Sep 012007
Jun 192007
Två av rap-genrens främsta mästerverk gjorde plats för ojämförligt historieberättande.
“I’m deep down in the back streets – in the heart of Medina
About to set off something more deep than a misdemeanor
Under the subway, waiting for the train to make noise
So I can blast a nigga and his boys”“There’s no need for us to spray up the scene
I use less men, more powerful shit for my team
Like my man Muhammad from Afghanistan
Grew up in Iran, the nigga runs a neighborhood newsstand
A wild Middle Eastern, bomb specialist
Intiated, at eleven to be a terrorist
He set bombs in bottles of champagne
And when niggaz popped the cork, niggaz lost half they brains”“His idols would lock down airports and extort
some import, catchin ten percent of what the fiends snort
Up in the ski resorts, up in hills
They move keys and had skis making drops on snowmobiles
The plan was to expand, catch seven figures, release triggers
And live large and bigger than my nigga
Who promised his moms a mansion with mad rooms
She died, and he still put a hundred grand in her tomb
Open wounds, he hid behind closed doors
And still organized his crime and drug wars”
“Mafia flicks, tyin up tricks was his main hobby
Teachin his seed Wu-Tang karate
Mixin drinks in clubs, hairy chest with many minks
Night time rollin with spics
Extra live, he claimed he couldn’t die, top rank
Took sixteen shots in his fist to bank
And his pet piranha, he named him marijuana
Smokin ganja, callin his weed paisandra
Claimin New York was ancient Babylon
Where the sky stayed the color of grey, like her-oin
I can’t front though, truck loads of endo
Soon to blow slow, his ass is out now, tally-hoe”
Hjältesagan är som som så ofta i rap-genren den unga crack-entrepenörens hänsynslösa expansion, men trots att Wu-Tang gjort det här sedan mitten av 90-talet (eller kanske just därför) blir det inte stereotypt eller tjatigt. Det finns en bildskärpa här, ett öga för detaljer och ett hjärta för sluminvånarna som särskiljer Wu-Tang från senare kommen kokain-rap. GZA frågar sig vad som egentligen är “the meaning of C.R.I.M.E.? Is it Criminals Robbing Innocent Motherfuckers Every time?”
Ett generellt exempel på rap-musik som porträtterar den urbana kokain-epedemin inifrån begränsar sig vanligtvis till att uppfylla ett falskt krav på street cred och äkthet. För Raekwon, GZA, Ghost, Deck och de andra berättare som utmärkt sig i The Wu-Tang Family Saga är detta inte något att oroa sig för. När de sätter sig ner med penna och papper är det inte för att tillfredsställa radions begär efter thug-poser, istället är det med ambitionen att regissera filmer lika episka som de klassiker som kommit från Scorcese, Coppola, Sergio Leone.
På Day One utmärker sig P.R. Terrorist från Killarmy med starka bilder i den i genren så vanliga uppväxt-terapin:
“We was kids back then, you was my only friend,
playing cowboys and indians with coat-hangers.
Now the only thing i tuck in my coat is crome bangers”
Inspectah Deck gjorde gjorde dock detta allra bäst. Hela hans vers på C.R.E.A.M. är värd att citera och lyssna på en gång till.
“It’s been twenty-two long hard years and still strugglin
Survival got me buggin, but I’m alive on arrival
I peep at the shape of the streets
And stay awake to the ways of the world cause shit is deep
A man with a dream with plans to make C.R.E.A.M.
Which failed; I went to jail at the age of 15
A young buck sellin drugs and such who never had much
Trying to get a clutch at what I could not… could not…
The court played me short, now I face incarceration
Pacin — going up state’s my destination
Handcuffed in back of a bus, forty of us
Life as a shorty shouldn’t be so ruff
But as the world turns I learned life is hell
Living in the world no different from a cell
Everyday I escape from Jakes givin chase, sellin base
Smokin bones in the staircase
Though I don’t know why I chose to smoke sess
I guess that’s the time when I’m not depressed
But I’m still depressed, and I ask what’s it worth?
