A marriage in dubsptep between 8-bit and IDM

 Uncategorized  2 Responses »
Apr 112010
 

It’s rarely worthwhile to listen to dubstep outside of a live environment. Most canonical tracks are too boring for headphone-listening. It’s functional music, made for mixing. Dubstep needs a DJ and overdimensioned speakers more than any other genre. But what’s called dubstep is arbitrary. Burial is filed away as dubstep, but sounds more like Massive Attack over a twostep beat. Conclusion: it’s only when you add other genres that dubstep becomes headphones-worthy. Like those thugstep-blends. Or Digital Mystikz’ absolutely brilliant What Won’t You Do For Love remix.

Ikonika arrives in the field of dubstep (or Hyperdub, as her label would call it) through structures and sounds from IDM and 8-bit music. That means that the arrangements and sounds are interesting enough for headphones and livingrooms. It’s Dubstep that qualifies as both listening and dance music.

Quarta 330 is another group that master the space between dustep and 8-bit. But I prefer their varied livesets over their releases (which I suppose demand a bit more patience from the listener). Another artist coming close to this sound is Joy Orbison. I especially like Wet Look. But then we’re getting even further away from the traditional sound of dubstep, which is fine I guess. Ideally, dubstep is more a method, a kind of creative launching pad, than a specific style of music.

Gal Costas första skiva

 Uncategorized  No Responses »
Apr 112010
 

Gal Costas första skiva bekräftar min tes att 60-talets Brasilien höll sina öron och huvuden vidöppna. Dels flöt hippie-träskfebern och ett senmodernistiskt högrtyck in över landet, dels är Brasilien redan pga kulturblandningen till sin natur mycket eklektiskt, dels tryckte diktaturtider på. Huvudvärkstabletter hjälper inte. Det måste ut. Snabbt. Allt på en gång. Bisarreriets och nybrytandets lägstanivå var naturligt högre.

Gal Costa sjunger ungdomligt och gudomligt. Och ja, det handlar om den anländande generationen, den modernitet som även här vecklades ut mellan betongbyggnader, coca cola-flaskor och studioeffekter.

På första låten sjunger hon att hon är ensam och förälskad, ett oidentifierbart flygande objekt, hon ska skriva en låt om kärlek och spela in det på en “disco voador”. (Ett flygande tefat, egentligen “flygande skiva”; man använder alltså samma ord för tefat och vinyl… ytterligare en sympatisk feature i portugisiskan.) De flesta spåren på den här skivan är mycket väl producerade för att effektfullt lyfta fram denna fritt framåtblickande vision. Det är en hyfsat omistlig del av den brasilianska muiskhistorien. Speciellt covern av Jorge Bens Que Pena, speciellt då Jorge Ben själv gästar. “Han är en ros, andra är basilika.” När Brasiliens största sjunger om kärlek, jag menar: det finns inte bättre musik.

Gal Costa f. Jorge Ben – Que Pen

My new favorite DJ

 Uncategorized  2 Responses »
Mar 262010
 

Matthew Africa is doing exactly what a DJ should. He presents music that I’ve never heard before in juicy, hour-long mp3 files, nicely mixed and wisely selected. Pulling out gems from the golden archives of old and sifting through torrents of the newest.

I’ve mentioned this Bay-mix from his peers before, full of music that bumped much like one of my absolute favorite albums, music that I’ve never heard before. Today I listened to Matthev Africa’s  jerk-mix, an hour of dope music that I never would have discovered if it wasn’t for his efforts.

Jerk music is pretty simplistic. The lyrics are one-minded and the beats are basic. But it’s very dope, full of bass. And the sound and the lyrical content is up-to-date. Which is crucial these days, when we got all these talented but traditionalist rappers coming out over generic Premier- and Just Blaze-productions. Which is why I’d rather listen to Lil B than Joell Ortiz. Even someone like Freddie Gibbs, who’s incredible on the mic, and is coming out of nowhere (or rather Gary, Indiana), takes the traditionalist approach a little too far at times.

Anyway, go and check out his blog and his mixes, it’s a goldwell of dopeness.

