theory » > BRYTBURKEN.SE

Philip K. Dick möter Det ensamma geniet

Jul 272007

“Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet.”

“Bakom Dick står en rad av – tidvis – erkända förebilder, främst bland dem A E van Vogt (1912-2000), författare till underbart komplicerade SF-romaner som Slan (bokutgåva 1946), Worlds of Null-A (1948, på svenska Världen och Noll-A) och The Weapon Shops of Isher (1951, svensk titel Vapenhandlarna från Isher). Många av van Vogts temata går igen även hos Dick.”

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick är högintressant läsning.

Vem skriver egentligen en bok? I en radiointervju från 1976 möter PKD ännu en gång Det ensamma geniet.

“And Ballantine deserves to make a bundle on it because Judy-Lyn Del Rey at Ballantine went over the manuscript page by page with me, that’s A Scanner Darkly, and told me what it needed to make it into a really competent book. She’s able to show me point for point. This is the first time any editor has ever done that with me since The Man In The High Castle, the editor Pete Israel was the editor for Putnam then. And he went over The Man In The High Castle page by page and showed me how it should be changed. And then, now, Judy-Lyn has done that with A Scanner Darkly. And so I’ve got two good novels under my belt because I had a good editor. The rest of them, they let me flounder around and write whatever came into my head. So, it was all uneven, the good parts and the bad parts wouldn’t add up. Judy-Lyn del Rey, I’ve never had an editor like her before. She is probably the greatest editor since Maxwell Perkins. She showed me how to create a character and I’ve been selling novels for 22 years. And she showed me how to develop a character. Now that really – my first reaction was dear Judy-Lyn how would you like to take a one way walk off the Long Beach pier? But then I started looking at what she was saying there. And as soon as my fuse had burned out, being very short, it didn’t take long, I realized that she was teaching me how to write. And it’s too bad nobody did that 25 years ago because then maybe my books would make more sense. But look for A Scanner Darkly because that’s – there’s a master craftsman came into that book, Judy-Lyn del Rey.”

Anti-tidningarnas tidsålder

Uncategorized No Responses »

Jul 062007

Hemsidan och det orgelbundet utkomna bladet Motarbetaren kan ses som en reaktion på att syndikalisternas tidning Arbetaren under en tid var mycket kvoteringsfeminism, queer-teori och världsmusik, och för lite arbetsplatsreportage och goa grejer. Könskriget utkämpas på samtliga fronter samtidigt, men mobiliseringen är alltid kraftigare och mer intressant på landets arbetsplatser än vid marginella universitetskurser och HBT-kalas, ett förhållande som inte alltid reflekterades i Arbetarens spaltmeter. Motarbetaren kom som ett brev på posten.

Hårdare polemisk än Motarbetaren är Adios Gringo, en fräschare, mer välpumpad anti-tidning. Det är som att läsa av en sansad människas hjärnaktivitet när denne får gratisbladet Gringo i händerna, en välbehövlig uppgörelse med det tanketräck som Latifeh AB spritt för vinden.

Mark Rowlands – Philosopher at the End of the Universe

Uncategorized 2 Responses »

Jun 082007

Att skriva för nybörjare borde vara att skriva klart och kort, inte långdraget. Nånstans på vägen borde Mark Rowlands bestämt sig för om han ville vara SF-filmernas Luther Blisset eller deras Herman Lindqvist. I Philosopher at the End of the Universe, en introduktion till filosofin genom den spekulativa spelfilmens värld, blir det lite av båda. En tredjedel av bokens essäer rör åtminstone filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser, så man fotsätter att läsa.

Att använda filmkonsumtion som avskjutningsramp för filosofiska resor och reflexioner är osedvanligt sympatiskt, men man önskar att Rowlands hade dragit större växlar på det fantastiska material han har att göra med, och gjort några av de fantastiska kopplingar som är all god spekulativ fiktions grund. Författaren stannar genomgående kvar i Filosofi A på gymnasieskolan, vilket kan vara nog så intressant, men när filmerna det handlar om är neuronbändande mytologi som Blade Runner, Aliens, Terminator, Star Wars, Matrix och Total Recall förväntar man sig något mer än en åktur i Den Nakne Filosofens CP-truck.

Rowlands använder inte själva filmmaterialet som en avstampsplatta för överljudigt diagonaltänkande, men för ett fall tillbaks in i klassrummet. Men det är värt att se hur Lord Vader kopplas ihop med Nietzsches übermensch och “livet-som-konstverk”, och hur Alien-kvartetten skrivs om som en argumentation för vegetarianism. Kanske finns det något annat där än ett tillfälle för Doktor Rowlands att få användning för gamla lektionsplaner som låg och skräpade i skrivbordslådan.