Ready to give up so I seek the Old Earth
Who explained working hard may help you maintain
to learn to overcome the heartaches and pain
We got stickup kids, corrupt cops, and crack rocks
and stray shots, all on the block that stays hot
Leave it up to me while I be living proof
To kick the truth to the young black youth
But shorty’s running wild smokin sess drinkin beer
And ain’t trying to hear what I’m kickin in his ear
Neglected, but now, but yo, it gots to be accepted
That what? That life is hectic”
(One of the greatest groups in music ever.)
Det är sällan Method Man kör något utöver punch-lines, men när han gör det är det sällsynt bra. På A Better Tomorrow kör han en av de bästa Wu-verserna någonsin.
“No longer, brothers, we unstable
Like Kane when he slew Abel, killing each otherYou can’t party your life away
Drink your life away
Smoke your life away
Fuck your life away
Dream your life away
Scheme your life away
Cause your seeds grow up the same way”
Den som mest av alla liknar Marvin Gaye och de andra stora sångarna från yesteryear är såklart Ghostface, vilket man förstår när man lyssnar på Impossible, eller Jah World.
“Oh God, I beg for forgiveness
So help me Lord, yes I beg for forgiveness
Deep in my heart, please, I’m crying for forgiveness
Allah U Akbar, I fall to my knees for forgiveness
Branded by the steel iron, bullets flying
Ladies being hit through wickedness, I’m losing my grip
I thought we lived by the books, The Bible, Koran
We pick cotton, my back is still hot and dark and
They threw burners in our babies’ faces
Pale hands that looked scary touched our bodies in the strangest places
Sweat from the white man’s head
Fell on our daughters as she cried, giving white man head, almighty
Alrighty, niggaz is screwing
God won’t you tell me why these ho niggaz is screwing? I’m sorry father, sacrifice me, leave me wife Sacrifice me twice, so my kids can see paradise“
Jun 082007
The killing of America är fullspäckad med fantastisk dokumentation från ett ett desillusionerat amerikanskt 60-tal och det därefter följande dekadenta, nergångna 70-talet. Den här Mondo-liknande rullen börjar med avrättningar av JFK, Bobby K och MLK, attentatsförsök på Reagan och George Wallace, och går över i snabba bitar med sektledare som Jim Jones (häpnadsväckande klipp från farmen) och Charles Manson, seriemördare som Berkowitz, Gacy och Bundy, och förbluffande filmklipp kring mindre kända pistolmän och knäppskallar, vilket varvas med stämningsskapande scener från demonstrationsskjutningar, upplopp, och allmän punk-, porr-, och prostitutionsdekadens.
Här utandas en groovy, svartsynt tidskänsla som Runkbåset är svagt för. Se till att ladda ner, det är lite som att få andra numret av ANSWER Me! i en sliskig, sensationalistisk en-och-en-halvtimmes AVI-fil.
Hiphop-artisten, porrfilmsregissören och metal-gitarristen Ronnie Braunstein (även känd som Necro) är en samtida Mondo-konstnär. Hans öga för världen har samma direkta, råa, explotativa, ibland sadistiska kvalitéer som Mondo-traditionen äger. Human Consumption är det hittils bästa exemplet på vad jag menar med Necro som genialisk Mondo-rappare.
Bloodsucking Freaks är för Necro vad The Education Of Sonny Carson var för Ironman och Mothership Connection var för The Chronic. Den här explotativa, sadistiska skiten är väl det som han gåg igång på, samplingsvänligt lågbudgetvåld och sjaskiga New York-miljöer. Filmen samplas bl a på Evil Shit, This Is Not An Exercise, Frank Zito, och förut nämnda Human Consumption. Spana in videon till White Slavery om du vill räkna influenser.
Ill Bill är även han en mästare i nattsvart Americana, även han är ur Den Stora Smutsen. Edge Play från The Sexorcist är tråkiga live-beats och riktningslösa groteskerier från Necro och Mr Hyde, men Bills vers löper precis som ett brev till en porrtidning, och det är genialiskt. Andra juveler från den skivan heter Suckadelic, Out Tha Pocket och Who’s Your Daddy.
