May 072010
 

MOLEKYLER #1 är klart nu. Ett fanzine. Eller ett häfte. En textsamling som pendlar mellan random mode och att bindas samman av en röd tråd. En slags lo-fi essäsamling. Whatever.

Jag har alltid velat göra något liknande. Papper läses annorlunda än skärmar. En fysisk kopia är fortfarande något speciellt. En artifakt. Folk ger pappershäften mångdubbel uppmärksamhet, och de läses på toa, på bussen, på stranden, och glöms gärna kvar hos kompisar, som glömmer kvar dom hos andra kompisar. Färdvägarna är annorlunda. Dom dröjer kvar. Bloggar kan upphovsmannen radera enkelt och snabbt. Läsaren måste göra valet att göra av sig med en bok; ge bort den, slänga den, bränna upp den, lagra den.

Hur böcker dröjer sig kvar är intressant. Ett egetkopierat häfte håller längre än de flesta av dagens nytryckta böcker. Men vad händer med auran, boken och fanzinet som artefakt, när man själv kan enkelt göra en egen kopia?

Du kan ladda hem MOLEKYLER #1 för att läsa på skärmen här, och för att skriva ut (om du har en skrivare som skriver på båda sidorna av pappret kan du vanligtvis köra ut allt på en gång, annars skriver du ut de udda sidorna, vänder på utskrifterna, stoppar in dom i skrivaren igen och kör ut de jämna sidorna) här. Har du Adobe Indesign kan du hjälpa mig att göra en snyggare kopia. Om du är i Malmö kan du köpa ett exemplar på Rundgång eller Amalthea Bokkafé (filerna du får härifrån innehåller dock mindre stavfel).

Tänk på Meteorer, Horace Engdals aforismsamling från några år sedan. Tänk på den ständige sekreteraren i sin skrivarlya och hur tankepilarna landar i hans huvud – direkt från himlavalvet. Vi vill uppgörelsen med genikulten. Vi vill det molekylära tänkandet. Jag-upplösningen. Den distibuerade hjärnan. Kollektiv litteratur. Föraktade genrer. Kommentarfältet. Att likt Vilhelm Ekelund se litteraturhistorien som en brevväxling. Fan- och populärkultur. Antropofagism.

Tänk på MOLEKYLER #1 som ett mixtape. Det mesta har varit klart länge. De bästa delarna har jag inte gjort själv, alltså ungefär som när G-Unit rappar över Wu-Tang. Ett textuellt street album, hittills kallat MOLEKYLER #2, har påbörjats.

May 072010
 

It’s hard to put the finger on what’s been missing in the sound coming out of New York the last years. Of course, the scene has stagnated creatively more and more, ever since the peak in the nineties. Everybody’s emulating Premier, Just Blaze, Jay-Z, Biggie, adding nothing. Look at this single from one of the city’s most trustworthy hardcore representatives. Or let one of the original architects speak:

(…) first of all, music’s gotten mad stale. It’s gotten, everything has become a regurgitaion of something else. Hip hop has just taken records… now hip hop is taking records from the ‘80s and looping records and just putting their spin on it. The only records that are pretty interesting are some of the down south records. But they get monotonous after a while.

But if we look at the releases that’s been really, really, really worthwhile… like Blaq Poet, Cormega, and now, Roc Marciano… it’s still the same formula. Nothing new. Except they’re still hungry. Still getting better. And they’re not hating on the south. (Remember: Cormega recorded with Lil Wayne two decades past.)

Now, let the man whose album I’m reviewing have the last word:

A lotta cats on the underground don’t really dig mainstream cats – I ain’t mad at them niggas! I feel like some of them niggas are talented, man. Just doin’ different styles of music. Word up. I fuck with some southern niggas too! I fuck with Jeezy and cats like that. I fuck around with that stuff. I like that street shit. Some people don’t understand street culture – some music ain’t about just hip-hop – some music is just some street shit, and you gotta respect it for what it is. People in the hood connecting with it, ‘cos there’s something there. (…)

Does traveling to different cities open your ears to different sounds?

