I Theodore Unit hittar vi två goda MCs.
Först Trife Da God, känd ända sen inhoppet på Bulletproof Wallets (Ghosts svagaste, men med ovärdeliga spår som Maxine, The Jucks, The Forest, The Hilton).
Wu-tangs svar på Big L? Lyssna på Cocaine Trafficking, Put It On The Line, och Set It Off, och om tvivel fortfarande kvarstår, den här freestylen.
Sen har vi Solomons Child, känd från bl a Gorilla Hood och Staten Island Stand Up – “finally an MC with hunger”.
Big Pun var en kraft som överskred rap-musikens gränser. Han var inte nice. Han var ugly. Han var inte bara den tekniskt främste, han spelade fult också.
När han inte spränger spädbarn är det “beating on my sister’s boyfriend“, “whoopin my kid’s ass in the streets” eller “talking loud at the flicks“.
Storhetsvansinne är inte fin stil. Futuristisk extremism likt “curl the planets” och “snatched away the moon and blew away the sun” var bara han och Majakovskij kapabel till.
Verkligt god rap låter den nära verkligheten OCH fantasi, humor och fabuleringskonst genomsyra musiken. Då stiger fältnegern ut ur industrinegerns gestalt.
Non Phixion live i Christiania 2004. Q-Unique berättar att Ill Bill introducerar honom för hans yngre bror, Necro, som vill ge honom fem beats till skivan, och som säger:
“I want you to show them that the world is an ugly place, I want you to spit that street shit“.
The Ugly Place / Street Shit blev också ett av de bästa spåren på Vengence Is Mine. Den känslorörande The Set Up (“A song very dear to my heart”) blev också fin klassisk hiphop, en sjaskig uppväxthistoria där Q frågar sig,”How can I prevail, when I was set up to fail?”.
Goblin-samplandet i Posse-låten Canarsie Arties Revenge kanske tar en minut att vänja sig vid, men det är fresh. Father’s Day och Psychological Warfare kunde han gjort bättre – halvstel produktion likt en handfull på Circle Of Tyrants och Brutality.
Några få andra beats och corny refränger kunde också fixats, men det är i det hela svårt att tycka illa om den här skivan med titeln Vengence Is Mine. Hur ogillar man en banger som H to the C? Eller råna-folk-på-deras-märkeskläder-låten Fashion Victims? Eller tunga Me That’s Who och Nature Of The Beast? Hur kan man hata Diamond In The Ruff, där Q skiner, och Juju motbevisar alla som säger att Beatnuts sparar det finaste till sina egna plattor?
TIO BÄSTA LÅTARNA FRÅN TIO ÅR MED NON PHIXION, EN AV MINA FAVORITGRUPPER:
– IT’S US
– THE CIA IS TRYING TO KILL ME
– FUTURAMA
– DRUG MUSIC
– SKUM
– BLACK HELICOPTERS
– CAUGHT BETWEEN WORLDS
– IF YOU GOT LOVE
– THE FUTURE IS NOW
– FRESHFEST
***
Vi ser istället fram emot Ill Bills nästa album, THE HOUR OF REPRISAL – och eftersom Goretex verkar vara slut som artist och även som människa, avlsutar jag med att citera honom från Non Phixions finaste stund, den Large Professor-producerade IT’S US, som en slags gravskrift över en säregen lyricist som talade om “The palms of Ramirez“, “Close encounters, pedophiles in schools posing as janitors“, “Get your drink on, we build the bombs, spit in your face“, och “Fakes get left shaking like Michael J. Fox” – och som aldrig kunde se till att ordna upp vare sig liv eller karriär:
“It’s the N-O-N, P, H, I, X, I-O-N
It’s the N-O-N, P, H, I, X, I-O-N
It’s the N-O-N, P, H, I, X, I-O-N
It’s the N-O-N, P, H, I, X, I-O-N
What does that spell? It spells Non Phixion my friend
A brave new world, enslave all, gods to men
Bars of phlegm, so therapeutic it’s part of the end
The way I spit pain, it’s hard to pretend, hardly depends
Sticking up delis for quickchips, I’m starving again
Our marketing plan’s guarantee I’ll be parking a Benz
My words are like carcinogens, we be starting the trends
I sharpen the edge with sixteen bars to defend
The Arm, Leg, Leg, Arm, Head – God is HaShem
Non Phixion, extra-terrestrials, Martians with Tims
Martyrs are dead, we at war with the Narcs and the Feds
Uncle Howie sparkin the stem with the positive grin
Napalm shots, Israeli camo, ammo with the car bomb
I don’t exist, close the garage and leave the car on
Amen, suicide watch and state pen
Street trilogy, one love, I’ll see you again”
Det är vanligt att sitta och snacka skit om andra när man inte har annat att göra, av ren tristess. Men-
“du kan inte döda tid, utan att samtidigt skada dig själv.”
***
“Ditt horeri är dig så svår en synd dock ej som att du talat illa om din broder.”
(Profeten Muhammed)“Spill ej ut en broders rykte på gatan,
Att ett oblidt öde ej må spilla ut ditt ditt rykte i en hel stad.”“En viss person sade till en Sufi i hans renhet:
‘Du vet inte vad den och den har sagt om dig på din rygg.’
