> BRYTBURKEN.SE

Buckshot och 5 Foot är inga Rakim och Canibus; dom har närvaro, karisma och goda hardcore-rhymes – men den verkliga behållningen med Black Moon, och speciellt deras första skiva, är beatsen.

Slave har lika mycket febrig källaratmosfär över sig som någonsin Tried By Twelve eller Knowledge God. Bad Gud änglarna ge Evil Dee den här samplingen på sjunde dagen när han vilat klart? Tog dom med sig blåsintron till Shit iz real?

uppdatering 25/11 2006:

Fuck it, varenda beat på Enta Da Stage har ett drag av underjordisk gudomlighet.

Ju mer jag spelar den här skivan ju mer inser jag hur mycket den hör hemma bland hiphopens verkliga guldkistor från det legendariska mitten-av-90-talet.

Även på Cuban Linx, Liquid Swordz och The Infamous har man vana att skippa ett och annat spår, men den här skivan är lika tight som Illmatic (tänk även på att du här har det magiska antalet fjorton låtar, mot Illmatic‘s snåla tio jämt).

“what’s good and bad is relative, never beyond neutral
but if you fuck with my family, I shoot you, I’m too cruel
my poverty, got me bugging, commiting armed robbery
voted the most propable to die violently
who the fuck are you STUPID, I carry TWO CLIPS
one to murder you, the other to SHOOT PIGS”

William “I got mixtape verses that shit on your entire album” Braunstein på Street Villains vol. 1 – medan den yngre broderns stil numera oftast stavas mjölksyra, blir Bill bara bättre och bättre, och det är i hans freestyles på de två volymerna Street Villains som detta visas allra bäst.

“hit the studio with an eightball and an ounce
chop up lines, record eight songs and I’m out
so flavourful, fuck up your face, give you a razor-ful
your life and a pile of shit’s interchangeable
we’re top shelf, won’t stop ’til we’re paid in full
I reign in blood my destruction is unattainable
we’re morbid thieves in Jordan 3’s
we attack you like swarm of bees, we’re all creeps
I flip drugs and pimp sluts and spit dust
and distrust, anybody that isn’t us, WHAT?!?“

–

lite senare:

Förvisso, freestyles i all ära – det är nog ändå soloskivan och The Future Is Now som verkligen visar vad Ill Bill är kapabel till.

“The Future Is Now, nuclear shower y’all, powerball
I devour all, buildings collapse, towers fall
Killers with gats, millions of carnivores, start the war
Shoot rocket launchers riding on dinosaurs
Flying saucers, meet the Bible’s author, reveal alien tribal culture
Who designed the DNA structure, genetic functions
Are we made in a laboratory of God’s construction?
What’s the combustion Big Bang
Gangbangers that spit slang, be the truth
Not that King James version they teach in schools
Jesus knew, he was thugged out too
A bugged out dude, a loose cannon
In my future we use Magnums, bombs and explosives
I spit like Muhammed and Moses
Ganja smokin, thoughts in constant motion, my mind is ferocious
I spit for gangstas and maniacs that defy prognosis
It’s Ill Bill, my reality’s my psychosis“

–

“My life is like a drug experience, a porno
movie with no plot, and I’m the only guy in it“

Ny intervju med Necro här – en av de bästa jag läst. För en gångs skull undviks det gamliga vanliga tjatet, istället ber dom bl a Necro berätta om sin mest minnesvärda konsert från metal-åren.

PLAYING THIS S&M CLUB CALLED ZONE DK WHEN I WAS 11 YEARS OLD WAS STRANGE, I WAS IN A WHOLE NEW WORLD, IT WAS A SICK EXPERIENCE, THEY WERE PLAYING BLOOD SUCKING FREAKS ON A MOVIE SCREEN, THE STAGE WAS HIGH, IT WAS NUTS, I THINK BACK AND IT WAS LIKE I WAS A LITTLE KID IN A WORLD OF GROWN UPS CUZ I WAS THE YOUNGEST, I USED TO THINK I MUST BE THE YOUNGEST MOTHERFUCKER IN A METAL BAND ON THE PLANET, VERY SURREAL BEING ON STAGE THAT YOUNG AND PLAYING DEATH METAL, VERY REWARDING AND I GUESS ITS PART OF ME, I WOULDNT BE WHO I AM TODAY WITHOUT THAT SCHOOL, THAT PRESSURE, AN 11 YEAR OLD WITH A YELLOW BC RICH WARLOCK GETTING MY SOUND WITH MARSHALL STACKS, ITS LIKE I HAVE LIVED 2 LIVES, A METAL LIFE AND A HIP HOP LIFE

Men vilket metal-album är egentligen bäst?

