Tru Life var en annan självutnämnd New York-Messias som man hoppades mycket på. Tänk om han inte hade åkt in. Men vem vet, hans gode vän Saigon fick efter vissa fördröjningar släppa sin debutskiva precis som han ville ha den – och den var skittråkig. Och då var hans material on the come up klart överlägset Tru Lifes.
Några grejer ur katalogen smattrar dock på likt nyårssmällare på Möllevångstorget…
Ampan och Jack tar täten igen när det gäller moderna och eleganta maffia-soundtracks. Denna hade passat fint på Devilz Rejectz 2 AKA lätt ett av de senaste tio årens fem tungaste tapes.
Medan The Jacka ibland kan framstå som lite sömnig så har Ampichino bara lagt det benhårt på sistone. Dags att kolla in några tapes med honom nu…
French Montana är en bra pop-artist – han lägger tillfällesvis mäktiga hooks och väljer nästan jämt jävligt bra produktioner – men ingen bra rappare… alltså rent hantverksmässigt.
Man märker hur mycket han har lärt sig av Max B, men även att han gör sin egen grej av det.
Kul då att silversurfaren, the wavy one ska gästa Montanas debutalbum Excuse My French, trots att han är bakom muren; borde bli en slant till försvarskassan.
Däremot tror jag inte att Sanctuary kommer platsa där. Synd i så fall; skiten är så wavy att jag blir sjösjuk.
“They tried to throw me under the bus and ruin the kid
but I came back with full fronts and exclusive kicks“
Första Ill Bill-versen på lääänge som jag rewindar.
Kan inte heller hata på att Cormega fortsätter lägga den där Malcolm X-skiten, hardbody.
“I’m every slave’s dream, I own my masters“.
Mitt mål: att posta all trap rap som får mig att tänka på Terminator-soundtracket.
(via DGB)
“Spotta mot himlen, fejset blev blött.
Sparka mot dörren tills du blev trött.
Borde jag dött? Nä, han måste haft en plan
för en risig jävla tok som drack en kir om dan.“
Äntligen finns STHLM Inkassos bästa låt på tuben. Vi lyfter på hatten i uppladdaren Björn Tänders riktning.
Gud är en snut är bara hundra procent smärta och sanning över ett mördarbeat från Eightball & MJG.
Detta var nog den knuff jag behövde för att dyka ner i den legendariska Memphis-duons katalog. The Artist Pays The Price är en av mina favoritlåtar någonsin – men vissa grejer dröjer helt enkelt att kolla in. För få timmar på dygnet och så. Och när man äntligen gör det så växer tacksamheten mot alla de som orkar predika (eller peka med hela handen, som Onda och de andra gubbarna när de helt osvenskt valde att lägga bluesen över något annat än uttjatade Premier-instrumentaler).
Hur ter sig livet där nere? On Top Of The World, som pumpas just nu för första gången, låter som ett fläckfritt, överfläskigt Cadillac-soundtrack, och får en att sakna en tid då artister vägrade att kompromissa med sin musik.
Kanske står det regionsöverskridande samarbetet med E-40, Mac Mall och Big Mike ut mest av allt detta knaperstekta bacon. Här ska blastas söderfunk tills sommaren tittar fram nån jävla gång…
Trae spelade alltså in en till video med J Stalin när han besökte buktområdet. Får gärna komma ännu en.
Nu önskar man bara att ABN-kollegan Rother Vandross kunde uppvisa samma geografiska rörlighet.
Pumpa den här skiten, för i Sveriges rapscen finns det många hantverkskompetenta epigoner och få verkliga musiker.
Skizz är en av dem. Både i raps och beats vägrar han, eller kanske helt enkelt är oförmögen, att lägga det som någon annan.
Med jämna mellanrum droppar Young L en lite mer futuristisk och starkt skinande version av sin grej.
Från M O S S till Youn L-E-N till Loud Pockets till Respect My Dick till Automated Oceans till Domo Style till That Nigga. Allt kanske inte blir helt hundra, men token tittar alltid framåt-uppåt. Klin som en diskmaskin är Atari.