Kopplingen mellan träskfebern och Bakunins smutsiga underkläder

Uncategorized No Responses »

Jun 082007

Det är skönt att nån tar på sig det tveksamma nöjet att tvätta Bakunins sketna underkläder. Jag är säkerligen inte ensam om att i gångna tider viftat det anarkistiska tygskynket, utan att ägna bajsfläckarna och det tunnslitna materialet nån större uppmärksamhet.

“George Woodcock observes in his book Anarchism (p. 136), Bakunin’s: ‘admirers, admitting the thinness of his literary and theoretical claims, have usually countered with the contention that Bakunin was really significant as a man of action. Yet even his actions, dramatic as they were, often seem singularly ineffectual. He was involved in more pointless plots and more forlorn hopes than most other revolutionaries in an age peculiarly given to such ventures. He arrived too late for the active phase of the only successful uprising of his life, the February Revolution of 1848 in Paris; the five other insurrections, spread over the map of Europe, in which he took a leading part, were all either heroic disasters or comic fiascos. The secret societies he loved to invent were stillborn or expired early from internal dissensions. And at the end of it all he died a lonely man, out of the struggle to which he had devoted his life and deserted by his own anarchist followers.'”

I stort handlar The Sucking Pit om anständig gyttjekastning på London-gruppen Green Anarchist från Stewart Homes håll. Detta, och en grisig Bakunin-abduktion, hjälper till i kartläggandet av träskfeberns smittovägar.

The activist disease, or swamp fever as it’s commonly known, can be traced back at least as far as Mikhail Bakunin, the founding ‘father’ of ‘revolutionary’ anarchism. (…) This is the real doctrine of the founding father of anarchist activism, beneath all his fine rhetoric about ‘freedom’ and ‘individuality,’ he is utterly contemptuous of both. By demanding a choice between ‘thought’ and ‘action,’ the various groups and individuals infected with swamp fever are promoting a false dichotomy. Clearly, the material unfolding of the class struggle leads the proletariat to self-consciousness, and therefore to a unity of theory and practice, something swamp inhabitants rail against precisely because they don’t operate from a proletarian perspective.

En Erik Satie-figur ur Mail Art-rörelsen

Uncategorized No Responses »

Jun 062007

“Blaster” Al Ackerman verkar vara en slags älskvärd Erik Satie-figur, sprungen ur Texas och Mail Art-rörelsen.

“Of course, I could go on and provide a long song and dance that would freight across some fairly portentous academic-type theoretical blather having to do with the use of multiple names. I could talk about alternative realities and personalities as used for mimetic framing devices to create meta fictional constructs (and vice versa); also the philosophy behind “Plagiarism”, “Neoism”, “Carrotism” and “Fletcheritis.” Fortunately, though, life’s too short. Besides, the truth of the matter isn’t all that hard to glim: In the final analysis using a lot of fake names is a neat thing because it allows you to experience more than one reality, and dick around a lot in the process. I recommend it.”

Att skicka iväg intrikata kuvertmästerverk till slumpmässiga telefonboksadressater är inte lika våldsamt som att kallsinnigt och urskiljningslöst skicka iväg hett bly in i slumpmässiga fotgängare, men nog är det sympatiskt, i alla fall om man inte vill upprepa Bretons överspända fall från en mäktig, globalt gångbar syntes till senare New Age-seniliteter kring magi och skönhet.

“The idea of working in a despised medium, one that’s still emerging and taking shape. There’s a lot of freedom to that. You’re free both to screw around and to screw up. You’re not constrained by any weighty body of preconceived expectation. The unexpected is still allowed to happen.”

I citatet ovan talar Ackerman om sin uppväxts SF- och serietidnings-getto och sin kreativa periods marginella Mail Art-blomstring. Idag när SF är inne och Mail Art är historiserat som senkommen modernism och vägröjare för punk och DIY-kultur frågar man sig: Vad är dagens föraktade medium? Är det kommersiell Internet-TV, reklambladet eller det flashiga månads-magasinet (se Fredrik Edins hälsosamma texter i Darling)? Amatörporr? Street Art? Spam? Demo-kodande? Fandom-noveller? Är det blogg-formatet, som föder ett särskilt slags inavlat, förenande skrivande, där allt förut nämnt åter tränger fram i en sorts diagonala kopplingar?