Förlusten av ansiktet, förlusten av långsamheten

 Uncategorized  No Responses »
Mar 262010
 

Med elektronisk dansmusik tillåts en befriande ansiktslöshet träda fram i populärkulturen. Förutom i dansgolvens jagupplösning manifesterar sig anspråkslösheten i låttitlar (varandes dess enda textuella innehål, också musikens viktigaste berättelse) som i Simon Harris Only A Demo.

Jag lyssnade på a-sidan, Here Comes That Sound, och tänkte på hur ännu 1988 den mesta populärmusiken var nertyngt av behovet av en berättelse, i det här fallet vokalsamplingsväggen som först fick vikarera för pop-musikens behov av mänsklig närvaro. Genom att döpa b-sidan till något så anspråklöst som Only A Demo kunde ett långt språng framåt mot minimal och repetativ dansmusik äga rum. Det var sällan man lyckades med sådana här nakna kompositioner på den tiden. Men de har åldrats med värdighet. Hashim – Al Naafiysh (The Soul), Man Parrish – Hip Hop Bebop, Mantronix – Bassline och Simon Harris Only A Demo.

Intervju med Fredrik Edin, del sex

 Uncategorized  No Responses »
Mar 112010
 

(Här kommer sjätte och sista delen. Om du missat dom tidigare delarna, kan du börja från början här)

Varför började du blogga nu?

Dels började jag jobba med den här filmen för fem, sex år sen och då blev det mindre skrivande. Sen jobbade jag väldigt länge med ungdomskultur inom Stockholms stad. Jag började jobba deltid för att ha lite fasta inkomster. Jag jobbade på Kulturhuset med att hjälpa folk att göra tidningar och böcker som ett extraknäck. Det slutade med att jag var föreståndare för en mindre kommunal verksamhet i förorten och jobbade mer än heltid. Och det var inte riktigt vad jag ville göra med livet. Nånstans beslöt jag och min sambo att vi skulle flytta till Malmö, för jag gillar Malmö, och för att koncentrera mig på de saker som jag vill göra med mitt liv. Och då kom jag på att det var länge sen jag skrev och nådde ut till folk. Jag har jobbat mycket med TV och film och det är sån omväg – jag ville ha en direktkontakt som faktiskt är ännu bättre än att skriva för tidningar. Man skriver något och tio sekunder efter börjar nån läsa det. Det är mäktigt. Jag gillar verkligen det.

Det är något som kommer naturligt, dagspolitiska betraktelser och sådant?

Det går i vågor. Jag tycker mycket, om många saker som händer i samhället. Det brukar sällan vara svårt att komma på nåt att skriva om. Jag försöker blanda att skriva om populärkultur jag gillar med dagspolitiska händelser.

Jag tycker det är bra. Dom som kommer från ett kommunistiskt eller automarxistiskt perspektiv skriver inte om dagsaktuella händelser eller populärkultur så ofta.

Dom brukar skriva om Mario Tronti och vad som hände på 70-talet.

Eller översätta gamla texter.

Det är rätt svårt som teoretiker att skriva om något som händer i vardagen överhuvudtaget. Slavoj Zizek är den enda som jag kan komma på på rak arm som kan skriva om vad han sett på bio och vad han lyssnar på för musik. Jag gillar det som fan själv. Jag har svårt att ta till mig tunga politiska texter. Det måste vara exceptionellt intressant och bra för att jag ska ta till mig det. Jag läser inte jättemycket politisk litteratur själv. Jag gillar dom som har en politisk touch på populärkultur eller tvärtom. Det finns några hyfsade skribenter, som Andres Lokko som kan ha jäkligt klarsynta politiska funderingar som bottnar i populärkultur. Det behövs dels de som sitter på sin kammare och funderar djupt. Och förmedlarna, översättarna.

Man kan jämföra sitt jobb med Foucaults panoptikon-koncept, men om man säger att det är som The Matrix då fattar folk direkt. Jag kommer ihåg när jag var i Argentina, killen som jobbade på vandrarhemmet jag bodde på jämförde sin arbetsplats med The Matrix. Det var en tankeställare. Det var Argentina också – hur ska man annars kommunicera med folk, man måste ha myter.

