Undeniable talent… straight out of Baton Rouge, Louisiana.
(via PhilaFlava)
Dec 302012
Dec 302012
“Vi bor i samma ort men skillnaden är stor… femhundra meter därifrån jag bor har dom pool“
Man kan säga att både de här rapparna har hyfsat styltiga flows. Men man kan inte säga att någon i Sverige har mer känsla och ärlighet i sina rader.
Det är även fantastiskt att se the heart and soul of the streets of Hisingen respektive Bergsjön på en låt tillsammans, speciellt när de kickar hundra procent real talk.
Lani Mo lägger alltid king refränger, och det är kul att se den här gamla Fjärde Världen-producenten, som faktiskt var och nosade på USA-framgångar ett tag, växa fram som den kanske främste uttolkaren av det här vemodiga, typiskt svenska, socialrealistiska gangsta rap-soundet; han ligger nära Masse och Mack Beats, men Matte Caliste brukar välja lite annorlunda samplingar, och framförallt fuxxar han med riktigt tighta trummaskiner (vilket är något vi särskilt uppskattar här).
Dec 302012
På wikipedia läser jag att DN:s recensent öste beröm över Bo Widerbergs Kvarteret Korpet när den hade premiär, och några år senare hyllade han den som ett “lyckligt mästerverk”.
Tillåt mig att skratta rakt ut i luften. Jag har precis sett klart filmen och de orden liknar exakt en standardiserad, högborgerlig tandutdragning förklädd till uppskattande kritik.
Inget ovanligt där.
Kvarteret Korpet är däremot inte vanlig. Det är absolut ingen lycklig film. Den är manodepressiv, gråtmild, ilsken, vacker – som livet brukar te sig när man är som mest närvarande i det. Fantastiska skådespelare, fantastiskt kameraarbete, och ett manus som vägrar lösa upp en enda av sina smärtfyllda knutar. Allt är fucking tight och draget till en spets – av sådan sort som ger skärsår som aldrig läker. Kvarteret Korpen, alldeles i närheten av köpcentret Triangeln i Malmö, revs på 60-talet, men Kvarteret Korpen är fortfarande aktuell.
Ingen är lycklig här. Alla sliter, sjunker, skriker.
Dec 292012
“… här svarar ingen på frågorna – vi ställer dem!“
Patte K flippar Gz & Hustlaz-samplingen lite annorlunda, Demi lägger real talk och Isoman låter jävligt bra på refrängen; ett bra exempel på hur man kan tala om vad som händer i ens kvarter utan att låta som ett fucking Kartellen Light med största smulorna runt munnen likt ett bajtande fucking Copycat-kakmonster diagnostiserad med hajmentalitet.
Dec 292012
Over the beat from that Trinidad James hit song. Not overly impressed by Willie, but some new Stevie Joe is very necessary.
From their forthcoming collabo tape Not Your Average Joe.
Dec 282012
Main Attrakionz debutalbum var något av en besvikelse.
Man önskade att de verkligen hade fokuserat för en gångs skull och skärt bort allt överflödigt och ogenomarbetat. Att de hade haft någon som tagit svåra beslut åt dem, och exempelvis sagt åt Squadda att inte rappa genom en fucking walkie talkie eller vad som nu hände på låten med Gucci Mane.
Men det spontana och ofärdiga är kanske en del av behållningen. En del av deras märkliga beslut har ändå lett till några av de senaste årens mest fascinerande rap-låtar.
Nu fick vi ännu ett helt OK tape från duon, med klinare beats och ett mer sammanhållet sound än vanligt. Och ett gäng riktigt bra låtar. Som Take U There, som La Familia On Task nu alltså välsignat med en passande video.
Dec 282012
DJ Fresh fortsätter att utforska ett mentalt och musikaliskt 80-tal. Ja; detta både låter och ser jävligt fresh ut.
Dec 282012
It’s Husalah over a pretty dope beat – that’s obligatory.
Where’s that new album, though?
(via Chicken-N-Kalinka)
Dec 192012
Stenhårt. Sån där asocial, nihilistisk gangsta rap som Haso eftersökte i Sverige är dom bättre på i Danmark.
Kartellen borde släppa mer låtar över sådana här moderna, adrenalinfyllda beats. Guld i mun är trots allt en av deras allra bästa låtar.
Kanske slå en signal till Hurricane nu när Masse koncentrerar sig på slätstruken reggae-hiphop?
Dec 182012
Håll käften är en av årets absoluta höjdpunkter; för att Sebbe för ovanlighetens skull släpper garden och blir personlig, och då även mer angelägen; för att han rimmar “medelklass” med “brevinkast”; för att han hantverksskickligt böjer, tänjer och trycker in sina rader i mikrofonen med ett flow som påminner mig om Ice Cube och Scarface; för att Matte Caliste återanvänder en utsökt Isaac Hayes-sampling som passar perfekt till låten, osv, osv – men det allra bästa var att Sebbe antydde att han skulle hålla sig borta från battle-scenens “muppverkstad” i framtiden.
Rap handlar i mycket om motsägelser, men att han nu tycks välja en svensk battle rappare – som 2012 väljer att köra på engelska – som första egna tillägg (eller hur nu beslutsprocessen funkar) till #EnAnnanSidaAvSverige är bara förvirrat och svårförståeligt.
Rap är en genre som nästan uteslutande hämtar sin styrka från vad rappare gör med ord och sin egen röst. Det är vad som fått mig att fortsätta lyssna alla dessa år. När en svensk rappar på engelska närmar sig denna styrka noll. Det blir på sin höjd skickligt utförd karaoke. Det kan låta imponerande, men man lyssnar inte mer än en gång.
Idag släppte alltså Crome en fantasifullt namngiven disslåt mot Allyawon som är full av mummel om kuksugande och diverse märkliga slag under bälten som lyssnaren fattar litet av. Lär av 2pac (ja, han samplas nyskapande nog i Shots Fired), som inledde Hit Em Up med att ifrågasätta sin antagonists manlighet, be hans crew att dra åt helvete, och sådär i förbifarten nämna att han knullat hans fru. Dessutom envisades inte 2pac med att rappa på svenska, am I right?
Att Crome inleder ett inlägg i något så fånigt som en svensk battle rap-beef med att exploatera traumatiska upplevelser i sitt eget liv upplever jag bara som smaklöst.
Som tur är har vi en EP från Jocke att se fram emot, och om AliAmmos andra grejer liknar denna låt så kan man i slutändan inte vara annat än jävligt nöjd – även på ett musikaliskt plan – med vad #EnAnnanSidaAvSverige sysslar med.