Sweden’s finest remakes one of the best songs ever.
And a remix of Ta Det Lugnt with Joell Ortiz and Smif-N-Wessun.
Jul 182008
Jul 182008
Where did LL Cool J get his hard flow? Through hard work, I guess.
“(…) at the time LL used to amaze me, ‘cos you go in his room – the dude would literally have twenty garbage bags in his room and they were all full of rhymes! He would just write and write and not stop! He was the most prolific dude that I had ever met, I couldn’t believe how many rhymes the dude would write! For every one you would say, he would have thirty rhymes to say!”
Jul 182008
K-Rino. He’s releasing a triple CD, just like MF Grimm did… they are both pretentious in a good way, which is rare in rap (or in any field, I guess).
Like K-Rino, Grimm is a special MC, very serious, very creative, very original… and the man is in a wheelchair since 1994! Wikipedia adds:
“Facing narcotics and conspiracy charges, Grimm was sentenced to life imprisonment in 2000. He paid a one-day bail of $100,000, recording The
Downfall of Ibliys: A Ghetto Opera in those twenty-four hours.[7] During his stay
in jail, Grimm studied law. After filing many counter-suits, he was able to
reduce his sentence to three years and he was released in 2003.”
Jun 272008
It feels very unlikely that this new Nas track is as good as it is… futuristic, political, a rock beat that isn’t complete trash.
Someone once wrote on the Internets that Vordul Mega only writes about smoking trees, the struggle, and smoking trees in order to cope with the struggle. All his verse are the same… and still dope. His new video got a mid-90s kind of feel; black and white, basketball courts, ciphers. It is getting more and more appearent that he was the best MC in Cannibal OX (well, first, let us see if Vast Aires new album really is any good).
Cormega has now a video available for Live Ya Life. This is as close as someone ever will get to Keep Your Head Up.
Jun 122008
In my ears, Crooked I has always been one of the very most monstrous newcomers, skill-wise… but upon listening through Young Boss Vol 2 I see a writer rising up from between the rhymes, an author showing extreme concern for the construction of a line, details to rhyme patterns, cadences, rhythms, double meanings. Not to put him on a level with a Rakim, or even an Eminem – but perhaps he will be there one day. Until then he will have time to develop a unique voice, which seems to be lacking at times. His attitude can be a bit too much, exagerated, simple minded. And the beats, well, they kick, bang, thump and all that, but with few variations. It’s a mixtape, though, not an album, and how can I can complain when he is working on a project with these people?
(The fact that he is recording with Ill Bill is beautiful… like seeing Cormega and Immortal Technique on stage together… who finally has a new album coming out, by the way. Revolutionary Vol. 2 was partly monumental, and The 3rd World seems to be a good continuation, just as angry and concentrated. Go to his Myspace and listen to him share the mic with Ras Kass, Pharoahe Monch, Chino XL, Crooked I … and listen to Bootcamp Click’s Military Mind. He will also be on Ill Bill’s The Hour Of Reprisal. Fucking Christmas Day. Somewhere here lays the seeds to the revival of the rap genre, in the battle field where the seven-headed hydra of industry funk will be slayed, where veterans and up-and-comers connect, and Ice-T leads the troops).
Normally we only read blogs looking for the few valuable Zshare-links, but the old favourite Cocaine Blunts, and the newly added Byron Crawford – The Mindset Of A Champion, are also worth their weight in writing. Noz at Cocaine Blunts keeps a low profile, but it is hard to miss his love and dedication for obscure rap history and its present mutations (and for the art of putting a sentence together, something normally missing ’round rap blogs). Crawford does not write on the low, he pumps it out over the top, with fuses blowing, and the HATE-O-METER in the red, in traditional, american alcoholic, self-obsessed, rhinocerous-like, HST-style.
Spliff Huxtable is a good source for instrumentals, both classic and fresh for the day. And because of this post, among others, you will find Ripped Open as one of the permanent links on the right, next to the regular, mumbling, stuttering, fleeing, unevenly updated flow of posts.
