(Ice-T tyngd ligger egentligen som en kritisk röst som lyfte fram tidigare förbisedda perspektiv på ett personligt, högljutt, underhållande och engagerat sätt, då när det ruttna åttiotalet avlöstes av ett än värre nittiotal.
Här inriktar vi oss dock på hans berättande; mer om politik får komma med tiden. Inte för att det skulle existera nån slags avgränsning mellan dessa två sidor, många av hans musiksatta noveller är såklart renrasiga message-raps.)
Under sin storhetstid valde Ice-T ofta beats som luktade östkust, och gärna den revolutionerande sortens boom-bap som Marley Marl och The Bomb Squad utvecklade. Rimstrukturerna och tonfallet följde musiken, istället för det kalifornska tillbakalutandet handlar det om Big Daddy Kane med rakpermanentat hår. Samtidigt exemplifierar han utmärkt det som alltid varit västkustens styrka: historieberättandet.
När framtidens encyklopedier avhandlar The Art Of Storytelling inom hiphopen bör Big L, Biggie och Immortal Technique nämnas jämte Nas och Killah Priests experimentalism och Ghostface Killahs själsrörande mästerverk – och en hel del utrymme bör lämnas åt Ice-T, inte bara för att han uppfann (tekniskt sett Scholly D) gangsta-rap, historieberättandets naturliga hemvist, utan främst för att hans katalog är obestridlig. Andra MC:s har dratt en och annan fin berättande vers, men Ice-T har “millions of those gangster stories”.
Han är en verkligt teknisk berättare, skiftar från första till tredje person, och förmedlar vad han ser och vad han själv upplever med ett hårdkokt språk som lämnar lite utrymme åt tomt moraliserande och mycket ordande. Arrangemanget är raffinerat likt de bästa noveller, och ofta ligger hela historiens tyng på sista raden, eller rentav avslutande ordet.
Soul On Ice är nåt som bara han vågat sig på, en slags spoken word som möjligtvis för tankarna till Gil Scott-Heron och The Last Poets. Titeln visar tydligt på släktskapet med en tidigare generation svarta berättare, som Eldrige Cleaver, Donald Goines, och framförallt Iceberg Slim.
I sin introduktion till dennes Doom Fox berättar Ice-T att han i dessa historier hade sett hur den förre detta hallicken med hjälp av ordets makt vände det kriminella livet ryggen. Den unge rapparen såg hur han kunde göra samma sak med hiphop.
Detta är kulturens själva kärna. Titeln på debutskivan Rhyme Pays bär vittne – rapparen uppmanar de kriminella massorna att omkanalisera sin hunger efter mer i kreativt skapande. Lägg ner era automatvapen och plocka upp en mikrofon. Ice-T langar RAP, inte CRACK, och han kopplar Icebergs Slims levda budskap till Afrika Bambaataas planetarism.
Hos Ice-T är själva skrivmomentet något återkommande, han talar ofta om pennans kontakt med pappret, om hur han “tries to write about fun and the good times, but the pen yanks away and explodes and destroy the rhyme”, om skrivaktens övervinnande av svåra sociala förhållande, Mind Over Matter, hur han stirrar på blockets blå linjer tills blod flödar ur bläcket. “I write rhymes ’til I fall asleep / Wake up with new techniques”.
När han bara har en ensam kort historia att dra så är han inte som fyller ut i onödan, utan spelar hellre in ett mästerverk runt minuten – som The House och Ed.
Betonandet av det konstnärliga skapandet, och därmed den nödvändiga blandningen av fakta och fiktion, gör att han blir obesvärad av äkthetsneurosen. Riktiga artister bryr sig inte om uppföranderegler, estetisk dogmatism och ytliga kulturella koder. Riktiga artister är gränsöverskridande; geografi, hudfärg, musikgenrer. Därför lyssnar Cormega på No Doubt och Guns N’ Roses, och tycker att The Beatles och Elton John har bra beats. Därför vill Freddie Foxxx samarbeta med Eminem och Zack De La Rocha. Därför tar Raekwon Outkast och Ill BIll under sina vingar. Och därför hade Ice-T med Jello Biafra på introt till The Iceberg, därför spelade han rock n’ roll med Body Count, därför dricker han mjölk medan andra dricker 40z, och därför predikar han ständigt broderskap och solidaritet mellan jordens folk (likt han gör på Race War).
