svenskt » > BRYTBURKEN.SE

Ulf I. Eriksson – Människans signalement

Nov 142005

(I Den största lyckan (utgiven av Vilhelm Ekelundsamfundet 1999, sextio år efter bildandet) läser jag Ulf I. Erikssons Människans signalement. Boken innehåller, förutom Carl-Erik af Geijerstams och Carl-Henning Wijkmarks utvikningar kring centrala Ekelund-begrepp, flera halvsentimentala redogörelser för första kontakter med diktaren-aforistikern; Eriksson får sägas hamna nånstans emellan.

Det var Eriksson som med Exempel – anteckningar i levnadskonst först fick in mig på Ekelund. Här klargör hans sparsamt skrivna text bl a något om varför ljusseendet, dagdyrkandet, solekonomin kräver ett öga för mörker, varför kvardröjandet i tillvarons svärta inte avgjort leder till människoföraktet, men till en mystik, “en kommunikation av eld”, en helighet “utanför varje syfte, utan mening”.)

***
”De ha fått lite system på sin sjaskighet: och nu sitta de och håna ‘ensidigheten’.
De äro ‘goda vänner med de nära tingen’.
Ja, för den vänskapen och den närheten har närigheten sörjt.
Respekt för allt som är god konjunktur, för hvarje makt, hvari innehålles löftet om god matherre – se där det friska djup, hvarur deras aristokratiska ideal blommat, deras
värdighetsdyrkan tagit mandom och betjentglans.
Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En krypare – för alla som äro öfver; en rytare – mot alla som äro under.
Kryparen-rytaren: mitt första tydligt-skarpa intryck af människolifvet! Den synen var det första som gjorde mig led vid människornas värld; den synen brände sig år för år skarpare och skarpare in i sinnet, – och Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement.
(Passioner Emellan, s. 30)

NU VAR DET 1960-tal och den unge individualanarkisten och moralisten söker sitt samhällshats ideala självbekräftelser – ett sökande som inte nöjer sig med det omstörtande studiet av Michail Bakunin och Gustav Landauer, av Max Stirner, Den ende och hans egendom (1910/11) och av Pehr Henrik Törngren, Moralsjukdomen (1940). Även Friedrich Nietzsches ‘förbrytartheori’, som öppnar dunkla in- och utsikter, tjänstgör i diskrediteringen av det ‘goda’ samhället med de fina och förnämt älskvärda ‘karaktärerna’. Afgudaskymning: ‘Förbrytaretypen … henne fattas vildmarken, en viss friare och farligare natur och tillvarelseform … hennes dygder äro af samhället lysta i bann … hennes lifligaste drifter växa snart ihop med de nedtryckande affekterna, med misstro, fruktan, vanära.’ (Ernest Thiels översättning, 1906).

Medan Vilhelm Ekelunds precisa diagnos/demaskering av Kryparen-rytaren från 1927 i Passioner emellan kommer anarkomoralisten till mötes med något av uppenbarelsekraft – aforismen tycks honom sätta fingret på själva den innersta principen för det hierarkiska – förment civila – samhället, det må sedan vara socialistiskt eller kapitalistiskt: hur servilitet, frivillig träldom, föds och sprids – inte bara bland samhällets självhögtidliga stöttepelare. Att den i öst fördömde Boris Pasternak med igenkänning läser den kompromisslösa aforismen som en beskrivning av det auktoritära samhällets själ försvagar inte den civilisationskritiskt antagonistiska läsupplevelsen. Det är en – trots allt av tänkbara snåla personliga bevekelsegrunder – etisk kultur- och samfundskritik, som den unge genstörtige stöter på/spårar upp hos såväl ‘samtida’ (en Ivar Conradson, en bernt erikson, en Rolf Ekman) som ‘forntida’ (en Thomas Thorild ); en dualistisk, utåtvänd kritik att tacksamt inkorporera – som när Thorild i En critik öfver critiker (1791) uppenbarar “FÖRSMÄDELSEN i Allmänna Lefvernet” : ‘den vildhet, at med lögn och konst, göra andra lägre, för at sjelf vara hög‘. Med utgångspunkt i ‘det leende Barbari‘ som utmärker ‘våra fint barbariska Samhällen’ tecknar Thorild silhuetten av mänskliga samlevnadens ‘moraliske bestar’: Rytare – Grinare – Fånar. Denna Thorilds – liksom övriga moralister-reformatorers – etiska fysionomik uppmuntrar och stärker den spontana anarkistiskt-genstörtiga positionen – ty vem leker ‘Rytarens lek’? vem döljer sig under Grinarnas och Fånarnas leende oärlighet? – Thorild pekar ut de förnäme, av alla slag: präster, lärde (inte minst tänker han förmodligen på akademiledamoten Johan Henrik Kellgren… ) och ämbetsmän, liksom borgare och bönder.