Absolut. Folk lyssnar på musik, läser böcker, går på bio… det är en kulturell överbyggnad som folk från andra delar av världen kan hänga upp diskussioner kring. Det funkar bra. All kultur är politisk i nån mening också. Det jag skriver är inte mer politiskt än nån som skriver i Dagens Nyheter eller någon som utger sig för att vara helt objektiv och saklig. Det är alltid utifrån ett politiskt perspektiv eller ståndpunkt. Det kanske bara inte är lika vanligt att nån har en socialistisk utgångspunkt och skriver om populärkultur.

Varför är det så mycket om skumraskaffärer och Steven Seagal i Högdalen Business School?

Skolan uppstod i en diskussion jag hade med Tarek om varför en del människor vi hade växt upp med, som inte ens hade gått i högstadiet, var helt grymma på att göra affärer och jättesnabba på att räkna ut priser och vikter. Otroliga affärsmän. Jättebra på matte, jättebra på marknadsföring, allt sån där. Och då funderade vi, var fan har dom lärt sig det? Det måste finnas en Business School för småhustlers, för folk som gör skumraskaffärer. Högdalen Business School, det är där dom gått allihop. Det finns ett hemligt institut där dom har utbildats. Och sen har det bara blivit något som hängt med. Jag hade en slogan: “Skumraskaffärer sedan 1967“. Sen går det bara av gammal vana. Det håller på att tappa lite… när jag bara gjorde grejer under avsändaren Högdalen Business School var det ännu tidigare. Det var som ett eget språk och ett framförallt ett bildspråk. Gärna reklambilder från 60-talet med amerikanska, ariska familjer som står på led och ler.

När jag startade skolan var jag väldigt inspirerad av Laibach och Neue Slovenische Kunst. Jag vet inte om du känner till dom. Slovenien har varit härskat av olika totalitära ideologier. Det var kommunistiskt under Tito, det var ockuperat av tyskarna under andra världskriget. Laibach lekte väldigt mycket med det totalitära formspråket. Dom lekte med den förhärskande ideologin i deras samhälle. Våran motsvarighet är inte en totalitär ideologi utan… när man växte upp på 80-talet var det Business och Magament som var den förhärskande ideologin.  Jag var sjukt inspirerad av Laibach och ville göra precis vad dom gjorde med sitt samhälles förhärskande ideologi, den totalitära… det ville jag göra som växte upp på 80-talet när yuppie-eran kom. Jag vill göra något liknande och pervertera den och göra den ännu mer öppet pervers än var den är. Laibach var mer nazister än nazisterna i deras formspråk, så jag ville vara mer ohämmat skrupelfri Business, och drog paraleller; småtjuvar är hyfsat hederliga gentemot riktiga affärsmän.

Det var som en ny litteratur, eller en blandning. Berättelsen.

Det finns en myt, det är det som hållit det vid liv såpass länge. Även om jag ytterst sällan gör något Högdalen Business School-relaterat. Det är lite som det Brecht-citatet: “Kritikern har svårt att se småborgaren i gangstern, eftersom han har så svårt att se gangstern i småborgaren“.

Har du sett den filmen, eller läst boken Gomorra? Den är väldigt mycket samma grej. Gång på gång, från olika vinklar hela tiden, så handlar det bara om profit. Det är ingen skillnad, det är samma ekonomiska system, det är bara att en råkar vara laglig och en olaglig.

Alla gangster-epos, från Gudfadern till Sons Of Anarchy, handlar om företagsimperium. Jag tror att Coppola sagt vid nåt tillfälle att han ville göra Gudfadern-trilogin som en metafor för den amerikanska kapitalismen.

Det är synd att gangsters och hustlers har sådan rebellstatus, för de är småföretagare…

Som inte har det vanliga skyddsnätet med domstolar och polis, så dom måste ringa nåt MC-gäng istället. Annars är det egentligen precis samma sak. Jag tror det är i boken Freakanomics som nån ekonom häpnas när han kommer på att en knarkhandlare, det är som om han driver ett företag. Han är helt förvånad.

Om man inte tänkt igenom den tanken, då ser man det som nåt annat, att det endast handlar om asocialitet. Det är bara asocialt drägg, galenskap och knark.