MASTER OF PUPPETS IS THE BEST ALBUM EVER!!!!!!!!! IN MY OPINION, I DON’T THINK ITS DEBATABLE (…) I DON’T THINK ANY ALBUM HAS HAD THE IMPACT ON METAL LIKE MASTER OF PUPPETS UNLESS ITS SOMETHING FROM SABBATH, SLAYER OR MEGADETH

Även om man som jag kan mycket litet om rock, kan man ju knappast dissa band som Slayer och Sepultura (vars trummis Igor Cavelra medverkar på Circle of Tyrants), och än mindre Metallica. Till och med Snoop gillar Metallica.

Necro har rätt – Master of Puppets är deras bästa skiva. Det är snart 20 år sen den kom men den drabbar mig hårdare än det massa annat. Tyngden i det infallsrika, uthålliga trash-manglet i ex. Disposable Heroes är överlägset den mesta hårda rock-musiken som producerats; kängpunk och liknande inkluderat. Och en James Hatfield som skriker “Back to the front!” och “I was born to die!” är mycket skönare att lysnna på än vilken som helst pingstpastor det nu är som punken levererat.

Det är lätt att dra en linje från Master of Puppets till Pink Floyd och deras Dark Side Of The Moon och The Wall – båda ikonoklastiska, gigantiska rock-band som på vissa sätt var den maktlösa ungdomens röst under 70- och 80-talen, och talade om fängelser, psykanstalter, självmord, militärtjänstgöring; de fält den förlorade ungdomen förpassas till när samhället finner dom olönsamma.

Och hos Metallica (såväl som nästan all metal) finns än tydligare den grundläggande, outtröttliga revolten mot livskvävande, fördummande kristendom närvarande (samma mörka, ljustörstande Lucifer-estetik som vi kan spåra bakåt ända till ungsocialisterna).

I intervjun berättar Necro om sin reaktion när Igor Cavelra kontaktade honom.

I THOUGHT IT WAS A PRANK, CUZ I THOUGHT SHIT IT ONLY GETS BETTER, NEXT YOU KNOW JAMES HETFIELD WILL BE EMAILING ME

Necro och Metallica? Det vore vackert.

Intelligent Hoodlum från 1990 är medveten hardcore-hiphop före sin tid, med en tidstypisk ljudbild byggd kring klassiska funk-samplingar. Saga Of A Hoodlum från 1993 är mörkare, berättelserna och beatsen råare, förtätade, fördjupade.

På Against All Odds från 2001 och Still Reportin’ från 2003 är det politiska innehållet något nertonat för en mer religös, introspektiv litteratur. Och även fall Tragedy Khadafis första inte innehåller något av den mesighet som man inom hiphopen brukar förknippa med medvetenhet, är thug-grejen här mer betonad. Beatsen förändras även de med tiderna (mer än sällan; synthar, stelhet, brist på nytänkande).

Även om Tragedy sällan briljerar i flerstaviga punchlines och dylikt publikfrieri, kan den som dröjer kvar upptäcka en av hiphopens stora, dödligt seriösa berättare.

“It’s real, my mom shot dope in her vein
Pops layin’ in the clouds, took a shot in the brain
So I never sleep, always gon’ keep my banger
And the media wonder why I write such anger
Imagine life as a lost soul, cold, no guidance
Outta control, cater to crime life and violence
And me no love Bush, despise Bin Laden
It’s like I’m caught in the middle between two fascists
This world’s shallow, I’m prepared for gun battle”

Den femte fullängdaren, Thug Matrix, släpptes den här hösten, och med producenter som Havoc, Alchemist, Ayatollah, och Scram Jones, och gäster som Cormega, Havoc (på två låtar var), och Raekwon (som han enligt ryktet ska göra en hel skiva med) – hur skulle det inte bli klassiskt material?