Den lögnens grundlag som Thorild hör tona genom samhällena – liksom senare Nietzsche – och som är Vilhelm Ekelunds ‘första tydligt-skarpa intryck af människolifvet’, förnimmer den bortvände revoltören snart nog också som tema hos Ivar Conradson, när denne efter att ha avslutat sin poesi, med oskuldens ursinne porträtterar katten som sin sinnebild för Kryparen-rytaren i Om djur och om människan och djurvärlden (1928). Med kraften och upprördheten hos en urscens urerfarenhet beskriver Conradson således inte bara katten som en ‘inställsam rovlysten’: “en hel del människor äro av blott litet intresse och ha klen rätt: dessa många lågsinnade våldsmän, värst och mest motbjudande äro de ränkfulla, hycklande, skapelsens värsta skadedjur, dessa med ”högre intressen”, vilkas verk är svammel, ceremonier, bedrägeri, grymma fördomars och lagars försvarare, dessa ”fromma” och dessa ”sedliga”, som äro så onda och grymma, alla dessa illistiga våldsmänniskor – de ha ingen rätt, men de ha ju ‘makt’, men de äro i sig varelser av blott obetydlig kraft, förstelnade, odugliga. De leva sämre än onda djur’, – Det är den stora negativismen i arbete – som när Thorild fastslår ‘de Förnämas duglöshet’, nödvändigheten att ‘krusa’ och att som en lögnens Prins ‘sedligt ljuga’.

Varför blir då den oskuldsfulle anarken inte terrorist? Eller för den delen socialarbetande reformator? – Den individuelle levnadskonstnären bär tydligen på ett fatalistiskt drag och tvingas – tillbakablickande – vidgå även Ekelunds misantropiska slutord: ‘Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement’. – Vilket har till följd: Också Du själv, bäste Herre-Moralist, är en liten Krypare-rytare! I självrannsakans tecken problematiseras den självrättfärdigt terroristiska kritiken och vår protagonist bereder sig att leva och verka(?) utan den stora utopins framförhållning, för att kunna göra sig hem i det stora osäkras nu. Ty: ‘är ej människan något som, för att vara, måste besvikas, kränkas, förhånas, komma därhän att hon finner allt otillräckligt – och finner i denna känsla, i hängifvelsen häråt sin ro och sin enda tillräcklighet: lifvets enda stora, kylande ljufva lön’ (PE, s. 65). Inte minst i trånghet och i armod – ‘misstro, fruktan, vanära’ (Nietzsche) – visar det sig möjligt att leva ett liv. (Det är nu i detta som ‘varat’ förtäckt, hemlighetsfullt uppenbarar något av sin numinösa dimension för den bortvände lotusätaren: i upplevelsen av människans förhävelse och narraktighet – ‘kreaturlighetskänslan’, i erfarenheten av låghet och fattigdom. Det är i detta – inte i mötet med någon positiv eller panteistisk gudom – som anknytningen/anslutningen till mer eller heller mindre ortodoxa mystiker – en Eric Hermelin med sufiska tosingar, en Hjalmar Ekström – tar vid.)

