Det är av yttersta vikt att ni utan vidare dröjsmål tar del av när två filosofer – en som jag nu hörde tala (och som han talar!) för första gången, och en som jag känner väl – viker ut sina värdefulla åsikter medelst virtuell låtsasradio.
Playa-partners Alfons och Star har alltså gästat varsin podcast; den ena med säte i Fjollträsks SVT-hus, den andra sänder från Just Blaze-studion i Harlem.
Fattar inte ett ord men önskar innerligen att mer svensk rap hade en sån här god asocial vibe.
Vilket jävla beat va. Vad e grejen med Finland och Memphis-influenser?
Min personliga smak passar mindre bra ihop med Kartellens nyfunna kärlek för rockgitarrer, men man kan som Serg uttrycker det också lyssna på rap så som man lyssnar på nyheterna – den här slår ner som en bomb. Videon gör det så mycket starkare.
Det här är otvivelaktigt en milstolpe för svensk rap.
Dedikeras till polarna som försvarat sina morsor med baseballträn och vinflaskor.
Det har mest blivit Åsa Nisse och maffiadokumentärer på sistone. Men ikväll bestämde jag mig för att kicka en annan genre och det ångrar jag inte.
George A. Romero är sannerligen en av de största. Living Dead-trilogin är briljant och The Crazies kan sägas vara ett av deras bortglömda syskon; en mångbottnad, suveränt ironisk och gränsöverskridande, mästerligt gestaltad politisk thriller där flera av zombie-filmernas underliggande tema återkommer.
Ser jag ut att lägga mina slantar på nån Hollywood-smuts när 70-talet uppenbarligen är vida överlägset? Nej tack, jag prioterar klädkontot och en intensifierad elegans istället för att häcka på nån äcklig biograf.
På vägen ut härifrån, bär med er följande citat från mästaren som den sista droppen vatten.
“It’s really a part of the job of the genre to rattle your cage and create an
environment that is not the environment that you’re in. It’s not the world,
it’s meant to shake that world up. (…) The biggest problem that I’ve
always had with horror is that things are restored to normality in the end,
whereas the whole genre is meant to bring down reality or destroy it.”– George A. Romero
Det var en lång väg hit… men nu har jag äntligen råkat snubbla över samplingen till titellåten från Volvomusik.
För mig förut okänd Malmörappare med mycket god stil.
Du kan spola förbi de engelskrappande svenska rapparna med gott samvete.
Så ja, se till att rappa på vardagsspråket och klipp in lite Funkadelic-visuals i era videos så blir det ungefär så här bra.
Med de varmaste rekommendationer hänvisar jag er till den blog som skrivs av Matte J från Stockholm Inkasso (herrarna på bilden ovan).
Så är det – utan det här världsomspännande datornätverket så hade vi aldrig kunnat ta del av denna 08-ikons juveler i ämnena stil, klass och klin musik. De hade enbart droppats öga mot öga, så att säga. Om man hade träffat på token i fråga.
Detta är internet som bäst, när röster poppar upp som man enbart med de största besvär hade kunnat ratta in annars. På nätet kan vem som helst tala rakt ut i luften, så länge och så högt som önskas. Kanske lyssnar någon.
En blog är möjligtvis retro, men bland överfamiljär social media som uppmuntrar stalkande av gamla klasskamrater och kartläggning från arbetsköpare så känns det här långsamma, avskilda och lagom anonyma formatet faktiskt jämförelsevist fräscht.
Som Fredrik sa, samhället skulle egentligen bli mer som internet, så tänkte man, men det blev tvärtom.
Då jag känner att jag blir dummare, drygare och deppigare av varje minut som läggs på Twitter och Facebook så ska detta dras ner till ett minimum framöver. Kanske börjar jag läsa böcker och skriva igen. Kanske blir det musik, kanske politik. Kanske något man kan kalla ett liv.
Matte J har bara skrivit kortfattade inlägg än så länge, men vem vet, kanske levererar han även längre bitar litteratur framöver. Men en blog är inte nån jävla kultursida, och det viktiga i det här fallet är inte meningarnas längd och mängden provocerande paragrafer, men smaken, och det räcker med att slänga getögat på en sån här lista för att förstå att det här med egen smak, det är en bristvara i dessa tider.
Definitivt något som kräver er uppmärksamhet; det här jävla beatet och DB och Husalah som trängs på samma låt.
Var tvungen att ladda upp då den saknas på tuben, så visa tacksamhet.
Har redan skrivit om Solomon Childs här, men den här låten ger mig så kraftiga Black Rob-vibbar. Och det är tyvärr sällsynt, speciellt i detta millenium. Stilen är han-biter-av-dig-halspulsådern-när-som-helst.