Det är kvalitet på leveranser, leverantörsskulder som ska in, räkna av, marknadsföring, nöjda kunder, missnöjda kunder, konkurrenter, bättre produkter, target marketing – som när kokainet kom till USA: filmstjärnor, rock-stjärnor.

Recife Style Wars

 Uncategorized  1 Response »
Mar 022010
 

As mentioned before: Recife is Brazil’s New Orleans (not just in both cities being equally close to total social chaos) – the home of enormous musical innovation and weird Afro-American religions. This is mostly a thing of the past. Still, I see the world’s most futuristic tags here (I couldn’t find any of them googling, sadly, and a friend claimed that it’s plain stupid for a white-skinned, blue-eyed person to walk around with a camera here – just take my word for it; the letters are much more complex and cleverly put together than anything I saw when wandering endlessly, mouth-open amongst the rune-like letters of the pixadores of São Paulo). That the great hope in American Rap represents New Orleans and named his first EP Style Wars surely means something as well. Erik Davis came correct in his Dub, Scratch, and the Black Star, drawing a line from the carnivals of Brazil to the soundsystems of Jamaica and further on to the Style Wars of Philadelphia, Bronx, and so on.

Such style wars show up in various guises across the African diaspora, from the taunts and “disses” of rappers to the yearly carnival competitions of Trinidad and Brazil, when various roving “bands” try to top each other and woo the crowd with music, dance, and costume. As Lee Perry said, “Competition must be in the music to make it go.”

Olinda, neighboring town of Recife, reminds me of São Luiz do Paratinga, but it’s bigger, more beautiful, and the carnaval is much better. Chico Science grew up here and learned hiphop on these streets, moving from the James Brown-parties of his childhood to breakdance and rap. This is also where he died, in a car accident during the carnaval in 1997.

We can understand the carnival through Batailles as a social system against profits and accumulation. As Potlatch. But also as refusal of work. The carnival also struggles to preserve the unique North-Eastern Brazilian culture. It’s in this light we should see the aggressive commercialization of the Carnival in Recife.

Frevo: carnival music concentrated on metal section, bass, percussion, call and response. Much faster than the music I’m used to from São Luiz do Paratinga. Most of it too cheezy and carnivalesque for my tastes, but the 19 man strong Spok played a jazz-influenced frevo that blew my brain to bits.

I saw Siba e a Fuloresta twice; should have made that three shows. He reminded me of Fela Kuti, with the generous musical backup, the call and response-singing, the way that riffs and grooves float into each other unexpectedly, and very fittingly.

Otto and Cordel do Fogo Encantado were disappointments. Former membership in Nação Zumbi and Mundo Livre S/A doesn’t guarantee anything obviously, except a taste-free mess of beach rock and regional influences. The guys in Cordel do Fogo Encantado seemed to be nice people, and they delivered a very raw underdog story to the audience (that becomes extra powerful in Recife, the fourth worst city in the world talking quality of life, a place where the class struggles are intensified to the point of absurdity) – but as time passes I have less and less patience for music involving elements of theater, clowns and stand up poetry.

It feels wrong writing about the carnival as a musical event. It’s much more than that. For me it was more important to see the city itself and the north-eastern Brazilian culture. The people were as friendly as could be and the level of violence and general fucked-upness was at an admirable low. If you’re not too into maracatu, coco, frevo or ciranda then Recife perhaps is not the best place in Brazil for music. Not for clubs and shows. Not for bastard forms of modern dance music anyway. And not if you’re content with hitting up random spots in the tourist areas. The important musical activity always seem to take place outside of the center of the city, in spaces where you need to know people to get there. Adventurous hybrid scenes must have continued in Recife since the days of Chico Science. Somewhere. Perhaps I can get back to this in the future.

The musical highlight of the Carnaval was Nação Zumbi. A free show in the outskirts of Recife was a very different experience from the two times I saw them in São Paulo. People screaming every word to the songs and jumping up and down, about a meter up in the air. Sweating like in a sauna. The air turning into uncut electricity.

