Ni kan säga att vi är knas och förstör den här stan,
men ni kan aldrig säga att ni såg oss som barn.
Jag lyssnar på läcket från Kartellens kommande släpp varje dag. Skivan kommer att bli helt sinnessjuk. Speciellt med Masse, en av världens bästa producenter, i studion. (Intressant att se honom gräva runt i Sydamerika och i utkanterna av 50 Cents imperium; är det någon från Sverige som kan slå stort internationellt så är det han.)
Det finns mycket att citera. Men speciellt en bit har jag hängt upp mig på, ungefär vid 3:30.
Så om vi och våra texter är helt ute och cyklar,
varför byggs fängelser fortare än kyrkor?
Det är tekniskt snyggt. Sebbe använder ett gammalt uttryck i ett nytt sammanhang. En av de trevliga grejerna med svensk rap är att man tar vara på gamla språkskatter och levandegör dom. Sen rimmar han cyklar med kyrkor. Alla vet att det är snyggt med rim som nästan inte rimmar.
I Sverige byggs det fängelser. På Kriminalvårdens hemsida kan man läsa att ett “20-tal nya anstalter byggdes under 1980-talet. Just nu byggs nya anstalter, eftersom antalet fängelsedömda har ökat.” Kom då ihåg att ökningen har sin grund i en politisk vilja. Det är inte svårt att se att den kriminella världens förhårdande har allt att göra med ett hårdare samhällsklimat – som har sin grund i nedskärningarna och en kapsejsad integration. (När jag talar om integrationen menar jag inte bara av invandrarna; socialt utslagna som missbrukare, hemlösa och arbetslösa har mycket svårare att komma in i ett samhälle dominerat av ekonomisk knapphet och söndertrasad välfärd, ett samhälle där man inte får nån andra, tredje eller fjärde chans.)
I Sverige byggs det fängelser. Precis som i USA, där det under de senaste decennierna har skett en monstruös tillväxt (här kan vi se att antalet intagna mer eller mindre har fembubblats sedan andra världskriget), sker byggandet egentligen inte som en reaktion på ökad brottslighet; den ökade brottsligheten kommer snarare som en reaktion på den politik som förs. Men det finns skillnader.
På andra sidan Atlanten har ett fåtal företag tjänat väldigt mycket på att spärra in fler och fler människor. Då våldsbrottsligheten hade minskat efter andra världskriget möjliggjordes fängelsetillväxten av nya hårda lagar som inriktade sig på mindre knarkbrott och liknande. Three strikes fyllde fängelserna med miljontals människor som snarast var socialt utslagna än asociala brottslingar (alltså skyldiga till mord, våldtäkt, osv). Om man undrar varför USA ibland framstår som så fucked up kan man börja med att kika på den här utvecklingen. Härur kommer mycket av den sociala rädslan och underordningen i det landet, misstänker jag.
Fängelserna i Sverige växer på ett annat sätt. Man bygger superbunkrar för att låsa in det nya superbuset. Som Kartellen själva har påpekat på sin blogg så har det att göra med politisk propaganda. Karriärkåta politiker försöker behålla makten med PR-knep. Snygga soundbites bestämmer deras agenda. Man ska stoppa den organiserade kriminaliteten. Det enda de har att komma med är dessa svartvita berättelser om politisk godhet och kriminell ondska. Som för övrigt är helt tagna ur luften. I Sverige existerar det ingen organiserad kriminalitet.
Det är något konstigt med liberalernas ståkuk för tunga brott. Nolltolerans och hårda straff är ett säkert recept för ett allt mer ofritt samhälle. Den kriminella förhårdningen i Sverige är inte skapat av några kriminella gäng, men av politiker. Politikerna monterade ner välfärden och lämnade det sociala arbetet åt gatan. Kanske kommer det fram tillräckligt med förhärdade kriminella ur förortens nästa generation för att fylla deras bunkrar?