To be honest – no. I like what I like, so nobodies really changing my mind. I’m stubborn as it, I’m doin’ what I want to do. My shit is my shit. If you listen to my album – who else got that? You can’t get that from nobody but me! That’s my shit and I’m stayin’ on my shit. I’ll fuck with other people on collaborations, but my music? I’m at a point right now, I want to hone it and get better and better at it. I don’t want to start rapping over techno beats and be like, ‘Oh yeah, I’m experimenting’ Fuck experimenting, man! Do what you do and get better at what you do.

Exactly. No one’s perfected rap yet.

It’s a constant learning experience. People say, ‘I don’t wanna do that, I did that in the past’. Well, you could do it – do it better!

Apr 212010
 

The dub techno formula has a tendency to inbreed. Few are the ones who succeed in bringing freshness to the table, year in, year out. Even an outstanding player like Marko Fürstenberg can get stuck in a rut. That’s why I admire Statik Entertainment‘s work during the last years. New beats. New sounds. Like number 022 in their catalogue. Techno music so minimal that it doesn’t have a techno beat. Crisp like computer chip prototypes. Meditative like slowly falling summer rain.

Statik Entertainment is pushing the limits of their genre the same way that Hyperdub is pushing their, with new drums, sounds, effects, and song structures, sometimes arriving at virgin land that artists such as Ikonika also have visited, but looking at it from another angle, in another mood. Listen to something like Grit’s Traction , from Satellite Religion, to see what I’m talking about.

From what I’ve heard from their catalog so far, I’d further recommend Exos’ U Cant Stop Time, Leonid’s Mora and Daniel Stefanik’s full length Reactivity.

Apr 162010
 

Suba – Tantos Desejos

DJ Marky and Makoto – Long Distance São Paolo Tokyo

Tillbaks i São Paulo. En av världens verkliga storstäder. Den samlade aktiviteten hos 20 miljoner människor. Någon slags elektricitet i luften. Kanske för att man kan köra i timmar åt vilket håll som helst och inte se annat än urban bebyggelse. Kanske för att jag kan ta mig upp i den högsta byggnaden och ändå inte se bortom det utbredande stadskaoset. Kanske för att elledningnarna hänger uppsträckta, ihopkorsande hur som helst över gatorna.

Jag återkommer ständigt till första gången jag var här. Vi kör över nån bro. En enorm ansamling av höghus framför oss. På väg in i centrum av sydamerikas största stad. En enorm stadskärna. Jag kollar åt vänster. Bortom centrum. En liknande ansamling av höghus. Ett till centrum. Och till höger, längre bort, ett till centrum. Och bortom det ett till. Och bakom mig ett till centrum. Och ännu ett stadscentrum. Eller möjligen inget egentligt centrum alls.

Som de skriver på Wikipedia:

São Paulo had lacked any city plan before 1889, and no zoning law was passed until 1972. Indeed, well into the 20th century much of the city retained a colonial aspect, with narrow unpaved streets, shabby buildings, and a few old churches of Jesuit and Franciscan styles.

En ovanligt hög andel av byggnaderna i São Paulo, och Brasilien i stort, är konstruerade utanför stadsplanen, alltså utan bygglov och av invånarna själva (en siffra som i Sverige är löjligt nära noll). Jag talar inte enbart om kåkstäderna som omsluter staden. Även arkitekturen i centrum är brokig och oförutsägbar. Kaotisk självorganisering. Innergården där min kompis bor och som jag just nu blickar ut över har definitivt nåt Blade Runner över sig. Olika sorters hus på alla sidor, andra byggnader sedda mellan gliporna, folk tvättar kläder, slitna fasader, neon-skyltar, krossade ölflaskor, vingliga gångar, improviserade tillbyggen, snutsirener i bakgrunden, och det regnar också.