Men Bill är inte lika negativ som sin lillebror. När en journalist frågar honom när han var riktig förbannad senast, så vill han inte ge något svar, utan menar att man inte bör uppehålla sig vid sådant negativt tänkande, det håller dig bara från att växa ur din egen misär. Dylika tankar om personlig uppbygglighet och likgiltlighet bort från negativa levnadsmönster finner vi i filosofihistoriens mest kärnfulla och fruktbara avkrokar.
Ill Bill är en solskenshistoria, som gått från droger, våld och fattigdom i Brooklyns Glenwood Projects och flera misslyckade skivbolagskontrakt och en slitsam underground-tillvaro, till att arbeta med ikoner och legender som Raekwon, Killah Priest, Styles P, B-Real, DJ Muggs, House Of Pain, M.O.P, DJ Premier, Pete Rock, Large Professor, etc. – och detta med all sin intregitet och sin egenart intakt. Från en mörk Mondo-tillvaro har han lyckats våldta den amerikanska drömmen med ett vinnarens leende.
Jun 082007
På sin s k Myspace-blogg svarar Ill Bill en läsare som i CNN-svallvågorna efter den senaste skolskjutningen fått för sig att The Anatomy Of A School Shooting inte längre är en cool låt. Braunstein adresserar e-mailaren kyligt och utvecklar den analys som han tidigare lagt fram över en Necro-produktion, och gör det bra.
De flesta av Runkbåsets stamgäster är dock redan medvetna om att denna auditiva resa inte kan mäta sig med folkfantasins verkliga häxmästare när det gäller skärpa och djup i de analytiska verktygen. Den skarpaste kritiken mot slapp vapenhantering hämtas fortfarande från Beverly Hills-avsnittet där Scott tragiskt råkar skjuta ihjäl sig.
Må hans klantiga nörd-själ vila i fred.
Jun 032007
Fältnegergestalten har varit konstant. James Brown talar om samma saker som Ghostface.
“I can do wheelin’, I can do dealin’ (yes you can!!)
But I don’t do no damn squealin’
I can dig rappin’, I’m ready!! I can dig scrappin’
But I can’t dig that backstabbin’ (Oh No!!)”
Lojalitet. Tjallare. Hustling. Hämnd. Det är som en obruten traditionslinje. På sitt internetforum frågar Cormega sina fans om de skämtar, och sätter Marvin Gaye som den störste soul-artisten någonsin. På Malcolm bryter Ghost ner och beklagar sig “Marvin, Marvin…” och på sin vers på Cream 2001 för han en konversation med Marvin Gayes ande. Det är också den som tycks uppfylla honom på Jah World och Impossible.
Ingen har gjort något med mer självklar känsla i rap-genren. Samma sak gäller för Cormegas The True Meaning och Live Your Life.
Jun 032007
Cory McKays visulitet är oefterhärmlig, emedan så enkel och verklighetsbunden. Detta paras med hans säregna rimtäthet:
“Your blood stained the pavement like paint from a portrait I painted
Your mom saw the coffin and fainted
You’re swimming with the sharks and the water is tainted
If you feel it in your heart bring it, my infra red beam is on your head
My desert eagle severs people when I squeeze it“
Varför saknar ett stort antal rappare denna visualitet, denna kvalitet som gör att deras ord lyfter? Kanske har de inte sett det de beskriver, vilket ger svikande detaljkänsla, och med detta bristande trovärdighet. På Thun & Kicko ger McKay kommentar dessa beklagliga halv-artister (och uppvisar ett rått bildspråk, jämförligt med när han i Dead Man Walking tar emot urladdningen från en Magnum 44 i bröstet på sin skottsäkra väst och klagar på att “the impact hurt my fucking flesh / fucked up my avirex and made my neighbors upset”):
“Who’s tale you tellin’? are you frail or felon?
were you makin’ sales or watchin’ niggas sellin’?
you exploit niggas lives in your rhymes and then avoid ’em
you never felt the moisture in the air of coke boilin’
you never felt the razor scrapin’ your plate
your hands achin’ yet you keep choppin’ ’cause theres paper to make
you never felt the power of invincibility
clutchin’ a gun like fuck it dun, it’s him or me”
May 052007
I figured I’d hit all of you with my first update about the record so here it is.