Han sade: ‘Tyst, o min broder! Lägg dig och sof!
Bäst är att ej veta, hvad en fiende sagt.’
De personer, som framföra fiendens budskap,
Äro för visso argare fiender än fienden sjelf.
Ingen bär fram fiendens ord till en vän,
Utom den, som i fiendeskapen är hans vän.
Fienden är ej i stånd att uttala hätskhet
I sådan grad, att min kropp skulle darra vid åhörandet af
hans ord.
Du är den hatfulle fienden, som för på läpparne,
Hvad fienden yppat afsides.
Örontasslaren gör det gamla såret färskt;
Örontasslaren retar upp den gode, stillsamme mannen.
Fly, så långt du kan, från sådant umgänge,
Som säger till det slumrande ovädret: ‘Res dig!’
Bättre ligga bunden till fötterna i ett förtvifladt läge,
Än föra split från ett ställe till ett annat.
Split mellan två menniskor är som elden;
Örontasslaren, af hemskt öde, släpar fram bränslet.”
(Sa’di)“Propheten såg, under sin himmels-färd, ett folk med klor af koppar och med ansigten af jern. Han sporde: ‘Hvilka äro desse?’ Svarade Djibra’il: ‘De äro de, som fört sqvaller om sin nästa'”
(Hasán Basri)
Den Diamond D-producerade Bumpy Bring It Home, den DJ Premier-producerade Real Nigga Shit, och framförallt det Pete Rock-producerade titelspåret bör lyftas fram på Freddie Foxxx’ Industry Shakedown, men hela skivan är ovanligt stabil för att vara från 2000. Who Knows Why, Searchin’, och Feel Like I’ve Been Here Before är sådant djup som förebådar post-9/11-låtarna på, den något svagare, Konnexion.
Ideologiskt finns en del gemensamt med Tupac (som han både var bekant och gjorde musik med), men jag jämför hellre med Ice-T – båda från denna första gyllene era där rappare tilläts vara både hardcore och medvetna (KRS-1, Big Daddy Kane, Rakim, Ice Cube). Ice-T och Bumpy Knuckles är samma sorts hårdföra, orädda, tänkande amerikaner som omöjligen kan skräda orden.
(killen till höger alltså)
“I’m sweatin motherfuckers like Jack LeLaine, I packs the pain
I’ll rack your brain, leave you in a sack wit your name
hangin from your toe as I’m bangin your hoe
She’ll be slangin pussy down in Magic City, bringin me doe
If you don’t know it’s Lord Jamar from the Nubian set
(…)
We sweatin motherfuckin bullets, and if we break a sweat
That means we’ll make ya wet“
Grand Puba och Sadat X känner jag igen från gästverser och samlingar, men det är Lord Jamars vers på Sweatin’ Bullets som är väckarklockan om man som jag trodde att Brand Nubian var ett gäng trädkramande Arrested Development-kokosnötter. Den här versionen av svart-grön-röd hiphop handlar mer om att skjuta vita djävular än att stå på hörnet och sälja uppbygglig litteratur, och det är alltid underhållande. Speciellt när det rappas över uppklippta, skitiga samplingar, 808-trummor och syndigt bacon-fettdrypande basgångar.
Ja, Lord J är genomgående den starkaste av de tre – att han dessutom producerade hela den här skivan (den Buckwild-producerade Alladat undantagen) minskar inte respekten. En del spår har en g-funk-känlsa, och vid tillfällen är det riktigt Marvin Gaye (exempelvis Claimin’ I’m a Criminal, som tyvärr utmynnar i gitarrsolon och smetigt R&B-ylande – en klassiker mindre) – men för det mesta handlar det om the ol’ boom bap.
Till skillnad från Sadat X och Grand Puba skaffade Jamar aldrig nån solokarriär, utan gick över till producerande och skådespeleri – men nu verkar det som soloskivan är på gång på Babygrande.
“Will I go down in history like Malcolm, get me my own boulevard
That my own black peoples will go and sell crack on”
Shyheim har inte Tupacs mångsidighet, militans och medvetenhet, men han har samma vidöppna, smärtsamma tilltal – det gör ont att lyssna. På låtar som The Bottom från The Greatest Story Never Told (även titeln på Saigons kommande) är det som om han fortfarande är 14 år gammal och står på Madison Square Garden med Biggie och Tupac och rappar, “Never had a good christmas, so who is Santa Claus?”
På den här skivan beklagar han sig också över att hans kultur är så överfylld av hallickar och bedragare, och frågar sig – var är allt vanligt folk?
“I’m down to earth and I’m close to ground
And spit shit better than most around
This is how hip hop’s supposed to sound
Tear them other cats’ posters down”
Jo, bl a på A Long Hot Summer, en av de bästa skivorna från 2004 – tack vare Masta Aces öra för beats (Good Ol’ Love och Da Grind), och för att han påminner oss om att det fanns en tid då rappare kunde vara sig själva.
Det finns ännu utrymme för låtar där det känns som farsan eller nån äldre polare ger oss sin syn på livet, sin erfarenhet.