They have improved as musicians. Still, the start comes off stiff – perhaps because they play mostly post-Chico material. His intensity and idiosyncratic lyrics has left a hole in the group. But you can do nothing but admire and respect the way that the group have carried on after his death. Each album gives us new takes on the same musical problem: how to bring the fertility of the mangue-swamps into the information Society. When I go through old live videos at the Chico Science Memorial the day after I realize that in a way their sound was weaker in the beginning. The live recording of the title track of their first album is missing that weight that bulldozered right through me the night before. Just like with Kraftwerk their old material is not something to rush through live. They understand that they’re dealing with holy material that must be perfected and updated as much as new technology and improved skills will allow. And Jorge du Peixe’s deeper voice fits the message better. “From the mud to chaos, from chaos to the mud / A robbed man is never fooled again”.

Nação Zumbi can go on forever. Like Rolling Stones. Like Kraftwerk. I just hope that they tour and record more frequently than their German predecessors.

The longing for an intensified Style Wars. Also here, in the worlds of blogs. A problem, somewhat Scandinavian-centric (I’d like to imagine that the internet is used a at least a little bit different in other parts of the planet): exaggerated politeness, insufficient drive to make contact. Shyness and inwardness disguised as good manners. I thirst for a community beyond the screens and a day when techno party-organizers kick over each others speakers. Taliban Style Wars.

Jag tänker på Sverige…

 Uncategorized  1 Response »
Mar 012010
 

Utomlands tänker jag ofta på Sverige. Det blir att man jämför med stället man är på och betraktar ens hemland ur ett större perspektiv, i mer allmäna termer: Varifrån kommer vi? Vad har förändrats? Vart är vi på väg?

Här är i Brasilien verkar saker och ting faktiskt peka uppåt, med oljefynd, stundade OS och fotbolls-VM, en ekonomi nästintill opåverkad av krisen, och en socialdemokratisk regering som vill utrota svälten och rensa upp i slummen. Detta medan man i Sverige föredrar att flörta med förmoderna, feodala förhållanden; ökad underdånighet, övervakning, främlingsfientlighet, fattigdom, och så vidare rakt ner i gyttjan som man för ungefär ett sekel sedan lyckades kräla upp ur.

Jag har för mig att det ganska snart sker någon slags omröstning som avgör vem som styr Sverige under de kommande fyra åren. Ryktet säger dock att det saknas vettiga alternativ. Och det viktiga, alltså hur produktionen och reproduktionen av det vardagliga livet ska gå till, verkar inte påverkas i någon större utsträckning.

“Högern kör över arbetarklassen på utsidan,
och Lars Nylén kör över dom på insidan.
Fittorna vill att det ska svida.
Det är lätt att vara sadist om man aldrig fått lida.”

Ännu en gång är det i musiken som nyheterna förmedlas (eftersom “det som ännu inte kan sägas, möjligen kan sjungas” (eller i det här fallet, rappas)). Tillsammans med ett fåtal bloggar är det i min mening Kartellen som bäst har tecknat historien om ett förändrat Sverige. Allt från FRA till försämringar i försäkringskassan träder fram i deras musik. Men framförallt hjälper de oss med något väldigt viktigt, nämligen att förstå hur kriminalitet och utanförskap fungerar. De anlägger det helhetsperspektiv som är så viktigt men som alltid är frånvarande i massmedia och i politikernas föreställningsvärld.

Ett hårdare samhällsklimat skapas inte främst genom enskilda människors brottsliga handlingar, men genom de politiska reformer som främjar sådant asocialt beteende. Men det är individen som ställs inför rätta, aldrig systemet.

Liberala reformer lovar oss MER frihet, men ger oss endast MINDRE socialdemokrati. Om man skär ner anslagen till social verksamhet som ex. fritidsgårdar så leder inte detta till att kidsen får ökad frihet att själv skapa sin vardag. Det innebär bara att liberalerna i praktiken lägger ut denna sociala verksamhet på andra grupper. Grupper som är oskiljaktiga från liberal politik och som alltid är redo att ta över.

Genom ett intensifierande av socialdemokraternas nedskärningspolitik har högern sått fröna till olika sorters gängverksamhet och en morgondagens maffia. Och det enda botemedlet de känner till är olika versioner av kontrollsamhället. På introt till Kartellens senaste mixtape ställs en relevant fråga:

‘”Håller vi på att skapa nånting som vi ännu inte har?”