“The Hour Of Reprisal” is pretty much done. Carlos Bess and I just finished mixing a track that I produced featuring HR and Daryl from the Bad Brains that I’m really psyched about. We have about 90% of the album mixed so far. At the moment we’re waiting for Necro and Muggs to add some finishing touches to some tracks they produced before we mix ’em. One of the tracks Muggs did will actually be the album closer and it already sounds crazy. Everlast sung the hook, while Necro, Tech N9ne and me each spit a verse. I can’t wait to hear what Muggs is adding to it. He did another track on the record that was basically a loop when I originally layed my vocals but now sounds like a movie
soundtrack with a bunch of different mood swings and change ups. I’ve been waiting to work with Muggs for a long time now and it’s been an incredible experience clicking up with him for “The Hour”.I did a track with Immortal Technique called “War Is My Destiny” that Max Cavalera of Soulfly/Sepultura fame heard and said he’s gonna drop a hook on. Howard Jones from Killswitch Engage is gonna lay down a hook on a track that T-Ray did. For those that remember, Todd did the remix to “C.I.A.” from “The Future Is Now” album. This track is a bit different for the obvious reason that it’s not a remix, but also cos he tailor made this track specifically for me and really hit the nail on the head with it. So once Max and Howard’s parts are done, all the vocals will be complete. In a pefect world we’ll be mastering the record by May 15, but let’s say June 1st just to be safe! There’s a bunch more I could say right now in terms of special guests and producers (wait til you hear
“Coka Moshiach” ft. Raekwon..think Cuban Linx era Wu..Rae said it, not me..) but I’ll leave that for the next update.In the meantime, marketing plans are being set into motion, video treatments are being plotted, tours are being routed and the album cover,lyric booklet and poster is being masterfully created by Larry Carroll right now. Here’a little blurb I found about Larry on the internets :”Larry Carroll is an artist who has worked for The Progressive, The Village Voice and the New York Times drawing political illustrations. Carrolls most notable work is designing the artwork for the American thrash metal band Slayer’s album covers. Carroll designed the artwork for Reign in Blood, South of Heaven, Seasons in the Abyss and Christ Illusion. Christ Illusion was banned in India for its graphic art depicting Christ mutilated with missing limbs, in a sea of blood with severed heads.”Having him work on “The Hour Of Reprisal” is an honor. Artwise he’s not slowing down on the controversy either. This works out perfect cos lyrically
this will be my most controversial record yet. Saying anything with the least bit of meaning on a rap song these days is controversial enough but I have a whole lot to say this time around and I don’t bite my tongue for anybody.
Jan 072007
The Infamous är fullt av snack om real shit, thug shit, the realness, och såna grejer, men man bedrar sig om man tror att det handlar om nån slags reality-show. De filmlika återgivningarna av kriminellt leverne kan svårligen tolkas som självupplevt, snarare är Prodigy och Havoc likt Nas “a quiet nigga in a project window”. Man bör tala om artistiska bedrifter istället för street cred. Mobb Deep spenderade inte sina tonår med att sälja crack, de gick på konstskola med C-Ray Walz och Pumpkinhead. De lånar sina kamraters livsöden och anekdoter, lägger till, möblerar om i händelseförlopp, skapar sin egen slang, och nedtecknar en stiliserad och ödesmättad bild av Queens som en krigszon, och dess ungdomar som soldater ställda mot sig själva.
På The Infamous rör sig Prodigy bort från det traditionella ettan-tvåan-rimmandet för att likt Nas sälla sig till den skola som Kool Moe Dee kallade conversational MCs – för den gamla skolans öron lät det som om de pratade sig genom sina verser.