Jan 062008
R.A. The Rugged Man’s vers på Jedi Mind Tricks senaste är något av det bästa historieberättandet jag hört i hiphop. Hans 200 rader av Vietnam-trauma är bättre än både Rakim’s Casualties Of War och Immortal Technique’s Bin Ladin.
Att avnjuta ett sådant mästerligt handlag med orden får mig att återbesöka hans katalog där en hel del halvklassiskt material går att finna. Man kan bara instämma i Rockthedub‘s utnämnande av honom till en av underjordens osjungna hjältar. Lyssna på Renessaince Remix, Lessons, Chains, Poor People, Black And White, och Uncommon Valor med Jedi Mind Tricks. Läs sen den här intervjun.
Sep 192007
Det är sällan Ill Bill ger in för den enkelhet som råder i mycket av dagens rap-musik. Hans texter representerar flera delar av en mans tankeverksamhet, och när han blir politisk rör han sig bort från slagord och moralism, och uttrycker sig som folk i allmänhet tänker och talar, men samtidigt mer tillspetsat, slagkraftigt.
Nu är det första gången sen P.O.W.’s som han tar itu med rasism, fördomar och sin egen judendom, och som vanligt blandar han personliga erfarenheter med skarp analytisk förmåga på ett sätt som får det hål som Ice-T och KRS-1 lämnade efter sig att kännas litet mindre.
I den självproducerade White Nigger berättar Ill Bill om de etniska motsättningarna i New Yorks slum på åttiotalet, hur han som en av de få vita fick slåss varje dag för respekt, och när han bussades till de vita skolorna kom han inte heller (med sina trasiga gympadojor) överens något vidare med de rika ungdomarna där. Han talar också om en militant, oorganiserad anti-fascism, om puerto ricanska skins som knivskar de nazi-skins som vågade visa sig vid den legendariska hardcore-klubben L’Amours, och han rundar av med att dissa de som fortfarande tycker att “Hitler was right“, de Ku Klux Klan-anhängare som “still exist undercover / and Mel Gibson never liked Danny Glover / another piece of shit called out in the paper / if we was there me and my peoples would have beat the fuckin shit outta Kramer / if this song offends you, you’re a hater / take a look within yourself and figure out what the fuck you’re afraid of“.
Här hittar du en mp3, och här har du texten.
Om du tycker produktionen låter märklig, så lyssna igen – lita på mig när jag säger att det här beatet växer med varje lyssning. Som vanligt med Bill finns det mer här än vad första intrycket ger dig.
–
Här hittas en ny intervju med Necro där han snackar David Axelrod, LL Cool J och annat viktigt. Han nämner bl a att han har hundratals thug-låtar lagrade som bara väntar på att bli utgivna, vilket är käckt eftersom Necro som välkänt gör sig allra bäst när han låter obduktionsskalpellerna vila några låtar och förser lyssnaren med den där gamla oförfalskade gatusmutsen (se exempelvis hans vers på Pigmartyr).
–
Ken Ring har uppenbarligen producerat merparten av Smif-N-Wessuns nya skiva.
Ken är orättvist hatad och underskattad. Låtarna han har på Youtube är riktigt jävla bra, tillsammans med Gubbs Respekt och The Latin Kings alla klassiker är det den bästa svenska hiphopen.
Sep 012007
Jun 192007
Två av rap-genrens främsta mästerverk gjorde plats för ojämförligt historieberättande.