What the Rap Game needs NOW…

 Uncategorized  No Responses »
Feb 252010
 

Bicycles. That’s what’s missing. Remember Gin And Juice? At that time Snoop was rolling through the hood – not in a lowrider or a lexus, nor in a benzo or beamer – but on a bicycle. That was when hiphop was goooood.

There’s no future in cars. That should be obvious even to these rappers.

(Snoop still got it… more or less.)

Fella (from Trick Daddy’s Dunk Ryders) has read the writing on the walls and taken notes. He’s cruising his neighborhood on a classic, laidback model in his video for Thats All I Need.

Besides bikes, he has understood another very important thing about music today. As he says in his song, “I love my hood, and my hood loves me”. An artist aint shit without the community.

The phase we’re living in now, or rather a tendency that is gaining importance, has (atleast here in Sweden) been described as postdigital. Basically, that means that with the abundance of music we have now, with everybody walking around with the entire recorded history of music in a chip under their toe-nail, what’s live and what’s local is getting more and more important.

Something that ties into the live and the local is what Johan Söderberg says in Allt mitt är ditt; that we live in an authenticity economy. With an overflowing well of culture at your fingertips, people are ready to pay for what they feel is real and genuine. Which, of course, has very much to do with what’s live and local.

It looks like Fella got it all covered. But an artist like Snoop is going to need more than a fly bike to stay relevant.

 Posted by at 00:46

Intervju med Fredrik Edin, del fem

 Uncategorized  No Responses »
Jan 232010
 

Hur kommer det sig att du hade med texter i Darling? Det var lite oväntat.

Det finns en fullt naturlig förklaring. Den första tidningen jag jobbade för var skateboardtidningen Edge, som fanns i slutet av 90-talet fram tills 2002 eller nåt sånt.

Vad gjorde du där?

Jag skrev om allt möjligt förutom skateboard, eftersom jag inte är intresserad av skateboard. Jag gjorde festivalreportage, jag var på Hultsfred och Jazzfestivalen. Jag skrev krönikor och recenserade en del musik. Jag hade en kompis som fotograferade för tidningen och hängde med honom på vinst och förlust. Jag hade precis flyttat tillbaks till Stockholm och gick in på redaktionen och frågade: “Kan inte jag få skriva för er?”. Och dom: “Vem är du liksom?” Jag visste att min kompis var på väg till Jazzfestivalen för att fota några grejer åt dom. “Jag skriver ett reportage om Jazzfestivalen och gillar ni inte så glömmer vi hela saken. Jag behöver inte ha nåt betalt. Det är bara att stryka det.” Jag åkte dit och skrev några grejer om det. “Fan va grymt! Du får börja jobba här.” Dom gavs ut av Spray, som också gav ut Darling. Och vi åkte till Hultsfred tillsammans. Dom betalade skitdåligt dom här tidningarna så man fick såna här grejer istället. Spray hade hyrt en villa i Hultsfred som vi bodde i. Och Darling-gänget var med och jag snackade med dom.

Och skolan var slut då?

Jag pluggade säkert i sju år i Göteborg. Jag är fortfarande skyldig CSN en halv miljon och den skulden växer varje år. Jag kommer inte från en miljö där folk går på universitet. Jag tror jag är den enda jag känner från min uppväxt som har gått på ett universitet. Jag började själv när jag var 26 eller 27. I början fattade jag inte ens vad folk sa. Men efter nån halv termin var jag helt hooked. Jag började läsa ekonomi för jag hade ingen koll på humaniora och sånt alls. Jag började läsa för…

Det kan man tjäna pengar på.

Man kan bli nånting. Jag såg en koppling till ett yrke. Det dröjde inte många månader innan jag hade sökt till Teoretisk Filosofi.

Blev du intresserad av filosofi genom skolan?