Här i Brasilien verkar utvecklingen vara motsatsen. Fängelserna sköts av staten och man vägrar lägga en centavo extra på behandling och sånt. Därför byggs det inte mycket nytt. Cellerna är så fulla att fångarna står upp och sover. Man får vänta i timmar för att pissa på morgonen. Kyrkor är däremot big business. Evangelisterna är minst lika starka som i USA, och på varje gathörn öppnas det konkurrerande församlingar. Det handlar inte om vanliga kyrkor. När man ser de enorma salongerna och köerna som ringlar sig runt kvarteret förs tankarna till en rock-show. Men lyssnar man närmare på skriken inifrån så fattar man att det snarare handlar om djävulsutdrivning och reaktionär uppvigling.
Det en kompis tydligast kommer ihåg från ett sådant möte var klumpen i magen när han inte kunde lägga mer i kollekten. Han är inte kristen men mådde dåligt för att han inte kunde skänka mer pengar. Masspsykos. Goebbels skulle varit stolt över dessa välregisserade spektakel. Det går även att köpa hus i himlen. Man betalar alltså som för ett vanligt hus och får flytta in när man dör. Och de kandiderar till den politiska makten. Och man marscherar på gatorna och skriker sina slagord.
Vi kanske ska vara glada att det inte byggs mer kyrkor i Sverige. Scientologcentret mellan Malmö och Lund räcker. Vi bör hålla ett öga på dom. Men framförallt bör vi vara uppmärksamma på utvecklingen i svenska fängelser.
1968 var Michel Foucault med om att bilda Prison Information Group, som var tänkt att hjälpa fångar diskutera sin situation som fångar. I Sverige finns Kåkbladet sedan 1999, men det vore intressant att se mer djupgående analyser. Det behövs för att vi ska ha en aning om vart vi är på väg.
De fyra raderna efteråt är otroligt råa och sanna.
Och våra politiker dom skrattar och skålar
medan ungarna i förorten trampar på nålar.
Slavar åt satan, fast utan galler.
Här ute finns det tusentals Medans Vi Faller.
Att arbeta med kontraster är starkt och effektfullt. Som i Immortal Techniques Bin Ladin: “The system’s filled with fake christians, fake politicians / Look at their mansions, and look at the conditions you live in“. Så jävla sant. Missbruket ökar, politiker bryr sig mindre och mindre.
Den tredje raden är en träffande beskrivning av Sverige. Här är man till synes fri, men försöker man förändra situationen märks det att att man inte behöver vara bakom murarna för att vara en fånge. Fast utan galler. Jag kommer ännu en gång att tänka på hur William S. Burroughs för runt femtio år sedan beskrev de skandinaviska socialdemokratierna som kontrollsystem långt mer förfinade än stalinismen. Polisen känner sig jättehemma i invånarnas huvuden här. Det ännu mer bittra är att detta stannar kvar även när välfärden monteras ner. Kontrollinstanserna behålls, tryggheten slängs ut. Hyperkapitalismens frihet är när jag tänker efter jävligt tunt utsmetad.
I sitt ständiga refererande liknar rap hypertext. Öppningsraden i Vilsna Själar påminner oss om den avslutande låten på Mitt Kvarter. I refrängen scratchar DJ Salla in mer Dogge-citat. Det är respektfullt och väldigt passande. Kartellen är det bästa som hänt Sverige sedan TLK. Och det är mycket av Dogge i Sebbes texter och tilltal.
På den fjärde raden refererar Sebbe till mästerverket från det senaste mixtapet. På ett ögonblick spelas historien om den lovande fotbollsspelaren som det gick snett för upp igen, innan han fortsätter på nästa rad. Det är ett smart och känslomässigt väldigt rikt sätt att berätta med redan befintligt material (vilket de flesta bra rappare använder, vare sig det handlar om sina egna eller andras låtar.
Kanske låter Dogge och Sebbe klichémässiga. Det gör det också oftast när man talar om starka, grundläggande människokänslor. Smärta. Frustration. Saknad. Sånt är svårt att leverera snirkligt. Om en polare dör så talar man knappast om det med flerstaviga rim. När hela världen är emot en känns det bättre att lyssna på Only God Can Judge Me än 6 Miljoner Sätt Att Döda En Älg. Terapi saknar ofta återhållsamhet och hög stilistisk medvetenhet. Lord Knows. All That I Got Iz You. Sånt kan avfärdas som “kommersiellt”, när populärt är det rätta ordet. Och den som är rädd för det populära förlorar dubbelt, trippelt, jag vet inte hur mycket – han förlorar hela världen.