“I’m deep down in the back streets – in the heart of Medina
About to set off something more deep than a misdemeanor
Under the subway, waiting for the train to make noise
So I can blast a nigga and his boys”“There’s no need for us to spray up the scene
I use less men, more powerful shit for my team
Like my man Muhammad from Afghanistan
Grew up in Iran, the nigga runs a neighborhood newsstand
A wild Middle Eastern, bomb specialist
Intiated, at eleven to be a terrorist
He set bombs in bottles of champagne
And when niggaz popped the cork, niggaz lost half they brains”“His idols would lock down airports and extort
some import, catchin ten percent of what the fiends snort
Up in the ski resorts, up in hills
They move keys and had skis making drops on snowmobiles
The plan was to expand, catch seven figures, release triggers
And live large and bigger than my nigga
Who promised his moms a mansion with mad rooms
She died, and he still put a hundred grand in her tomb
Open wounds, he hid behind closed doors
And still organized his crime and drug wars”
“Mafia flicks, tyin up tricks was his main hobby
Teachin his seed Wu-Tang karate
Mixin drinks in clubs, hairy chest with many minks
Night time rollin with spics
Extra live, he claimed he couldn’t die, top rank
Took sixteen shots in his fist to bank
And his pet piranha, he named him marijuana
Smokin ganja, callin his weed paisandra
Claimin New York was ancient Babylon
Where the sky stayed the color of grey, like her-oin
I can’t front though, truck loads of endo
Soon to blow slow, his ass is out now, tally-hoe”
Hjältesagan är som som så ofta i rap-genren den unga crack-entrepenörens hänsynslösa expansion, men trots att Wu-Tang gjort det här sedan mitten av 90-talet (eller kanske just därför) blir det inte stereotypt eller tjatigt. Det finns en bildskärpa här, ett öga för detaljer och ett hjärta för sluminvånarna som särskiljer Wu-Tang från senare kommen kokain-rap. GZA frågar sig vad som egentligen är “the meaning of C.R.I.M.E.? Is it Criminals Robbing Innocent Motherfuckers Every time?”
Ett generellt exempel på rap-musik som porträtterar den urbana kokain-epedemin inifrån begränsar sig vanligtvis till att uppfylla ett falskt krav på street cred och äkthet. För Raekwon, GZA, Ghost, Deck och de andra berättare som utmärkt sig i The Wu-Tang Family Saga är detta inte något att oroa sig för. När de sätter sig ner med penna och papper är det inte för att tillfredsställa radions begär efter thug-poser, istället är det med ambitionen att regissera filmer lika episka som de klassiker som kommit från Scorcese, Coppola, Sergio Leone.
På Day One utmärker sig P.R. Terrorist från Killarmy med starka bilder i den i genren så vanliga uppväxt-terapin:
“We was kids back then, you was my only friend,
playing cowboys and indians with coat-hangers.
Now the only thing i tuck in my coat is crome bangers”
Inspectah Deck gjorde gjorde dock detta allra bäst. Hela hans vers på C.R.E.A.M. är värd att citera och lyssna på en gång till.
“It’s been twenty-two long hard years and still strugglin
Survival got me buggin, but I’m alive on arrival
I peep at the shape of the streets
And stay awake to the ways of the world cause shit is deep
A man with a dream with plans to make C.R.E.A.M.
Which failed; I went to jail at the age of 15
A young buck sellin drugs and such who never had much
Trying to get a clutch at what I could not… could not…
The court played me short, now I face incarceration
Pacin — going up state’s my destination
Handcuffed in back of a bus, forty of us
Life as a shorty shouldn’t be so ruff
But as the world turns I learned life is hell
Living in the world no different from a cell
Everyday I escape from Jakes givin chase, sellin base
Smokin bones in the staircase
Though I don’t know why I chose to smoke sess
I guess that’s the time when I’m not depressed
But I’m still depressed, and I ask what’s it worth?
Ready to give up so I seek the Old Earth
Who explained working hard may help you maintain
to learn to overcome the heartaches and pain
We got stickup kids, corrupt cops, and crack rocks
and stray shots, all on the block that stays hot
Leave it up to me while I be living proof
To kick the truth to the young black youth
But shorty’s running wild smokin sess drinkin beer
And ain’t trying to hear what I’m kickin in his ear
Neglected, but now, but yo, it gots to be accepted
That what? That life is hectic”
(One of the greatest groups in music ever.)
Det är sällan Method Man kör något utöver punch-lines, men när han gör det är det sällsynt bra. På A Better Tomorrow kör han en av de bästa Wu-verserna någonsin.
“No longer, brothers, we unstable
Like Kane when he slew Abel, killing each otherYou can’t party your life away
Drink your life away
Smoke your life away
Fuck your life away
Dream your life away
Scheme your life away
Cause your seeds grow up the same way”
Den som mest av alla liknar Marvin Gaye och de andra stora sångarna från yesteryear är såklart Ghostface, vilket man förstår när man lyssnar på Impossible, eller Jah World.