Så kom jag att tidigt förälska mig i denna Ekelunds mellanbok, Passioner emellan, eftersom författaren här talade till mig om mörkret och om fruktan i våra liv utan att bli människoföraktets rov. – Ljusdiktaren Vilhelm Ekelund förstod och bejakade som få utanför de religiösa geniernas krets den mörka livsåskådningen: ‘det goda mörka öga som alla ljusmän ha haft: – vakthållandets ataraxi’ (PE, s.115).”

Vilhelm Ekelund – del 3

Uncategorized 2 Responses »

Sep 212005

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

Ekelund är motsträvigt umgänge. Arbetet i skogen är hårt men belönande.

Avstånd

Rörelsens frihet är allt. Varav beror rörelsens frihet? Av ditt avståndsförhållande.
Kanske är det så: Ju strängare dina avståndsvillkor – till desto större rörelser förutbestämd.
Säkert finner jag detta: att den som ärligt prövar, ärligt vill hårda karga fattiga villkor, han vinner möjlighet till stora rörelser.
Sann fattigdom, klassisk-hednisk, mystisk, evangelisk, är slagruta.

(…)

Den anklagande blir nog uppmärksammad. Men där är det det uti oss, som vill se ned, som uppmärksammar. Bildning, konst, styrka röja sig i kraften till överseende. Och det uppmärksammas endast av det uti oss, som har en längtan att se upp.

(…)

Studier. – Hur mycket i denna mans liv är ej såsom vore det adresserat enkom till dig! Betänk, att du själv kunde vara ett brev till en kommande.

(…)

Att glädje är möjlig – för en varelse av sådan belägenhet som en människas -, ja, det är en sak av mycket allvar.

(…)

Där den billiga glädjen härskar – att där icke vara hemma: det är en stor ekonomi, och ett rikt vederlag för många umbäranden av sällskapliga lindringsmedel.
Det stora skämtet och den stora sorgen äro tvillingbröder. Men de tillhöra den sällsyntare umgängesvärlden.

(…)

Offra åt glömskan – med sin viljas renaste blod offra: det blev dagens, det blev livets bud. Ty trofast minnas, med blod minnas, det allena vinner nåd inför glömskas gudom.

(…)

Det finns ingen smälek – vore den än så egenartat, än så “individuellt”, ensamt och ensamt-invecklat dig tillmätt och vidhäftad – som du icke i djupaste gemensamhet delar och äger med alla. Men till denna gemensamhet (som är Frihet) kan vägen för dig, just i kraft av ensamt och eget, vara kortare och lättare än för andra. Ja, just där det vill bränna som nålvassast egenartat, i det smärtsammast förvecklade egna av din ställning och dess farlighet, där är punkten varifrån du kan uppstiga. I det du fruktar mest ligger den klaraste anvisningen till din säkerhet. Karaktären kan icke ändras; men i seendets kärlek blir den till valplats för makter, och ljus brister ut där kvävning hotade.

(…)

Mången förtrollning kan man lösa, många spöken rycka masken av, om man förstår att säga spöket i ansiktet – : jag har icke tid för dig!
Men icke är det en synnerlig brådska det gäller! Att icke hava tid är detta: den i självhärskarvilja sig utfyllande, sig byggande levnadsdagen.
Tag ett steg mot – “de små stegens” värld: strax är du vid Österns visdoms källa. Endast i lågheten har du icke tid, – icke tid för den fruktan, vari Tid födes.

(…)

Må var dag föra mig närmare solens hemligheter.

(Spår och tecken, 1930)

Det är ej huvudsaken (- så underligt är det med människan) att ett sår läkes: men att det hålles rent! Ett öppet sår är en ständig händelse.

(…)

Fasthet och färd, att så rikta sig, att dröm och kunskap (levnadssträvan) räcka varandra hand, – att tanke mottager underrättelse och näring av dröm.
Hur många goda ord har jag ej i drömmen hört, som jag sedan blott behövde uppteckna. Jag är lika viss som någon pythagoré om denna kunskapsvägs tillvaro, och tror att mänskolivet under ett sådant regulativ kunde en gång komma till en fastare levnadslära än genom alla förnuftets stadganden.

(Det andra ljuset, 1935)

Smak är en säker brygga mellan människa och människa: mellan ensamhet och ensamhet. Smak är en ständig vänskapsfest.