Identitetskris i japansk skräck-film

Uncategorized No Responses »

Jun 062007

“science fiction is a particularly appropriate vehicle for treating the complexities of the Japanese success story. The very vocabulary of the genre – that of technological, social, and cultural advancement – reflects the cultural instrumentalities that characterise modern capitalism. These instrumentalities include the rapidity of change, the ideology of progress toward some anticipated ‘future’, and the omnipresence of the machine.” (Susan Napier, 329)

Skräck-genren kretsar kring rädslan för det okända, och för främlingen (som är så mycket mer närvarande i det urbana landskapet än i den lilla byn och den förmoderna stammen). Science Fiction accepterar förändring, horror affirmerar status quo, man rensar det mänskliga samfundet från det främmandet och skrämmande, “horror represents an attempt on the part of the characters, obviously, but equally on the part of the audience, to obtain reassurance and a sense of security in a world made threatening by forces beyond individual control. In this sense, horror may be seen as a desperate act, a last hope for redemption and the reclamation of a lost sanctuary of stability. In effect, horror becomes a quest for stable identity, concrete and unquestioned.”

I dagens osäkra ekonomiska läge känner många japanska män av en förlust av deras identitet som varit så nära sammanbunden med en väldig ekonomisk expansionen under 70- och 80-talen, då Japan reste sig från Hiroshimas aska och ruiner och slog västvärlden på deras hemmaplan, och företaget man jobbade för var ens familj. Dessa män känner sig i dagens prekära samhälle inte längre “hemma med sig själva”.

“Indeed, the Japanese have been jolted, as it were, by their own success and are having a difficult time redefining their own position in relation to the rest of the world. From the perspective of the structure of the self and the other, therefore, this era is unprecedented for the Japanese, who feel for the first time in their history that they have ‘mastered’ the outside, the other, whose negative power devastated the country in 1945.” (Ohnuki-Tierney, pp. 199-200.)

Japaner spenderar till hög grad sin tid i bekväma virtuella fantasier, där identitet har blivit något utbytbart, något man köper och säljer. I denna samhälleligt giltliga identitetskris kan frånvaron av uppordnande, traditionella slut i japansk skräck-film göras förklarlig.

“This is a pessimistic vision, to be sure, for—unlike in classic works of horror there is no reassurance at the close of a re-establishment in the film of the existing social order. Rather, what presents itself through Japanese horror is the certainty of a dystopic vision, the confidence of a destruction of hope. Identity remains a challenged, threatened thing, a commodity unable to resist the forces of the marketplace.”

Organhandel

Uncategorized No Responses »

Jun 032007

Kina har varit fältet där respekten för mänskligt liv och den mänskliga kroppen bearbetats längst, från myrarbetet kring kinesiska muren där utslitna slavar användes till byggmaterial till dagens fabrikshelveten, könsgallrande efter-födseln-aborter och statsavrättningar med följande organhandel.

Organhandeln sköts alltså av de korrupta byråkraterna i Kinaland, som plockar njure, hjärta och allt möjligt från avrättade fångar och försöker sen sälja i New York, och i Brasilien är ju en njure nåt man säljer “under disk” att dryga ut hushållskassan. Alltså sköter fattigt folk den biten själva, då deras representanter saknar kinesisk dådskraft.

Philip K. Dick – The Simulacra

Uncategorized No Responses »

Jun 032007

I The Simulacra beskrivs ett framtida, noggrant klasskiktat, korporativistiskt matriarkat. Presidentfrun är den verkliga statschefen, presidenten en artificiell skapelse, en fjärrkontrollerad docka – en “simulacra”. Samhällsmakten koncentreras kring en modersgestalt, och medborgarnas har psykologiskt gjorts ner till hjälplösa barnungar. Förebådar inte detta Deleuzes tankar om kontrollsamhället, och Oedipus-begär som knyts upp mot kapitalismen?

De första sidorna i den här boken är i god ordning löjeväckande, men längre fram ser man bättre vad The Simulacra är – en genialiskt konstruerad, varmt skriven, visionsbändande SF-klassiker. Som vanligt med PKD då alltså LOL 😉

Den okände arbetaren

Uncategorized No Responses »

Jun 032007

Översättarna till Vägrandets Dynamik säger i sina inledande kommentarer att Gilles Dauvé “drivit den kommunistiska ortodoxin till den gräns att den slutat vara ortodox.” Vägrandet läsas också som en vägran att låta det kommunistiska tänkandet köra fast i ideologi, att hela tiden anlända vid avvisandet av löne-arbetet, värdet och varan, byråkratin, partier-fackföreningar – för ett radikalt avstamp in i en ny värld. Hans bortom ligger nära till hands, och han har en nerv och ett frätande, verklighetsbaserat tänkande som hela tiden återvänder till sakens kärna – och det är så det låter man talar i egen sak (som jag förstått det är han själv lönearbetare, inte akademiker).

