Suba – Tantos Desejos
DJ Marky and Makoto – Long Distance São Paolo Tokyo
Tillbaks i São Paulo. En av världens verkliga storstäder. Den samlade aktiviteten hos 20 miljoner människor. Någon slags elektricitet i luften. Kanske för att man kan köra i timmar åt vilket håll som helst och inte se annat än urban bebyggelse. Kanske för att jag kan ta mig upp i den högsta byggnaden och ändå inte se bortom det utbredande stadskaoset. Kanske för att elledningnarna hänger uppsträckta, ihopkorsande hur som helst över gatorna.
Jag återkommer ständigt till första gången jag var här. Vi kör över nån bro. En enorm ansamling av höghus framför oss. På väg in i centrum av sydamerikas största stad. En enorm stadskärna. Jag kollar åt vänster. Bortom centrum. En liknande ansamling av höghus. Ett till centrum. Och till höger, längre bort, ett till centrum. Och bortom det ett till. Och bakom mig ett till centrum. Och ännu ett stadscentrum. Eller möjligen inget egentligt centrum alls.
Som de skriver på Wikipedia:
São Paulo had lacked any city plan before 1889, and no zoning law was passed until 1972. Indeed, well into the 20th century much of the city retained a colonial aspect, with narrow unpaved streets, shabby buildings, and a few old churches of Jesuit and Franciscan styles.
En ovanligt hög andel av byggnaderna i São Paulo, och Brasilien i stort, är konstruerade utanför stadsplanen, alltså utan bygglov och av invånarna själva (en siffra som i Sverige är löjligt nära noll). Jag talar inte enbart om kåkstäderna som omsluter staden. Även arkitekturen i centrum är brokig och oförutsägbar. Kaotisk självorganisering. Innergården där min kompis bor och som jag just nu blickar ut över har definitivt nåt Blade Runner över sig. Olika sorters hus på alla sidor, andra byggnader sedda mellan gliporna, folk tvättar kläder, slitna fasader, neon-skyltar, krossade ölflaskor, vingliga gångar, improviserade tillbyggen, snutsirener i bakgrunden, och det regnar också.
Ny grafitti på höghusen. Tjocka, vita ränder, likt kritstreck, bildar kuvert,
pusselbitar, labyrinter mot högre nivåer av abstraktion. Sprickor. Ledningar. Godtyckliga uppdelningar av byggnaderna. Klichén om gatan som en konstutställning är här mer levande än någon annanstans.
Den trendkänsliga… vänta, fel ord, den trendstörda stadsungdomen är mänsklighetens hopplösa. Planetens förlorade själar. Flera kriser behövs innan de kan återfå något mått av stil och själslig hälsa, antar jag. Se på deras fula, skitdyra kläder. (Även här existerar den skandinaviska praktiken att klä sig fulare än vad man är. Litar man mindre på sin kropp och sin spegelbild? Handlar det om en brist på självförtroende, som föder svartsjuka, eller om en djupare själslig och masspsykologisk kris? Bristen på självförtroende kanske är Lutheransk? Den kristendomens lätthet att integreras i den statskapitalistiska produktionen-konsumtionen. Vi i Sverige är ideologiskt sett betydligt mer kristna än socialister.) Se på deras osäkra leenden och svartsjuka blickar. Deras borgerligt-konforma sätt att ständigt jämföra sig med den andre. Lyssna på deras tal, fyllt med sadistiskt skvaller och falska nyheter. Alltså de skitnödiga rapporter om påstått orginella företeelser som är omedvetna om föregångarna och inte vill lära sig. Där man jagar efter orginalitet och äkthet på samma sätt som man jagar efter profit bör man minnas Stanley Kubrick, som sa ungefär att han aldrig brydde sig om vara orginell, när det kommer nån med nåt nytt att säga blir han ofta tvunget att säga det i en ny form. Så sluta stressa.)
Vi var precis på bageriet (den ordagranna översättningen från portugisiskans “padaria”, alltså ett ställe där man köper färskt bröd) ett kvarter bort och åt en rejäl lunch. Här hittar vi allt som är fel med Sverige. På en padaria köper man cigg och bröd och mjölk, ost och kakor och bakelser. Hamburgare. Alltså kommer alla hit. Och man pratar med varandra. Och framför allt kan man sitta och dricka en öl här. En sådan ständigt integrerande trottoarkultur saknas i Sverige. Ett bageri – eller konditori kanske är rätt ord – i Sverige är ett ställe där folk med för mycket pengar köper frukostbullar. Man umgås definitivt inte där.
Mellan höghusen och högtalare, långt nere på marken, på gårdarna: växter i krukor, mossa i springor, palmer och träd över gatorna. Staden vaknar. Staden växer kontinuerligt. Stannar aldrig. São Paulo liknar sig självt även denna gång. Världens bästa skylines. Världens bästa grafitti. Ett av världens bästa uteliv.
Tunnelbanan börjar bli alldeles förfärlig här. Jag menar, den är lika vacker som i vilken annan stad, men vid rush hour liknar det Tokyo. Man pressas bokstavligen in i vagnarna – alltså av personalen som jobbar där – likt ris och rå fisk i alggräs. Vi anländer med nattbussen från Curitiba, och mellan halv åtta och halv nio får vi snällt vänta på att kön utanför
vagnarna ska avta. Även när det lugnat ner sig trycks det på ordentligt vid de större knytpunkterna. Det är svårt att hålla sig upprät. Människor som boskap. Som ansjovis i metallburkar.