(…)

Den bästa rörelsen: den som framväxer ur ett täthetskrav – i förhållande till dig själv och till dag – vilket ur sig själv föder rörelsefrihet – : medan däremot en rörelsefrihet, som man har till skänks, så ofta minskar täthetskravet, och därmed blir gagnlös.
Dagen själv – bästa dikt! Men tät skall den vara. – Tät som varje god dikt!

(…)

All diktande verksamhet är ur driften till förtätning: därmed förstärkning, skydd – (hudbildning). Ur erfarenheten av att i vart livsangripande också är livsgrund, – att man överlistar ett farligt genom att stanna däri, taga sin ställning: – att man mångfaldigar faran, förspiller grund-, skydds-, och förstärkningsmöjligheter genom det motsatta, det förströende tillvägagångssättet.
Att såsom diktande leva (vilket i grunden gäller för oss alla) är att förtäta livet.

(…)

Är aforismen den djupast begränsade av litterära former, skulle väl detta – för att betyda något – vara liktydigt med, att den jämväl är den djupast begränsade. Och såsom sådan just – obegränsad.

(…)

Ju renare anspråksfull, ju impopulärare en konst-syftning är – desto mäktigare gör sig tydlighets-kravet gällande.
Det är tydlighets- och klarhetslidelse som bestämmer ett konstnärskap till impopularitet. Verkligt och obevekligt impopulär är i grunden endast klarheten. (…) Intet är personligare, orginellare, egnare, än tydligheten.

(Elpidi, 1939)

Allt självupplevt är glanslöst. Det är det tillsnattade som blänker, – sticker i ögonen. De öppna orden äro aldrig de “nya”, de i-ögonen-fallande. De stå i glanslösheten och lågstil av evig arkaism. Kring alla enkla, outtömliga ting står en tystnad. Att bringa denna tystnad att kännas, att höras, är konst, är visdom.

(…)

Allt dödligt uttrycker värnlöshet. Över en fågelunges hjässa står det lika tydligt tecknat som över en i ondska och dumhet förstenad människas. Men det hör stora andekrafter till för att se det lika, gemensamma. Om icke alltid har den seende sin dag,

(…)

Kan man bestämma vad man vill erinra sig: återavtäcka, återuppväcka sin egendom och rätt? Måste jag ej rikta mitt liv efter högsta igenkänning, då i samvetes spegeldjup jag erfarit, att alla lärdomar och råd som skola göra mig nytta måste vara fysiskt självklara, fysiskt igenkännliga: såsom med hela min varelse återerinrade?

(…)

Fantasi är fyndkraft – i kraft av rotfäst. Fantasi, som mängden dyrkar: påhittigt – i kraft av rotlöst.

(Concordia animi, 1942)

Det tyckes verkligen finnas ett självmissnöje, varförutan man, bokstavligen och andligen talat, icke kan smälta maten. Kanske grundar sig allt levande kultursinne, all yppersta smak i detta förhållande. Vänskapen med sig själv – den mänskliga lyckans kardinalvillkor – tyckes vila på en viss talang att – aldrig vara nöjd med sig själv.

(…)

Vilka tjuvar äro större än öppna famnen -, allmänna förtroendet… “stå väl med folk”!

(…)

Hur vill du göra dig till flykt duglig, om icke genom ett nej till allt det, som är “sten i vingen”! Asketerna ha rätt: det upplevelsevärda i denna värld beror av det nej (konturfrågans – utvidgningsfrågans nej), som skaffar ur vingen sten. Det finnes inte annat upplevelsevärt än frihet. Det är icke möjligt att bära uppenbarelsen av den mänskliga servilismens vidrighet annat än med flyktens vinge (penna fugiente): i synkraft och spaning.

(…)

Vem är friare från alla relationsomsorger än den, som har att göra konst till liv, liv till konst – : var finnes en skönare nödvändighet än den, att endast i konsttanken kunna bevisa sig!

(…)

Människan: ett gränsfenomen’? Hennes högsta goda, hennes ideal tyckes icke kunna bestå annat än i detta: att vara på ett lyckligt sätt – orolig.

