Ännu en Livewire-stänkare upp i nättaket. The Mekanix borde få medalj ur konungens hand för årets bästa basgångar 2011 (samspelet mellan knorr och boom här är inte att leka med – precis som på detta nysskomna mästerverk från Shady Nate som Onda tipsade om!) och likt sin skivbolagschef / crewledare J. Stalin ger oss Stevie Joe de där samtidigt såriga och skitsnackande verserna som vi älskar.
Nästan allt jag hört med Livewire har varit hårt som granit. Är de det bästa crewet inom hiphop just nu?
ASAP Nast’s verse on Purple Swag Chapter 2 is really good… but that above line giving me a reason to post this gem again, that’s what’s really, really good…
Paid In Full är en av de bästa raplåtarna of all time; en perfekt skriven text, ett tidlöst, själfullt, översmittsamt beat (enligt Cormega den heliga gralen inom rap, och hur kan jag säga emot?) – med tiden något bara mer och mer på Motown- och Beatles-nivå, alltså något monumentalt klassiskt och en av de få låtar – ärligt är dom inte många – från åttiotalet som kan mäta sig med dagens sound.
Och filmen var bättre än vad jag förväntade mig – med en Jay-Z i producentstolen (den stolen har väl dock oftast en försvinnande liten kreativ input; oftast handlar det väl snarast om att pröjsa för kalaset). Med Avon Barksdale i huvudrollen, en Sergio Tachini-draperad sidekick, Killa Cam som hänsynlös muscle med det välsmorda munlädret, Noreaga i en liten biroll, genomgående fantastisk musik – och kläder! – så lägger sig Paid In Full helt rätt i racet, och lyckas undvika både ofrivilliga low budget-pinsamheter och mainstreambakade moralkakor. Bland hood-filmer med rap-soundtrack placerar den sig bakom Fresh, New Jack City, Menace II Society, New Jersey Drive och Above The Rim, men en försvarlig bit framför pinsamheter som Juice och vad det nu var som Spike Lee döpte sina försök i genren till.
Trots att alla hela tiden ser förbannat superfly ut så smular storyns kallt logiska kugghjul obönhörligen sönder den förhärligande bilden av åttiotalets kokainkapitalism. Men författaren till det självbiografiska manuset hade sina invändningar:
Roc Marciano har ännu en gång haft den goda smaken att arbeta med Arch Druids, vilka vi skrev om här på burken tidigare i år..Tror desvärre att länken till låten inte funkar så den kommer här igen så ingen blir besviken. Även om jag anser att deras tidigare samarbete Scorched Earth Policy är bättre än dehär så håller de fortfarande sjukt hög klass. En hel platta med Arch Druids beats å Roc Marciano vers är vad jag vill ha i julklapp.
Rap med lång inlärningskurva, alltså musik som det tar ett tag att inse storheten med, men när man väl fattat aldrig lämnar ens blodomlopp – för mig: Z-Ro, E-40, Main Attrakionz, Wu-Tang Clan… och Max B… jämte hela den dipsetska undervegetationen egentligen.
Hela Quarantine-tapet rullar på lika obekymrat, som en föregångare till ASAP Rockys geografiskt eklektiska men tajt sammanhållna swagger; det kränger från blaxploitation-soundtracks till RnB till g-funk till Just Blaze-liknande Uptown-anthems till jazz-samplingar till elektroniska ljudbilder, från ogenerat sängkammarprat till iskalla hallick-oneliners – men Max B tappar aldrig balansen. Quarantine är ett jämnt släpp i en katalog vars vildvuxenhet nog ligger bakom lite av den här långa inlärningskurvan som jag nämner i inledningen.
Men bry dig inte om det för mycket. Lär dig bara att surfa mellan de bärande vågorna, och du kommer att välsignas mångfaldigat.
Fastnade för den här låten på Sir Sampalot AKA ena halvan av Stockholmssyndromet AKA Rick Skizzos Soundcloud-sida… men checka allt där för snubben har uppenbarligen rötter från en annan planet… Sveriges utan tvekan näst bästa producent lever i en bubbla musikaliskt och bara gräver djupt där efter dödliga mineraler och missiler att bombardera rikets keffhetsreppande rapmusikanter med. På Oknullamedbar sätter han ner foten…
“Vi gick från gatan, baggy jeans, timbs och vinyler / till datan, techno beats och hipsterfrisyrer / från Borta I Tankar till Svenne Banan.”