Ny grafitti på höghusen. Tjocka, vita ränder, likt kritstreck, bildar kuvert,
pusselbitar, labyrinter mot högre nivåer av abstraktion. Sprickor. Ledningar. Godtyckliga uppdelningar av byggnaderna. Klichén om gatan som en konstutställning är här mer levande än någon annanstans.

Den trendkänsliga… vänta, fel ord, den trendstörda stadsungdomen är mänsklighetens hopplösa. Planetens förlorade själar. Flera kriser behövs innan de kan återfå något mått av stil och själslig hälsa, antar jag. Se på deras fula, skitdyra kläder. (Även här existerar den skandinaviska praktiken att klä sig fulare än vad man är. Litar man mindre på sin kropp och sin spegelbild? Handlar det om en brist på självförtroende, som föder svartsjuka, eller om en djupare själslig och masspsykologisk kris? Bristen på självförtroende kanske är Lutheransk? Den kristendomens lätthet att integreras i den statskapitalistiska produktionen-konsumtionen. Vi i Sverige är ideologiskt sett betydligt mer kristna än socialister.) Se på deras osäkra leenden och svartsjuka blickar. Deras borgerligt-konforma sätt att ständigt jämföra sig med den andre. Lyssna på deras tal, fyllt med sadistiskt skvaller och falska nyheter. Alltså de skitnödiga rapporter om påstått orginella företeelser som är omedvetna om föregångarna och inte vill lära sig. Där man jagar efter orginalitet och äkthet på samma sätt som man jagar efter profit bör man minnas Stanley Kubrick, som sa ungefär att han aldrig brydde sig om vara orginell, när det kommer nån med nåt nytt att säga blir han ofta tvunget att säga det i en ny form. Så sluta stressa.)

Vi var precis på bageriet (den ordagranna översättningen från portugisiskans “padaria”, alltså ett ställe där man köper färskt bröd) ett kvarter bort och åt en rejäl lunch. Här hittar vi allt som är fel med Sverige. På en padaria köper man cigg och bröd och mjölk, ost och kakor och bakelser. Hamburgare. Alltså kommer alla hit. Och man pratar med varandra. Och framför allt kan man sitta och dricka en öl här. En sådan ständigt integrerande trottoarkultur saknas i Sverige. Ett bageri – eller konditori kanske är rätt ord – i Sverige är ett ställe där folk med för mycket pengar köper frukostbullar. Man umgås definitivt inte där.

Mellan höghusen och högtalare, långt nere på marken, på gårdarna: växter i krukor, mossa i springor, palmer och träd över gatorna. Staden vaknar. Staden växer kontinuerligt. Stannar aldrig. São Paulo liknar sig självt även denna gång. Världens bästa skylines. Världens bästa grafitti. Ett av världens bästa uteliv.

Tunnelbanan börjar bli alldeles förfärlig här. Jag menar, den är lika vacker som i vilken annan stad, men vid rush hour liknar det Tokyo. Man pressas bokstavligen in i vagnarna – alltså av personalen som jobbar där – likt ris och rå fisk i alggräs. Vi anländer med nattbussen från Curitiba, och mellan halv åtta och halv nio får vi snällt vänta på att kön utanför
vagnarna ska avta. Även när det lugnat ner sig trycks det på ordentligt vid de större knytpunkterna. Det är svårt att hålla sig upprät. Människor som boskap. Som ansjovis i metallburkar.

Apr 162010
 

There’s Basic Channel. Rephlex. UR. All small islands, floating points in the same ocean. We are leaving Port of Nuba. There are paralell lines of evolution. We are near Iceland. We are somewhere outside the English coast. There is a Chain Reaction: Multila. We are entering Nautical Nuba. From outer space, everything goes underwater, inner-body.

I’ve spent the last months discovering that the son of Basic Channel, Chain Reaction, released as much quality material as the mother. And it feels strange writing it, but the music on Chain Reaction is way more adventurous. Listen to Scion’s Emerge, the first release on the label, from 1995. And go on from there. It gets even better.