Jag tyckte Ekonomi var så jävla tråkigt. “Ska jag läsa till civilekonom? Ska det vara så här i fyra-fem år?” Det var några killar jag läste med som läste dubbelt eller trippelt. De var hyfsat religösa killar från Örnsköldsvik. Dom frågade mig om jag spelade fotboll. Det visade sig att de hade ett korplag som hette Smyrna Boys som tillhör Smyrnakyrkan, en extrem gren av pingströrelsen. Dom pluggade även teoretiskt filosofi. Dom var sökande och tänkande människor. Jag läste teoretisk filosofi tillsammans med sångaren i Broder Daniel och Smyrna Boys. Det var skönt klimat där.

Så du började läsa mer eller mindre av en slump.

Mer eller mindre. Jag hade nån livskris och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag fastnade på universitetet och blev inte klokare för det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag pluggade fem eller sex år och hade fortfarande inte en aning om vad jag skulle bli. Efter början med ekonomi hade jag bara läst filosofi, pyskologi, media- och kommunikationsvetenskap, all flummig samhällskunskap, statsvetenskap, statistik t o m… ekonomisk geografi. “Fan ska jag göra nu. Jag är ju knegare.” Så jag åkte till Norge och jobbade i rivningsbranschen i ett och ett halvt år. Nån gång under universtitetsperioden hade jag kommit på att det var väldigt kul att skriva. Jag hade aldrig skrivit något frivilligt innan dess. Jag gjorde inte så många skolarbeten när jag gick i skolan, nån hemläxa var det enda jag hade skrivit. Men på universitetet kom jag på att det var jäkligt kul. Kanske kan jag bli journalist. Som Hunter S. Thompson. Jag åkte tillbaks och läste korta journalistprogrammet på två år. Efter det flyttade jag direkt hem till Stockholm och den sommaren lyckades jag kuppa in mig på Edge Magazine med mitt briljanta referat av Jazzfestivalen. Jag jobbade med ATLAS samtidigt och skrev t o m i Dagens Nyheter vid något tillfälle. Mest för att reta mina lärare på journalisthögskolan. Dom sa till mig flera gånger: “Du skriver ganska bra men du kommer aldrig bli en bra journalist för att du tycker en massa saker.” Det var Hunter S. Thompson och det gick inte hem. Jag visste att alla där var misslyckade journalister. Det var rätt skönt att några månader efter man har gått ut därifrån och dom hade helt dömt ut mig och varit jävligt självgoda, att jag visste att dom skulle sitta där med sitt jävla morgonkaffe och bläddra – och jag hade en fet bild-byline – och se mig. Det kändes som nån sorts fånig revansch på journalisthögskolan. Efter det började jag hänga på Edge-redaktionen och lärde känna en del människor på Darling. Och sen blev det att dom sa: “Kan inte du skriva nåt om det här”. Det fanns väl kanske två år i pappersform och tre år på nätet efter att jag började arbeta där. Men jag tror jag var med i ganska många av de numrena.

Du kom tillbaks till Stockholm. Hur kom du i kontakt med Decadent Action och automarxism och allt sånt?

Jag har nog alltid haft ett intresse för politik även om det aldrig tagit sig något praktiska former. Det var ganska döfött att diskutera politik. Inte ens mina lärare läste morgontidningen. Dom befann sig på samma nivå som eleverna. Jag hade en del politiska diskussioner med min pappa men annars var det inget alls. Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, så länge jag kan minnas, av någon konstig anledning. Sen när jag började plugga blev jag verkligen hooked. Jag tror det var när jag pluggade psykologi så dök Vansinnets historia av Foucault upp. Det var på nåt sätt det som satte igång mitt politiska intresse. Det var en aha-upplevelse; att man kan tänka så annorlunda om samhället. Det var verkligen en vändpunkt. Bara det här att sinnessjukdomen var en uppfinning av samhället. Det var inte sjukdomen som kom först och sen dök det upp läkare som skulle bota den. Det var läkarna som hittade på sinnessjukdomen. Jag hade svårt att ta till mig det där först. Det var så långt ifrån allt jag hade lärt mig och alla diskussioner jag haft med vänner. Det var som om man öppnade dörren till en hemlig värld där det fanns en massa information – som jag började sluka efter det. Decadent Action har väl aldrig funnits på riktigt? Jag tror det är några sorts popkulturjournalister i England som hittat på det.

