvsmält programförklaring från Thug Life-partiet.
Jag älskar, älskar, älskar rap och har en respekt för islam som sträcker sig bortom en vänsterfärgad, PK-klädd idé om min fiendes fiende… men det vore roligt om alla rebelliska poser och all revolutionär retorik återigen kunde göras sällskap av lika revolutionöra idéer.
I dagens Aftonbladet lägger Ann Charlott Altstadt fram en ganska intelligent kritik av mentaliteten hos Sveriges modebloggare; deras fokus på entreprenörskap och lyxmärken, den tankemässiga och språkliga torftigheten.
“Du lyckas förstås med allt om du bara vill, precis som företagaren och juridikstudenten Isabella Blondinbella Löwengrip vågade satsa på sig själv och valde en pappa som både är företagare och jurist.”
Altstadt missar dock att lyfta fram de alternativ som handlar om något annat än att älska skitjobb och skitdyra märkeskläder. Det känns nästan som att hon attackerar modevärlden i sin helhet (alla där har knappast adliga efternamn), och det bör man akta sig för. Jag har vänner som lagt en hel ihopslavad minimimånadslön på ett par heta stövlar men hatar inte på dem för det – de där stövlarna är ofta det enda vackra de har i sitt liv (word to Ice-T och hans analyser från The Ice Opinion).
Altstadt fortsätter med skryt om att hon “har vuxit upp med punk och proggvärderingar”, och dömer ut “80-90-talisterna” som “troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin”. Så kan man säga, om man vill ha sagt nästan ingenting.
Men medan Altstadt arbetade på sin mediekarriär förhindrade 80-talisterna Sverige från att bli en bananrepublik genom att slå tillbaks nazister på gatorna, gång på gång, och när vi sprang från kravallsnuten i Göteborg efter att vår kamrat blivit skjuten i magen så var det i jävligt klina sneakers.
(Jag spenderar själv knappt något alls på mode, varken tid eller pengar, men kan åtminstone rekommendera bloggarna The Sartorialist och den sorgligt insomnade Lutte des Classes. Andra tips mottages tacksamt.)
Jonas Grönlund jämför i Sydsvenskan den Malmöbaserade gatukonstnären Dan Parks provokationer med Sex Pistols.
Första gången jag såg hans affischer var i Göteborg strax efter mordet på Anna Lindh; en grynig fotokopia på utrikesministern, från andra hållet en arm hållandes en kniv, och texten “Ett hugg för Sverige”. Estetiskt nytänkande och en gnutta humor från högerextremisterna, gissade jag.
Cripple Bastards grejer och Ruptures Soap Farm är estetiskt oemotståndliga. Och jag sätter Jim Goads ANSWER Me! och några andra publikationer i samma anda högt. Att det existerar en undervegetation av JVVF-artister ser jag som nödvändigt för ett samhälles mentala hälsa.
De riktar sig till likasinnade, och håller sig för sig själva.
Dan Park klistrar främst upp sina – kanske inte rasistiska men definitivt främlingsnedlåtande – affischer i de delar av centrala Malmö som är mycket invandrartäta (och mycket PK-folktäta – vilka man till hans fördel kan gissa vara hans primära målgrupp). Hade Jim Goad gått runt och delat ut det ökända våldtäktsnumret av ANSWER Me! på kvinnojourer hade jag värderat honom annorlunda.
Till skillnad från Goad verkar dock Park inte ha något intressant att säga. Provokation utan patos är i vuxen ålder bara en slags avsiktlighet (tack än en gång, V.E.), och påminner mig mer om att prata med mat i munnen eller när någon klampar in hos mig med skorna på än att likt Johnny Rotten reta hela det fortfarande andra världskriget-självgoda brittiska imperiet genom att matcha hakkors med säkerhetsnålar och bondageaccessoarer (för att ta ett väldigt enkelt exempel).
Nihilismen är en process, ett fortgående arbete där man river ner för att etablera nya värden. Ser man det inte som en resa kan man lika gärna stanna på sin kammare. Den JVVF-estetik som Park företräder frammanar bilden av en idiot som sitter och kluddar med sin egen avföring, men jag misstänker att Park egentligen har mer gemensamt med en Lars Vilks än en Jim Goad (frågan är dock om inte också Goad står närmare Vilks åsikter än mina egna nu). Konst kan vara reaktionär även då den axlar outsiderrollen.
Har själv träffat på och snackat med Park i Malmö och imponerats av hans breda musikkunnande. Samtidigt förstod jag att allt inte var hundra i huvet på honom, inte exakt hela tiden åtminstone, ett intryck som förstärktes av att senare se honom kuta runt och skrikandes jaga duvor på Värnhemstorget – men kanske framförallt av faktumet: 42 år gammal, och håller på med “provokativ gatukonst”.
Till hans försvar måste man dock säga att några av hans affischer är roliga. Och han borde självklart inte ha blivit avstängd från sin skola, eller vad det nu var som hände.
Kulturpolis – alltså en polismyndighet som bekämpar en specifik kulturyttring – hör hemma i totalitära samhällen. Varför har då Sverige en tradition av sådant?