Riding home from work on my bike over a thin layer of packed snow. This music proposes something higher than to be one with nature. To be one with the city. It means that you are one with what humans have created and are creating. An insight greater than Walden.

The track below is from Shinichi Atobe’s EP Ship-Scope. It was released almost ten years ago, but most electronic music is still ten years behind. Better yet, it has that timeless feel, the one you get after plunging way deep into the oceans of electronic sounds. It’s the loveliest piece of listening techno that I’ve heard in a long while.

Shinichi Atobe – The Red Line

Apr 162010
 

Det är en bra titel. Långt ifrån ideal, men långt bättre än drogliberal. Förhoppningsvis associeras det till en tredje position bortom fanatikerdrömmen om “ett narkotikafritt samhälle” och bortom nyliberalernas bekväma ordande om att helt enkelt och snabbt släppa allt knark fritt.

Den liberala utopin förutsätter som vanligt jämlika spelare – vilket bl a kapitalansamlandet och arvsrätten som vanligt omöjliggör. Hursomhelst. Tvärtemot vad de sa till dig i skolan är det stor skillnad på knark och knark. William S. Burroughs gillade småpojkar och hyste många märkliga åsikter, men som heroinist under flera decennier och väl bevandrad i naturvetenskaperna visste han vad han pratade om. Trots en stark förespråkare av personlig frihet var han var tveksam till drogernas legalisering, speciellt heroin, som enligt honom har sådana egenskaper att drogen snabbt skulle konkurrera ut allt annat på en liberaliserad marknad. En nation av heroinister istället för alkoholister?

Att göra droganvändare kriminella löser inga problem, och bygger bara ut existerande kontrollsystem och skapar mutationer av dessa. Det är dock tveksamt om det vore bättre med ett knarkets fria marknad. Droger och kommersiella krafter tror jag personligen inte utgör goda danspartners. Dekriminaliseringen måste vara ett socialt projekt, ett samordnande mellan missbrukarbehandling, minskad brukarrepression och ökad upplysning. Målet måste vara minskat missbruk, färre överdoser och minskad knarkrelaterad kriminalitet, men även minskad hysteri kring droger.

Skräckpropaganda gör intet gott. En hälsosam konsekvens av dekriminaliseringen i Holland som jag upplevde när jag var där var att ungdomarna inte såg ganja som något coolt och exoktiskt. De hade en avslappnad, nykter attityd till drogen. Och färre röker där. Möjligen för att det är lagligt. Jämför med USA och ni hittar omvända förhållanden. En liknande attitydförändring till rock n’ roll-drogen kokain vore önskvärt. En avexotisering.

Vi behöver relatera till droger, inte bara som individer, ensamma i mörkret, men som ett samhälle. Ta ecstasy, en typisk partydrog. Kan vi i offentlighetens ljus, bortom det drogromantiska skimret, möjligtvis inse att man blir fullständigt motbjudande under påverkan, och förpassa MDMA till historiens sophög? En legalisering skulle antagligen sänka efterfrågan. Om jag minns rätt ger även ecstasy bestående hjärnskador vid brukande oftare än varannan vecka.

Kokain är annorlunda. Visst är det också en partydrog. Men se på Spanien och Italien där maffian har lyckats få ner priserna och gjort koks allestädes närvarande. Man snortar för att festa, men också för att koppla av, för att döda lite tid, för att umgås på vardagskvällarna eller på lunchen – och för att arbeta. Likt i Nordamerika där företrädelsevis den vita arbetarklassen röker crystal meth för att kunna hålla två eller tre anställningar i luften.

Och här i Brasilien träffar jag en polis som berättar att det är vanligt, och uppenbarligen hyfsat accepterat, bland hans kollegor att dra några linor på skiftet för att “vara på alerten”. Enligt mig har även en starkt destruktiv drog som crack en viktig samhällelig funktion. Även de utslagna, zombie-liknande missbrukarna är nyttiga, som ett varnande exempel för en halvdesperat arbetarklass. “Erat öde – om ni inte rätar in er i leden”. Crack och heroin är lika viktigt för disciplinen som arbetslösheten. Och pundaren är en nödvändig och skräckinjagande “annan” i det borgerliga säkerhetssamhället nu när både juden, zigenaren, juden och utlänningen är out of style.