Ice-T började som en del av electro-legendaren Egyptian Lovers armé, och spelade bl a in den klassiska Reckless med Chris “The Glove” Taylor. Men DJ-sidekicken var inte hans roll. Det var något som inte stämde fullt ut. I Original Gangster berättas det att han “tried to write about parties but it didn’t fit, 6 In The Mornin’ – that was that real shit”. Den låten var ett genombrott, kreativt och publikmässigt. Ice-T hittar sin stil och sina lyssnare. Men debutskivan är hopplöst daterad. Beatsen är 87-aktigt stela och Ice-T har inte hittat sin röst ännu.
Power är det första mästerverket. Efter det släppte han The Iceberg, året efter den monumentala Original Gangster, och 1993 kom Home Invasion.
På I Aint New Ta This svarar han dels på DJ Muggs uppdaterade boom-bap, och dels på den nya våg av rap-stilar som bl a Das Efx och Naughty By Nature levererade. Han visar sig själv aktuell. På Funky Gripsta lämnar han plats på mikrofonen till en 14-årig tjej. På From The Depths Of Hell bjuds det på utmärkt raggamuffin. Gotta Lotta Love är anti-gangbang-låten tio år före Saigons The Colour Purple.
That’s How I’m Livin är mästerligt dämpad och genommörk berättarkonst, i första person. Man önskar att Ice-T oftare spelade in över såna här beats. Med den mörka, monotona atmosfären skådar rapparen långt inåt, och får ut något av det djupaste han skrivit. “I was born in New Jersey / I said it before, I guess nobody heard me“. Tonen är för rå och öppen för att man ska tro att det handlar om Tracy Marrows egna livshistoria. Han berättar återhållsamt om sina föräldrars död, flytten till Los Angeles och ensamheten där, och hur han börjar hänga med gängmedlemmar.
Han får en tjej gravid, och brist på pengar får han att spendera fyra år i armén. Det auktoritära soldatlivet passar honom dåligt, och han börjar försörja sig som hallick och juveltjuv. Det är fortfarande ont om pengar, speciellt med en players dyra vanor, och det är då han hamnar i en bilolycka och spenderar tio veckor i sjukhussäng. Som för B-Real är sjukhusvistelsen livsvändande, när Ice-T kommer ut har han bestämt sig för att lämna det kriminella livet och lyckas som artist, och han byter ut sitt handeldvapen mot en mikrofon. Vid tiden för Home Invasion är det mer än tio år sen han spelade in The Coldest Rap, men fortfarande ska det visst finnas nån tönt som misstar honom för en clown, “and gets in my face, wrong motherfucking place, and I aint lying, that’s how you dying… That how I’m living“.
Home Invasion får sägas vara denna innovatörs sista starka släpp. Fyra fullängdare av omätbar tyngd hade levererats, och samtidigt med hardcore-hiphopens marginalisering bytte Ice-T fokus mot filmer, klädmärken och bokprojekt. Även här var utförde han ett pionjärarbete, och idag ska visst var och varannan rappare skina i filmer, flasha i egna jeansmärken och skriva memoarer. Ice-T gjorde det först.
–
uppdatering 070109:
Att Ice-T skulle varit slut efter Home Invasion är inte helt sant. Remixen av The Lane, och Money, Power, Women bör du leta upp, och framförallt Superfly med Curtis Mayfield, speciellt i Kurtis Mantroniks remix.
Body Count var vad jag minns en av de bättre rap-metal-projekten. Sex, Money and Gunz-släppet med Smooth & Trigga led av halvkassa beats. Vem har förresten hört det här projektet?
Just nu lyssnar jag på hans åttonde fullängdare – 24 år efter hans första 12:a – och en del låter riktigt bra.