Rakim hämtade inspirationen till denna teknik av inomradigt, flerstavigt rimmande från sin fars jazz-skivor, fyllda av oortodoxa solon och märkligt fraserande. Nas var det andra steget i denna utveckling. I Last Real Nigga Alive talar han om sin “version of the blues”. Även fall hans far var blues-musiker, är det snarare MOP, Scarface och Spice-1 som för den traditionen vidare – Nasir Jones är definitivt en jazz-MC. Hans flyt på Road To Zion för med all bestämdhet tankarna till en jazz-blåsare som i sina solon med näppe håller sig i rytm med orkestern. Full-blast next-level shit.
Prodigy är mer dämpad, melankolisk. Hans flyt handlar inte så mycket om rimmens sammanflätning, utan om betoning och ordföljd. Istället för stop så blir det: “if he doesn’t discontinue his bullshit he might be dead”. Det är ett perfekt framarbetat flyt, ett ord följe ett annat som om sexton rader kom i ett stycke.
Den verkliga storheten med Mobb Deep är alltjämt Havocs produktionskonst. Mörka klassiker som Eye For An Eye och Shook Ones pt. II är något av det finaste ur hiphop-historien. Men för all del, glöm inte bredden här, med Cradle To The Grave, Up North Trip, Trife Life, och mer avslappnade nummer som Drink Away The Pain.
Och glöm inte att Havoc levererade glödande kol till de här senaste årens främsta släpp.
Dec 212006
Hiphop-kulturen rymmer två av de viktigaste moderna myterna; Afrika Bambaataas planetarism och producentgestalten.
När Afrika Bambaataa och The Soul Sonic Force spelade in Planet Rock skapade de inte bara en ny sorts dansmusik, de sökte även fylla den med ett budskap om Peacy, Unity, Love and Having Fun. Visst låter det platt, men är detta samma budskap om kreativ gemenskap som en motpol till kriminalitet och asocialt beteende som fortfarande mobiliserar miljoner människor världen över.
Tragedy Khadafi gestaltar de kval som följer den svarte mannen i storstaden, med våld, droger, utomlaglig profitorganisering och krossade befrielsedrömmar. Här repriseras Svarta Pantrarnas kamp inuti Zulu Nation-planetarismen. Där ligger explosiviteten.
När han är 13 år går han med i Juice Crew, hem för några av dåtidens storheter som Kool G Rap, Big Daddy Kane, MC Shan, Masta Ace och Biz Markie. Som Intelligent Hoodlum släpper han sin första skiva, fylld av en ursprunlig positiv hållning, som samtidigt är dödligt seriös. Han rappar om sin faders död, sin mors missbruk, fängelsevistelser och svart stolthet.
På andra skivan, också fint balanserad mellan uppbyggliga budskap och outblandade slumreportage, märker vi hur ljudbilden förtätas, mörkas, och som The Arab Nazi, under CNN-tiden, följer han en annan väg till befrielse:
När han plockar upp Svarta Pantrarnas avlagda vapen kopplar han också in sig i deras tradition av religiös esoterism, paranoia, konspirationsteorier och självätande kriminalitet.
I gangsterkapitalistismen lyckas vi bäst med att följa reglerna. I dagsläget har de ursprungliga försöken till gemenskapande och social förändring fallit bak i ett ensidigt producerande av entrepenörmyten. Där överlever man, medan bröder mördar varandra på gatorna. Family first, men vem minns Tupac Shakurs ord, “we can never go nowhere, unless we share with each other”.
Den klassiske hiphop-producenten är en aristokratisk jazzmusiker. Ägaren av tusentals sällsynta vinylskivor, “travelling the land, with the SP in my hand“, ser ner på ny och billig hård- och mjukvara, samplingsbibliotek, digital mixing, etc.
Men detta är inte det intressanta.