Kritiken av leninism, rådskommunism och arbetarrörelsen i stort och värdeteori för dummies – störtintressant läsning, liksom anteckningarna kring de spanska bankrånarna och den situationistiska internationalens förtjänster och kortslutningar. Och framförallt När uppror dör, historielektioner kring den alltid centrala frågan: “hur man skulle kontrollera arbetarklassen”, om partier-fackföreningar, avtalskloroform, tilltro till statsdemokratin; om de många gånger revolutionen bränts i valurnan och i reformer, hur de spanska anarkisterna lämnade den sociala kampen för fronten, och ett klasskrig vändes till ett republikanskt, anti-fascistiskt krig, och hur anti-fascistiska allianser och parlamentariskt parlamenterande hjälpte till att jämna vägen för Mussolini och Hitler. “Faserna av lugn och kaos i klasskonflikterna skapade en rad politiska formationer som alla hade till syfte att stabilisera samma stat med samma innehåll.”

“Dauvés odogmatiskhet och villighet att när det behövs kritisera de marxistiska urkunderna visar denna boks validitet. Eftersom syftet med texterna är att skildra den dynamik som existerar inom men mot kapitalismen så är det av oerhörd betydelse att använda sig av en metod som låter det radikala tänkandet utvecklas. De revolutionära perspektiven måste vara i ständig rörelse för att komma i kontakt med den nuvarande kommunistiska rörelsens olika uttrycksformer. Om den kommunistiska teorin inte speglar den samtida rörelsen utan lever kvar i tidigare perspektiv så koagulerar den till ideologi.”

“Dauvé är dock inte bara en nejsägare, det finns en dynamik i vägrandet, en affirmation i allt negerande, i klasskampen existerar möjligheten att få stopp på klasskampen. Detta positiva synsätt menar Dauvé är ett socialt perspektiv, till skillnad från ett politiskt dito som i första hand fokuserar på maktövertagande, repression och fiendskap det vill säga på ressentiment.”

Aldous Huxleys – Island, The Doors Of Perception, Heaven And Hell

Uncategorized 1 Response »

Jan 262007

“On November the 22nd of 1963 Huxley drew his last breath, unaware of the
assassination of John F. Kennedy earlier that day and under the influence of
LSD.”

Så skriver Wikipedia Aldous Huxleys död. Vägen fram till den sista syratrippen är fascinerande närhistoria.

“In October of 1930, Aleister Crowley dined with Huxley in Berlin, and to this
day rumours persist that he introduced Huxley to peyote on that occasion.”

1937 flyttar han till Hollywood och blir en vän och mentor för Ray Bradbury. Han börjar också intressera sig för vedanism, vegetariansim och meditation, och blir personligt bekant med Krishnamurti. Likt Henry Miller(1) fann han något väsentligt i dennes västerlandskritik, men där den snuskskrivande Brooklyniten främst fann bränsle för sitt Amerika-hat, hämtade exilbritten inspiration att gå vidare och fördjupa sig i, inte bara Indiens, utan det sammanlagda kulturarvets framstående mystiker. Ett destillat av detta läsande hittar vi i hans The Perennial Philosophy (1945), och mycket hittar vi också i hans sista publicerade roman Island, som kom ut året före hans bortgång.

Hans far var en framstående botaniker, och sonen fick sin första kontakt med litteraturen i dennes laboratoriums välförsedda bibliotek. Island är också framlagd med en botanikers omsorg och hantverksglädje.

Innan man sållar bort Huxley som en blodfattigt borgerlig-akademisk tänkare och romanförfattare, när han i stort saknar klassperspektivet och ständigt hänvisar till kulturarvet och klassikerna med en omständig prosa, kan man betänka det han skriver i Island. Här finns en del antiborgerlig livsluft att inhämta.

Visserligen talar Huxley moralistiskt om “decency, reason, liberty”, men även om “concrete materialism”, “completly aware of the bits of matter you’re handling, the skills you’re practising, the people you’re working with”, vilket förutom bokens ständigt närvarande buddhism och hinduism även för tankarna till Marcus Aurelius. I ö-befolkningen tecknas en glädje inte i att köpa saker, men att använda dem, inte i att äga jorden, men att bruka den – ett helande arbetande, i motsats till kapitalets splittring. På sidan 174 gör han upp med arbetsspecialiseringen, och anlägger Marx helhetsperspektiv på människan som jagar på förmiddagen och filosoferar på eftermiddagen, och fortsätter med på att psykoanalysera Hitler och Stalin, och avhandla läkekontst, den moderna vetenskapens under, sexuellt samliv, kärnfamilj, kroppskultur, immanenstänkande, arbetsdelning, universell religös insikt, “the yoga of love”, fortplantningskontroll, onykterhet, kemisk klarsyn och “Mind at large”.