“Oh God, I beg for forgiveness
So help me Lord, yes I beg for forgiveness
Deep in my heart, please, I’m crying for forgiveness
Allah U Akbar, I fall to my knees for forgiveness
Branded by the steel iron, bullets flying
Ladies being hit through wickedness, I’m losing my grip
I thought we lived by the books, The Bible, Koran
We pick cotton, my back is still hot and dark and
They threw burners in our babies’ faces
Pale hands that looked scary touched our bodies in the strangest places
Sweat from the white man’s head
Fell on our daughters as she cried, giving white man head, almighty
Alrighty, niggaz is screwing
God won’t you tell me why these ho niggaz is screwing? I’m sorry father, sacrifice me, leave me wife Sacrifice me twice, so my kids can see paradise“
Jun 082007
The killing of America är fullspäckad med fantastisk dokumentation från ett ett desillusionerat amerikanskt 60-tal och det därefter följande dekadenta, nergångna 70-talet. Den här Mondo-liknande rullen börjar med avrättningar av JFK, Bobby K och MLK, attentatsförsök på Reagan och George Wallace, och går över i snabba bitar med sektledare som Jim Jones (häpnadsväckande klipp från farmen) och Charles Manson, seriemördare som Berkowitz, Gacy och Bundy, och förbluffande filmklipp kring mindre kända pistolmän och knäppskallar, vilket varvas med stämningsskapande scener från demonstrationsskjutningar, upplopp, och allmän punk-, porr-, och prostitutionsdekadens.
Här utandas en groovy, svartsynt tidskänsla som Runkbåset är svagt för. Se till att ladda ner, det är lite som att få andra numret av ANSWER Me! i en sliskig, sensationalistisk en-och-en-halvtimmes AVI-fil.
Hiphop-artisten, porrfilmsregissören och metal-gitarristen Ronnie Braunstein (även känd som Necro) är en samtida Mondo-konstnär. Hans öga för världen har samma direkta, råa, explotativa, ibland sadistiska kvalitéer som Mondo-traditionen äger. Human Consumption är det hittils bästa exemplet på vad jag menar med Necro som genialisk Mondo-rappare.
Bloodsucking Freaks är för Necro vad The Education Of Sonny Carson var för Ironman och Mothership Connection var för The Chronic. Den här explotativa, sadistiska skiten är väl det som han gåg igång på, samplingsvänligt lågbudgetvåld och sjaskiga New York-miljöer. Filmen samplas bl a på Evil Shit, This Is Not An Exercise, Frank Zito, och förut nämnda Human Consumption. Spana in videon till White Slavery om du vill räkna influenser.
Ill Bill är även han en mästare i nattsvart Americana, även han är ur Den Stora Smutsen. Edge Play från The Sexorcist är tråkiga live-beats och riktningslösa groteskerier från Necro och Mr Hyde, men Bills vers löper precis som ett brev till en porrtidning, och det är genialiskt. Andra juveler från den skivan heter Suckadelic, Out Tha Pocket och Who’s Your Daddy.
Men Bill är inte lika negativ som sin lillebror. När en journalist frågar honom när han var riktig förbannad senast, så vill han inte ge något svar, utan menar att man inte bör uppehålla sig vid sådant negativt tänkande, det håller dig bara från att växa ur din egen misär. Dylika tankar om personlig uppbygglighet och likgiltlighet bort från negativa levnadsmönster finner vi i filosofihistoriens mest kärnfulla och fruktbara avkrokar.
Ill Bill är en solskenshistoria, som gått från droger, våld och fattigdom i Brooklyns Glenwood Projects och flera misslyckade skivbolagskontrakt och en slitsam underground-tillvaro, till att arbeta med ikoner och legender som Raekwon, Killah Priest, Styles P, B-Real, DJ Muggs, House Of Pain, M.O.P, DJ Premier, Pete Rock, Large Professor, etc. – och detta med all sin intregitet och sin egenart intakt. Från en mörk Mondo-tillvaro har han lyckats våldta den amerikanska drömmen med ett vinnarens leende.