Apr 142010
 

I would say that Twin Peaks, GITS-SAC and The X-files are my favorite TV-shows of all times.

So here comes Fringe, which a friend described as a modern version of The X-files. Which it is, in a way. It revolves around the same themes. But while Mulder and Scully many times dealt with the supernatural, monsters and general hocus pocus, Fringe has a more scientific leaning (even though we’re talking pretty fucking weird science). While The X-files was a serialized detective story mixed up with some romantic comedy to make it tick, Fringe is basically a cop show, based around the same kind of  structure that we know from Hill Street Blues to The Wire. But with a modern, toyotist twist.

Fringe is, of course, nowhere nearly as monumental as The X-Files. The protagonist is hardly as magnetic as Mulder or Scully. And just like in The X-files some episodes are rather silly. But in general it hits home runs. It really grabs you, and it moves fast. When I get some time I’ll finish watching all the seasons.

Apr 142010
 
Dessa moderna tider då Södertälje, Botkyrka och Haninge har tagit emot 12.300 nyanlända flyktingar sen 1994. Samtidigt som Danderyd, Täby och Vallentuna har tagit emot enbart 800 under samma period.

Internationellt sett är Stockholm en mycket segergerad stad. Flera studier visar uppdelningen mellan olika grupper är större här än i många andra städer, tillexempel i Amsterdam och Wien har man större allmännytta, med olika typer av komunal hyresrätter spridda över hela staden.

På 40 år har det försvunnit 75.000 hyresrätter innanför tullarna. Nästan hälften av dessa 35.000 hyresrätter, har försvunnit de senaste 10 åren. I innerstaden finns idag 40% hyresrätter och 60% bostadsrätter.

Och så fortsätter det på söndrig svenska, världens längsta inlägg fullastade med viktiga fakta och fantastiska historier. Kartellen har en av Sveriges bästa bloggar. Deras senaste mixtape växer efter varje lyssning. Och när Sebbe säger “nästa gång nån skjuter på en snutjävel, skriker jag jippie med jättestora bokstäver” är det årets punchline.

Apr 132010
 

I Curitiba, beläget en sex timmars bussresa söder om São Paulo, förnimmer jag flera gånger en känsla av ett brasilianskt Göteborg. Halvvägs till Brasilia. Som är Brasiliens Stockholm. Som Lars Gustafsson skriver i De andras närvaro:

Ett fruktbart sätt att betrakta staden är informationsteoretiskt. En alltför överblickbar stad blir steril. Den kan inte bära ett normalt stadsliv. De fasaväckande stadsplaneringsexperimenten i Brasiliens huvudstad Brasilia, som egentligen, i likhet med Tensta och Farsta inte är något annat än tillämpningen av Le Corbusiers hat mot gaturummet, mot gyttret, blir informationsfattiga och försvagar stadens kreativitet.

Det handlar om uppenbarelser av det moderna. Blicka ut över Göteborgs och Stockholms förorter där “för många har levt i en falsk värld i hela sitt liv, fast medan minuterna passerar förbi (…) och lever som ett nummer under deras arkiv“. Minns att Burroughs beskrev Skandinaviens socialdemokratier som kontrollsystem vida överlägsna stalinismen. Stadsplaneringen kanske är den viktigaste pusselbiten i det systemet. Allt som är vackert eller visuellt häpnadsväckande i São Paulo, som har sin grund i det kaotiska, oförutsägbara, självorganiserande, är i Curitiba uppordnat, hårt doserat – och förlorar därmed mycket av sin charm. Ett Göteborg med skyltar på portugisiska och blandat palmer med barrträd. Ett brasilianskt Mölndal.