Producentgestalten är människan på väg in i maskinen. Kraftwerk talade om hur de efter långa timmar i studion kände att “maskinerna spelade dem”. De hade uppnått harmoni med apparaterna, och kommit i kontakt med musikhistoriens okända, framtida flöden, dess oöverblickbara underströmmar skaparenergi.
En liknande sammansmältning mellan Lee Perry och The Black Ark gav oss dub-musik (och i förlängning hiphop och electronica).
Nintendo Teenage Robots är ett högst mytologiskt musikprojekt. Skivkonvulotet och låttitlarna är intressantare än själva musiken, fast så är det nästan jämt med Alec Empires skivor.
Beatsen och de musikaliska experimenten har ofta en hel del kvar att önska, men jag spisar gärna hans skarpt dragna cyberpunk, hans stjärnornas krig med exploderande dödsstjärnor, avrättade stormtroopers, fallande imperier, framtidspiller och stridsspetsar på månens yta.
Befrielsen från mening (röster, låttitlar) föder andra mytologier; Autechres pågående vetenskaplighet och Aphex Twins medicinförteckningar, hans bruset från den engelska kusten (så som Corto Maltese upplevde det, och så som Marlone i Mörkrets hjärta upplever det).
Båda artister kan sägas arbeta mot ett slags modernistiskt INTET, mot Erik Saties nakna skönhet och motsträvighet. Det är skapandet av ett nytt rum (där det spelas möbelmusik, förmodar jag).
Dec 212006
Cappadonna knäcker Our House, vilket förtjänar ett Cappadonnas tolvstegsprogram.
01. Pete Rock f. Tragedy Khadafi, Cappadonna & Sticky Fingaz – Strange Fruit
02. Capone N’ Noreaga f. Tragedy Khadafi – T.O.N.Y.
03. Big Pun f. Noreaga – You Came Up
04. Fat Joe f. Raekwon, Armageddon & Big Pun – Firewater
05. Raekwon & Ill Bill – Thousands To M’s (Scram Jones)
06. Kool G Rap f. Scram Jones – Heavy Metal
07. Kool G Rap feat. Ice Cube, Scarface & Bushwick Bill – 2 To Da Head
08. Ice Cube – Who’s Da Mack (The Bomb Squad)
09. Rakim – Know Da Ledge (The Bomb Squad)
10. Big Noyd f. Prodigy & Rakim – Hoodlum
11. Mobb Deep f. Big Noyd, Raekwon & Ghostface – Right Back At You
12. Ghostface Killah f. Method Man, Redman & Cappadonna – Buck 50
Hiphop står ensamt med sitt betonande på musikaliskt samskapande. En liknande associativ övning skulle bli svår med rock- eller pop-musik. Jazz-musikens jam-sessions har sitt att säga om det kollektiva, men i hiphop har insatser på fler nivåer – vem skrev text, vem spottade, vem drog refrängen, vem producerade, vem mastrade, vem remixade?
Citerande, lån av jargong, hyllningar, inscratchning av röst i refrängen – ett refererande till traditionen finns med hela tiden.
I traditionell skönlitteratur funkar samskapandet sällan något vidare (med Sterling-Gibsons The Difference Enginge som ett i raden av dugliga undantag). För mycket av asocial flykt och illusioner om originalitet och personlighetssärdrag finner vi här.
Författaren gömmer sig vid skrivakten, men är inte ensam i skapandet. En enskild hjärna som källa till ett framstående dokument om vår värld är en naiv bild.
Inspiration är dina samlade intryck som börjar klia. Dina? Vem gav dig äganderätten till världens historier, idéer och stämningar? Myten om ensamskapandet av mästerverk passar utmärkt in i en värld vars mest grundläggande myt är ensamskapandet av rikedomarna.
Författaren tror hon har arbetat hårt för att framställa sina litterära skatter. Det hon lyckats med är att öppna upp sig för underjordiska strömmar som för med sig ädelstenar från kulturarvet, och även den värld vi inget vet om. Ett fält har skapats där vi kan komma i blind kontakt med skapelsens skapelseenergier. Människan är här högst ett verktyg.