(…)

De fria händerna! – Den som är glömd har en stor sak att vinna – : tid. Även där bemärktheten blivit en sporre till att “utnyttja tiden”, har det nästan alltid visat sig, att en tidsförlust, en tidsbestulenhet av ödesdigert slag ägt rum. Om något hör till den musiska världen, helt och oeftergivligt – då är det det rena tidsbegreppet. Ett omutligt begrepp av tid (ädel-begreppet tid) låter sig aldrig i följe med några dagseffekter upprätthålla.

(…)

Den applåderade botgöraren är en löjlighet för gudar och människor – en skärande bitterhet för honom själv. Endast den nyare cirkus-kulturen kunde det vara förbehållet att framvisa en sådan fatalitet!

(…)

Ingenting ärligare, ingenting sakligare – än flykten. Ingen annan gemensamhet än i kraft av renaste ensamhet.

(…)

Växande är man endast i ett kyniskt enkelt. Elementäraste skyddskrafter innesluta osvikbart spirituella motsvarigheter. Bet finnes ett ögats liv, som tillbakaslår angrepp säkrare än allt annat. Att leva för sitt ögas frihet, stärkandet av sin själs hud är visshet om utvidgning.

(…)

Det levande ljuset skyddar, det levande ljuset – döljer. Aforismens hela konstkaraktär, dess festivum, ligger i dess öppenhet – slutenhet, dess karaktär av utsagt – icke utsagt… “tönendes Schweigen”.
Forntid är framtid. I den mån aforismen varit forntids tankeform, är den framtids. Den uttrycker det katolska idealet – det fosterlandslösa – av ordets öppenhet och strandlöshet: det strandlösa vidare, som i allt mänskligt rent metron rymmes.

(…)

Det var ett largo hos Emerson, mot vilket Nietzsches preussarinstinkter uppreste sig. I vad han kallar “det undulerande” hos Goethe möter han egentligen detsamma. Den mänskliga bredden… Rotfastheten i en mild kultur, – just den “sydlighet”, han alltid svärmat kring, och som aldrig öppnade sig för honom. Mot vishetssinne (musiknatur!) sticker han fram med skolning! Professorshögfärd! Den impetus utav Athenes nåd, som varit adelsmärket på hans bildning, blev till romersk sprödhet. Hade han för mycket europeiskt Nordland i blodet, för att kunna lyfta det Goetheska arvtagarskap, han i kraft av musiknatur syntes värd?

(…)

Vad är det i grunden Spinoza åsyftat med sin amor dei annat än det fullständiga beroendet av tankerörelse – och kärleken till detta beroende. Detta såsom högsta “affekt”. Och vad är väl detta annat än vad på mystikernas språk heter “svaghet”, “låghet”, “fattigdom”, “hunger”?

(…)

Det är den inre nödvändigheten, som är försprånget och rikedomen. Och den slutliga utarmningen hos de flesta tänkande (vilken naturligtvis utmärkt väl låter förena sig med en yppig “produktivitet”) består däruti, att den inre nödvändighetens klara (musiska) tvång ersatts av grova (amusiska) affekters.

(…)

Idyll – utan geist, utan salt: just motsats av idyll.

(…)

Där erfarenhetskraft saknas, där hjälper ingen än så utbredd bildning.

(…)

Låghet är ett ästhetiskt-ekonomiskt, d.v.s. konstnärligt begrepp, följaktligen – icke något sentimentalt begrepp. Med de modernas “ödmjukhet”, deras “ringhet” o.s.v. har det intet att skaffa. Där ett varaktigt härskardugligt uppnåtts, har alltid legat en självbetvingandets maktlust inunder. Det är väl fråga, om en sådan känsla kan tilläggas bestämningen “renhet”. Aldrig, i alla händelser, i sentimental mening!
Har någonsin, för tankens och smakens män, något annat som vackert gällt än det, som är av ett strävt, m.a.o. ett renligt slag! Sentimentalitetens ethos hör till sluddrets, till kryparmännens, den kristet-humanistiska vattensoppans – icke till smakens värld.
Gemenskapskänslornas råhet avslöjar sig bäst ur den “självklarhets”-och “naturlighets”-synpunkt (hoc est: marknads-synpunkt) varur de i grunden alltid ses av sina kurtisörer och förfäktare. Smak är fosterlandslöshet, och ingen biskopscirkus. Kärleken till ren luft och rena linjer är oskiljbar från en viss misantropi, en viss – “asocial instinkt”.

