Liamoo fortsätter att leverera oslagbar känsla.
Men vad är det för akrobatiskt trams som ungdomarna kör med i början av video? Jävla moderniteter.
Aug 292013
Aug 262013
Fortsätter farbror Earl så här kommer han att peaka kreativt år 2048 (enligt mina beräkningar).
Aug 182013
Kan inte komma ihåg att jag sett någon ordentlig intervju med SödraSidan förut, så när jag var uppe i Stockholm förra månaden passade jag på att åtgärda detta.
Mycket intressant att få höra dem berätta om sin musik. Äkta folk!
Aug 172013
Mondre and Joe Blow flowing very naturally over this east coast-sounding instrumental, and I’m feeling the bleak, inner city, New Jersey Drive-feel of the video. Not your typical Bay Area-rap song.
Aug 112013
Hoppas ryktet om att Fat Trel ska till MMG stämmer. Och att man då låser in honom i studion tillsammans med Gunplay.
Aug 062013
En av de bästa låtarna från Stranger Than Fiction har välsignats med en video.
I en intervju med Tragedy Khadafi (som jag inte hittar just nu) vill Queensbridge-legenden med sina sista ord göra läsarna uppmärksamma på skillnaden mellan hårdhet och styrka. Allt för många går runt och spelar hårda, men det viktiga är att du hittar och utvecklar den styrka som finns i dig, påpekade rapparen som brukade kalla sig för “the Arab Nazi” och en gång sa att han var som “Malcolm X resurrected in a Lex’“.
Kevin Gates tillhör de rappare som söker göra detta, att förmedla sin inre styrka istället för en hård yta. Han låter helt trasig, men drabbar dig med en väldig kraft.
Starlito är en annan som gör detta genom sin musik. Och visst ser man ser dessa två överallt nuförtiden – ovanligt välförtjänt.
Aug 052013
Äkta hiphop, inte den där låtsasnostalgiska 90-talskaraokedyngan.
Aug 052013
“Jag vet att det känns som nån baxade bollen“
Aug 042013
Jävligt kul att se scener från Göteborgs stad såhär.
Jul 032013
Helt och hållet bedrövligt detta. Det är inte 70-talet längre och detta är inte Bronx. Du är inte Doggelito, det är inte 1993 nu.
Du är inte Will Smith.
När Adam Kanyama började bli ett namn läste jag i en intervju att han höll Stockholmssyndromet och framförallt deras produktioner som det allra bästa landet hade att erbjuda. Det finns hopp för ungdomen ändå, tänkte jag då.
Så fel man kan ha.
På social media frågade en upplyst individ för ett tag sedan hur den här generation kommer att bli ihågkommen. Om överhuvudtaget. Denna allestädes närvarande 90-talskaraoke blir väl på sin höjd en fotnot när historien om rap skrivs.