Jag har aldrig blivit så väl bemött av lokalbefolkningen som i Recife. I andra ändan av landet, i det tröga södern, är det tvärtom. Direkt när vi stiger av bussen får vi en utskällning för att vi saknar några helt onödiga bagagelappar. Vi får genast veta att här är det ordning och reda, och efter ett tag även våra väskor. Jag skiter i om bussarna går på tid. Den södra delen av Brasilien levererar det jag avskyr med Sverige. Slutenheten och den grågörande stadsplaneringen. Den provensiella andan. Misstänksamheten mot det utanför. Regionens hjärta är fabrikerna och tillväxten. Staden är ett bevis på att ekonomisk utveckling har lite att göra med kulturell dito.

Levnadsstandarden är högre och man sorterar sina sopor, men det är fortfarande samma feodala (feodalt i den meningen att man pga av låga löner kan slösa med arbetskraft; därför är det så vanligt i Brasilien med kokerskor, hemhjälp och att gå till skönhetssalongen för att fixa naglarna) låglöneordning i affärer, etc – en person i kassan och fem som låtsas arbeta.

Jag antar att man likt i svenska städer måste vara hårt selektiv. Att strosa runt planlöst blir ingen glad av. Man måste veta vart man ska. Bra då att vi blev tipsade om Super Vegetariano. Förutom frånvaron av hälsohets och blonda dreads är inte det bästa den billiga, underbart goda vegetariska maten, men det faktum att det känns som att besöka sin farfars 70-talskök (om det vore beläget mitt i centrum, innanför ett funky budgethotell): urblekta fototavlor på frukt och grönsaker, easy-versioner av David Bowie i bakgrunden, helbrunt möblemang, rustika inredningsdetaljer och världens gemytligaste stämning. I’m a sucker för lo-fi 70-talsvibbar.

Det är omöjligt att hitta något om det egentliga utelivet på internet. Inget genom google, twitter, youtube eller facebook. Det egentliga Curitiba är off the net. Använder de personsökare här? Brevduvor? Fanzines? Flaskpost? Det visar sig att det inte heller AFK finns något egentligt uteliv. Ingen elektronisk musik. Ingen svart musik. Bara keffa rockklubbar och psytrance. Man får alltså göra som när man bodde i Bergsjön och på Hisingen: ladda ner kvalitativa tv-serier, laga god mat med goa vänner, dricka kaffe, vin, konjak, köpa vinyl, plöja second hand-affärer, hänga i parken. Där vi besöker Museu Oscar Niemeyer, uppfört i den store brasilianske arkitektens ära. En del OK grejer utställda, som Guayasamin och kaklets historia. Tittar in i en något dom kallar för “sculpture garden”, men jag tänker direkt “fängelsegård”. En genialisk planlösning som ger ett förkrossande totalitärt intryck.

Jag går in i muséet igen och kollar på en dokumentärloop om Niemeyer. Även på gamla dar hyllar arkitekten Lucio Costas stadsplanering i Brasilia (självklart hyllar han även sin arkitektur). Hans kyrkliknande byggnader vill påminna oss om en sak: arktitekten är Gud. Han har skapat denna ödsliga värld, dessa kliniskt planlagda städer och byggnader som vi tryckts in i.

Apr 112010
 

The Ecstasy Club skulle kunna ha varit en riktigt bra bok. Den rör sig i trakterna kring mycket intressant; sektnoja, brytrejvkultur, fringe science och population control, gråzonerna, drogerna, subkulturerna, amerikanismer, storfamiljer.

Författarens politiska iakttagelser är ganska förutsägbart störtlöjliga.

Boken är väl OK skriven, men tänk: det här skulle kunna ha varit något med en betydelse på ett djupare plan. Tänk att läsa en sådan här bok och känna igen sig, eller åtminstone med, i huvudpersonen. I dennes vardag. Det återstår för oss att skriva en sådan bok.

Switch to our mobile site