“För det inleds egentligen i slutet på 1980-talet, då polis och åklagare i Sverige börjar flytta fram sina positioner med ett antal stora steg. Det är inget att säga om, det gör varje yrkesgrupp när omständigheterna tillåter det. Och omständigheterna var ett samhällsklimat där det ropades på hårdare tag mot brottsligheten. Och olika röster började höras om en grov organiserad brottslighet i Sverige som var systemhotande.
(…)
Men om bara den ena parten i rättsväsendet, åklagarna, flyttar fram sina positioner väldigt mycket samtidigt som den andra parten, försvarsadvokaterna, inte gör det, finns det risk att rättsväsendets vägskålar därmed inte längre väger jämnt. Allt mer tydde också på att så blev fallet och att rättssäkerheten för enskilda individer därmed tog skada av det här. Men det fortsatte eftersom ingen opponerade sig så att det fick något genomslag.
Socialdemokratiska och borgerliga justitieministrar ställde in sig i ledet och insåg att det vore politiskt självmord att framstå som ‘soft on crimes’. Lite av ett rekord nåddes med Thomas Bodström som justitieminister. Under hans tid betades polisens och åklagarnas önskelistor av i en aldrig tidigare skådad takt.
Den ende som till slut satte ner foten, var landets nye justitiekansler Göran Lambertz. Han framförde det som så många visste men ingen talade högt om, att det händer att poliser ljuger under ed i landets domstolar. Det fick inte sägas, så han fick naturligtvis Polisförbundet på sig och dåvarande justitieministern Thomas Bodström utsatte honom för påtryckningar. Något som var dömt på förhand att misslyckas. En opportunist och politisk vindflöjel som Bodström mot en principfast Lambertz, med sitt starka personliga rättspatos, kan bara sluta på ett sätt. Idag skriver Bodström mediokra deckare när han inte gör olika populistiska politiska utspel – medan Göran Lambertz fortfarande är landets justitiekansler.”
– citat från s. 124 ur Dick Sundevalls Hanteraren.
Det absurda i att Bodström ibland beskrivs som en frisk fläkt – när hans farsa var sossepolitiker, till och med försvarsminister. Så osannolikt att en person så kärnfullt kan sammanfatta en sådan mångfald aspekter av samhällsutvecklingens ruttenhet, och ensam ha kunnat tillfoga så mycket skada – på socialdemokratin, på den svenska rättsstaten, på den politiska deckargenren, på min nattsömn. Det lilla broilermachiavelliska PR-ludrets inre skulle kunna liknas vid kackerlackans och skorpionens – om han inte vore hundra procent yta.