På 90- och 00-talet trakasserade Rejvkommisionen (fucking allergisk mot Alexander Bard, men kan hålla med honom att “Sverige måste växa upp”) rave– och reggae-entusiaster i en blind och direkt kontraproduktiv jakt på narkotika.
På senaste har polisen upprepade gånger saboterat för svensk hiphop. På Twitter sammanfattar The Salazar Brothers (som grundare av The Latin Kings och producent för bl. a. Kartellen, Ayla och Mohammed Ali det närmsta man kommer en institution i svensk hiphop):
“VARFÖR VILL POLITIKERNA & POLISEN TYSTA SVENSK HIP HOP????”
“Det är fler grupper än Labyrint som blivit avbokade efter påtryckningar från politiker och Polis men folk vill inte snacka om det av rädsla.”
“Politiker tillsammans med polisen har stoppat flera av Labyrints spelningar runt om i landet…Växjö, Värnamo..mfl.. VARFÖR???”
“Varför är det bara OSIGNADE hip hop artister som har åsikter om rasism, polisbrutalitet,diskriminering och SD? vad hände med POPVÄNSTERN?”
“Skärholmens statsledning sa nyligen nej till ungdomars förfrågan att låta Carlito, Labyrint och Stor få spela och hotade dra in budget”
“Polisen kontaktade Martin Mutumba då han skulle fira sm guld 2lax10 i Rinkeby och sa att Carlito, Labyrint och Kartellen inte fick uppträda.”
Skillnaden mot rejvkommisionen är att insatserna idag känns mer cyniska. I ett klimat där politiska partier helt har tömts på innehåll och det Bonnier-monopoliserade medielandskapet ytterligare utarmas av osäkra arbetsförhållanden är hiphop den mäktigaste av de röster som kan erbjuda alternativa världsbilder.
Kartellen, den grupp som med störst kraft angripit samhällets högervridning, har vid flera tillfällen beklagat sig över att polisens behandling av dem. Deras strävan att trycka tillbaks dessa musiker – de flesta före detta kriminella om jag förstått saken rätt – i sitt gamla liv känns gränslöst cyniskt, och verkar handla mer om en personlig vendetta än om vanligt polisarbete. I en intervju med Kingsize förklarar Sebbe (gruppens – och Sveriges! – främste rappare):
“Vi kunde inte gå fem meter utan att de var där och de gick runt till dörrvakterna på krogen och sa åt dem att ringa direkt om vi dök upp så skulle de komma och plocka in oss. De tog in oss till stationen och hotade med stryk, du vet. Min tjej var i nionde månaden då och de kom in till oss i vår lägenhet med dragna vapen framför henne. Sen blev jag misstänkt för ett värderån. Först var jag misstänkt för att ha begått det ensam men ändå så handlade allt i förhören mer om Kartellen, och alla som blev inplockade blev mer förhörda om sin roll i Kartellen än något annat. Nu är jag till och med gängstämplad av kriminalvården och det betyder att de kan fucka mig på ännu fler sätt. Men jag är inte med i något gäng, jag är medlem i en musikgrupp.”
Om inte Dogge Doggelito hade gott loss över den där arabfunken på TLK:s Krossa Rasismen och samtidigt vänt in-och-ut på min elva-tolvåriga hjärna är det tveksamt om jag överhuvudtaget hade intresserat mig för polititk och såna grejer. Det känns mörkt att spekulera i vad polisens kulturkrig mot svensk hiphop kommer ge för konsekvenser i framtiden.
Katrine Kielos lyckas skriva sig igenom sin ledare i söndagens Aftonbladet utan att ens komma i närheten av ämnet, alltså: problemen med den svenska skolan.
Att den befolkas av “småjävlar i bakvänd keps som kan mobba och sms:a men inte läsa och skriva”, som “svingar sig i lysrören och skriver sämre resultat på nationella provet än analfabetiska barnhemsbarn på moldaviska landsbygden” har mer att göra med parlamentariskt-språkliga cirkuskonster kring “lärarens status” än, tja, jag vet inte, men möjligtvis besparingar, följda av en sämre arbetssituation för personalen, följt av en pedagogisk kompetensflykt från problemtyngda skolor, följt av att även eleverna söker sig bort (och då börjar skolan handla mer om “containment” än om utbildning och medborgarfostran).
Jag vill bara påstå att det finns en möjlighet att elevers uppförande och prestationer har något att göra med hur samhället i övrigt ser ut. Vad bör göras? Skolor måste göras jämlika, sluta konkurrera med varandra. Att lärare som utbildats med våra skattepengar drar till privatskolor för att de får bättre betalt och slipper slöddret går att förstå som ett personligt val, men i ett samhällsperspektiv är det vidrigt. Kielos skrattar en hel generation i ansiktet när hon säger att skolan behöver “professionaliseras till att bli mer lik andra branscher och resten av arbetsmarknaden”.
Jag brukade känna nåt slags sätt kring det faktum att vi 80-talister är de första sedan 1800-talet som får det materiellt sämre än föräldragenerationen (NO GUSTAV FRIDOLIN), numera koncentrerar jag mig på att tycka synd om 90- och 00-talister istället.
Håll huvet högt bror, syrran, de ska jobba hårt för att köra ner dig i gyttjan. Lita på det.