… men misstankar om något slags nostalgivurmande omöjliggörs då ljudbilden och flowet är så mordernt som det här landet överhuvudtaget tillåter.
Detta är världshistoriens mest intensiva freestyle, en nio minuter lång guntalk-exorcism med sex olika rappare som blir svettigare för varje gubbe som öppnar munnen. Murda Mase – det här är 1997 och långt ifrån shiny suits och Minstrel Show-moves – inleder strongt över Kick In The Door, kanske DJ Premiers bästa of all time, sedan Imam Thug och Pierre Cardan, två mindre kända förmågor (har Cardan gjort nåt annat än den här freestylen?) som också gör jävligt bra ifrån sig.
Tre minuter in slänger Clue på Dr Dres kanske bästa produktion någonsin och Lefraks stolthet börjar med sedvalig frenesi spruta ur sig den sortens färgstarka thuglingo som han gjorde sin känd för under Tragedy Khadafis mentorskap.
Killa Cam (alltså inte superstjärnan Cam’ron, men undergroundrapparen som på denna tid låg farligt nära Big L:s nivå – frågan är om inte den store Lamont, djävulens son själv, hjälpte honom med de här raderna, det låter så bildtätt och hänsynslöst) börjar med ett försiktigt “You’re garbage so we pack trash / Smoke weed inside a gas mask / Run in church, crash mass“, och avslutar först två minuter senare med att beskriva Harlem med att det är stor chans att “you get buried there / Dynasty starts the riots in Harlem Week every year! / Yeah, gimme a beer, my niggaz is here / We wear hoodies and skellies to your jiggy affairs!”
Detta var innan Diddy för alltid förändrade hur hiphop skulle se ut och låta. Tragedy Khadafi avslutar med de mest kärnfulla och visuellt kontrastrika, fucking råaste raderna rap som jag har hört. Det känns ovärdigt att citera. Lär dig dom utantill. Primo och Dre har aldrig låtit bättre. New York har aldrig låtit hungrigare.
Du förstår att jag var orolig när jag först hörde dessa inledande kakburkskicks och -snares, men som om av en artonhjulslångtradare med en tankad tysk bakom ratten körs mina tvivel snabbt över av något som liknar Atomic Dog och Black Superman i en matberedare – postindustriell kärnkraftsfunk av farbror George Clintons goda märke blandat med überstekiga vocoders och ett jävla södra Kalifornienglid, och man bara höjer volymen mer och mer, för att ta in detaljerna, för att känna det ända in i varje cell i sin kropp och ända in i sin själ – över vars tak Brytburksfavoriterna Asap Rocky och Turf Talk bara silversurfar fram; den förste visar ännu en gång att han trots sin relativa lågmäldhet helt sanningsenligt utgör New Yorks framtid, den andre att han är långt ifrån uträknad.
“With my right hand on the bible… can’t nobody dance like I do!” Förvisso. Men framförallt kan ingen annan – jag menar inte ens Snoop – köra den här Musse Pigg-Prinsessan Leia-hybriden på skalpen med sin swagger intakt…
A$AP Rocky dricker 40’z till maten och knullar brudar med grönt hår… resten av er kan bara sätta er bekvämt tillbaka och kolla på medan han tar och sätter stadens konungakrona tillrätta över sin hårt flätade hårman…
Så här off the top of the dome kan jag inte komma på någon annan svensk låtsnickrare som jag känner någon respekt för, och som samtidigt går att lyssna på.
Det här är genialiskt enkel och vacker naturdyrkande popmusik, likt Syd Barret när han hade frid i sinnet, som Nick Drake utan hans pretentioner. När jag tänker på hans tidiga död och hur min syster och min kusin spelade honom fucking oavbrutet på nåt sommarlov då jag var högst några år gammal föreställer jag mig likt Fittja-Crille en värld där “Ted Gärdestad äntligen har fått sin egen måne (för att därmed ta upp ännu en tråd från Mr. Al Stallone igår).