(På ett annat ställe dissar Huxley i förbigående science fiction – “anything to escape from fact“. Att han gör det i en utopi-skrivning är paradoxalt. Island påminner starkt om ö-novellen i Semiotext(e)-SF.)

När romanens resande huvudkaraktär minns sin egna torra, frusna uppväxt vet man att Huxley gräver ur personligt stoff. Likt Monthy Pythons The Meaning Of Life är det uppgörelserna med den gamla engelska kristet-sadistiska samhällsordningen, med sina idiotskolor och regn och gyttja och kullerstenar och imperiedrömmar och grå auktoritetsfigurer, som äger mest verklig nerv. Att sätta det egna materialet på spel och gräva i egna sår är en välkänd antiborgerlig tendens – om det görs med Huxleys rakryggade självbättringsanda, i kontrast mot det poetens neurotiska tjöt som Ekelund skrev som den “lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse”.

I sin sista roman kan man anta att det var dags att gå tillbaks till rötterna och avlägga räkenskap. Det ständiga ifrågasättandet av kapitalets och borgerlighetens “självklarheter” har drag av barnets oskuld. Ofta kommer man att tänka på vad Cavefors säger om Kants samhällskritik, vid några tillfällen smakar man en Voltaire-aktig träighet – men framförallt bör man lyfta fram att Huxley var en intellektuell som på allvar ville diskutera de stora samhälleliga frågorna.

“… what we perceive by the eye is foreign to us as such and need not impress
us deeply”.

(Goethe, på sidan 60 i The Doors Of Perception)

“I have always found that Angels have the vanity to speak of themselves as the
only wise. This they do with a confident insolance sprouting from systematic
reasoning”.

Genom Goethe och Blake för Aldous Huxley i The Doors Of Perception (1954) fram viss kritik mot språkets och det logiska resonemangets distansierande av människoapan från hennes himmelska jordlighet. Vad jag trodde var en kuriöst färglagd trip-rapport främst av litteraturhistoriskt värde, visar sig vara lite mer matigt. Visst finns här fina beskrivningar av inre färgsymfonier och hur “the mind was primarily concerned with, not with measures and locations, but with being and meaning” – men författaren är intelligent och beläst nog att kunna placera dessa visioner i en tradition, och knyta detta mot mystikers inre upplevelser genom historien. Vad Huxley upplevde med meskalin är inget nytt. Människan har i alla tider sökt tränga bortom de föreställningar våra torftiga fem sinnen ger oss. Om man gör detta genom bön, dans, fasta, självspäkeri, meditation eller mexikansk kaktus är egalt, allt är del av en och samma rörelse.

I systerboken Heaven And Hell (1956) expanderar man kring detta, och spårar en historia av “vision-inducing art”, den estetiska verksamhet som påminner oss om “that Other World which lies at the back of every mind”, och som Huxley finner i pyroteknik, kinesisk och europeisk landskapsmålning, Rembrant, “the mosaics of gardens and buildings in the great Omayyad mosque at Damascus”, teaterns ljussättning och rörliga kulisser, tempelbyggen, katedralbyggen, persisk dikting, och kungliga ceremonier, ända fram till hans tids Technicolor-mirakel. Det är obligatorisk läsning för alla som är förtjusta i trippy shit.

Han ger oss även kemin bakom religösa uppenbarelser. I bokens andra appendix talar han om forna tiders säsongsbundna visionsblomstringar och dess sammanhang med närings- och vitaminbrist; kemisk obalans följs av psykisk. Och framförallt: att människan någonsin skulle vara nykter är lögn. Han förklarar varför självplågeri och asketism hör samman med religösa insikter och visioner; blödandet och smärtan från läderpiskan och varandet från de läkande, smutiga såren producerar adrenalin, vilket i större mängder ger självplågaren hallucinationer, och om han är mentalt förberedd, mystiska visioner (mänskligt adrenalin är ju som känt en slags helig graal i drog-odyssen Fear And Loathing In Las Vegas). Huxley ger liknande kroppsliga förklaringar till buddhistmunken i grottan, som i sin självvalda brist på sinnliga intryck ger sig in i en slags lucid dreaming.

(1) En annan punkt i Miller-Huxley-kopplingen är när Miller i ett av sina brev (till Brenda Venus) anekdotiskt hur Huxley efter ett inbrott i sin lägenhet känt sig lättad, inte förtvivlad, över att ha förlorat sina ägodelar.

Older Entries Newer Entries