Jag menar post-situationism och automarxism och allt det där.

Det började jag intressera mig för då. Redan i Göteborg; läste politisk litteratur; träffade folk i techno-svängen som också var politiskt aktiva. Sen när jag flyttade tillbaks till Stockholm så var det några kompisar som tog över köket på Kafé 44, och där drevs det massa studiecirklar. Bl a en beryktad studiecirkel på Harry Cleavers Reading Capital Politcally, som startade en nån sorts studiegrupp som kallades Stockholms Autonoma Marxister, som var en blandning av såna som jag som inte hade nån som helst koppling till aktivism, med fackföreningsmänniskor, antifascister… det var väldigt blandat.

Och det dök upp massa småorganisationer?

Det började hända väldigt mycket kring den studiecirkeln. Vi började ha regelbundna studiecirklar på den boken, och det dök upp allsköns människor där. Och ur den miljön började en massa politiska projekt uppstå. Allt från sånt som bara fanns på internet till… Piratbyrån uppstod ur det här.

När var det här egentligen? Tio år sen?

Den där studiecirkeln var 99 eller 2000. Jag tror den började 99 och höll på till 2001. Planka drog igång ungefär samtidigt. Piratbyrån. Och Högdalen Business School som jag startade själv.

Det kom samtidigt?

Det startade jag själv. Det var en artikel i ATLAS från början. Jag gjorde en del annonsblad och annonser i andra tidningar och t-shirts och merchandise men det har aldrig varit något seriöst projekt och definitivt inget politiskt projekt egentligen heller, även om det är politiksa frågor som berörs.

Det var ett litterärt projekt; en hemsida helt enkelt.

Ja, en blandning av ett ställe där jag la upp texter jag publicerat i andra sammanhang och nåt kul konceptkonstprojekt. Jag och en till kille drog igång nåt som vi satt och spånade ihop på 44:an som vi kallade Asocialstyrelsen. 44:an hade fått sin internetuppkoppling, det var start på väldigt mycket. Folk satt och gjorde väldigt många saker därifrån. Jag var inte inblandad i den särskilt mycket men dom gjorde en hemsida åt 44:an som hette 44an.com som 44:an egentligen inte hade nånting att göra med. Sen var vi ytterligare ett gäng, några kom från Planka, jag och han från Asocialstyrelsen kom helt utomifrån, några var politiska aktivister, några jobbade med Yelah, några var hackers, och vi började finna varandra. Antipiratbyrån hade precis startat. Sen började det bubbla ut projekt. Bikt bland annat. Vi hade en hemsida från förrförra EU-valet där man kunde sälja sin röst. Vanligt Folk. Jag minns inte, det var en jäkla massa. Vi tryckte upp en hel del skriftligt material. Vi hade studiecirklar och åkte på turné och hade föredrag och allt möjligt. Expressens ledarredaktion ägnade sommaren 2002 en helsida åt Asocialstyrelsen där dom skrev att vi var fackföreningsrörelsens framtid. Helt utan ironi.

Va? Fackföreningsrörelsens framtid?

Jag tror han var nån sommarvikarie, han som skrev det.

Så det var ganska många som var inblandade?

Ja, det var ett sammansatt gäng på 10-15 personer från hela Sverige. Sen hoppade dom flesta av Piratbyrån. Jag hoppade av efter ett år. Dels för att jag inte är så intresserad av fildelning, kanske på ett privat plan eller som ett exempel på ett alternativt sätt att fördela resurser. Själva fildelningen i sig var jag inte så intresserad av och jag är inte ens säker på att jag är emot upphovsrätt. Så jag tappade intresset ganska snabbt. Det började fokuseras på helt fel saker och tappade sin politska udd och blev mer och mer ett konstprojekt. Det får gärna vara konst men då får det finnas nån bitter eller allvarlig underton för att jag ska tycka att det är intressant. Dom fortsatte halva gänget i alla fall. Helt i hemlighet gjorde även Asocialstyrelen Ung Vänsters EU-kampanj.

(det kommer även en sjätte del… där bloggande och Högdalen Business School avhandlas ytterligare…)

 Older Entries  Newer Entries

Switch to our mobile site