(…)

Mot livsäcklet, och förtvivlan över alltings ihålighet, finnes kanske intet verkningsfullare skyddsmedel än en klokt fasthållen – i nyhetsfriskhet bevarad – tacksamhetskänsla. Och intet “hedningeapostelns” ord talar säkrare till mitt hjärta än detta: kathos eleethemen, ouk enkakoumen*. (Kor. II,4). Det har kommit ur ett hjärta, som smakat vad trötthet är – och räddning!

*Eftersom vi har fått förbarmande, tappar vi inte modet. (Kor. II,4)

(…)

Man borde låta förbluffa sig av tråkigheten, men aldrig av – jämnheten! Och hur lätt förväxlar man ej dessa båda…

(…)

Enformigheten är något, som måste anammas med hull och hår! Annars blir den – “mördande”.
Den hela, styrkande enformigheten: livets ljuvaste vin!

(…)

“Ärans törnestig” var en ljuvlig stig för mången – jämförd med den som vidtog, där äran nåtts. Svårare, långt svårare – så klagar Ola Hansson – finner han sin belägenhet på äldre dagar, sedan erkändheten kommit, än någonsin i den fullständiga tystnadens och oförståddhetens tider. Vad betyder detta? – Att han tagit erkändheten på allvar! Hade ej så varit, skulle han fortfarande fått känna sig i strids och ungdoms – i hjärtestyrkande, viljebevingande oförståddhets ungdom och dess mod. På den sunda sidan är man först då, när man inser, och gläder sig åt denna insikt, att man mera borde frukta för erkändheten än för förtvivlan. Ett verkligt förhållande till idé skall aldrig behöva riskera någon erkändhet.

(…)

Sambandet med kynismen hos såväl Emerson som Nietzsche var den bästa ledtråd jag kunnat önska mig. Naturligtvis var detta icke annat än den “rousseauism” – av saklighet och lycka – som långt förut grytt för mig ur erfarenhet och studium. “Medicin och fysiologi – i själva verket mina ledstjärnor”! menar Nietzsche. Ja väl – och vad hade vi annars haft med Nietzsche att skaffa… Men det är just, hur han låtit detta sunda öga grumlas hos sig, denna sättets och produktivitetens helhetssunda aristokratism bortbytas mot den vulgära kamplyckan och dess amusi – det är detta, som utgör ett av de förnämsta tydlighetsvärden jag någonsin tycker mig ha varseblivit i bildningens historia.

(…)

De första ljusen avgöra. En på iakttagelse av djupt enkla, barnsligt allvarsamma villkor uppbyggd studiehängivenhet kan göra underverk. Det torde ingalunda ensamt vara Swedenborgska genomlevanden och vaknanden, som giva rätt till “umgänge med andar”. Den som nått till djupt begrepp av skola (trots en värld omkring av högallvarlig “bildning”) han kan få förbund och underrättelser, sådana som aldrig drömts av högallvarligt skolade. – Här har jag åtminstone varit ärlig, varit verklig. Tomma studier, tomma namn ha aldrig existerat för mig. Allt var umgängestörst, ensamhetsfruktan – blod-törst.

(Atticism – humanism, 1943)

Ögonblick endast! Kanske… Men ögonblick, som kunnat lämna outsinliga brunnar efter sig i medvetandet.
Där det icke finnes något annat ägande än det genom konsten och tanken – där ligga de moment, som äro oss de nödvändigaste, oumbärligaste av alla: de förutan vilka allt rikt, skönt blir till ett giftigt sting, ett grymt hån.

(…)

Ur luften synas de ha hämtat dem, bokstavligen, – sina starkaste jämviktskrafter. Så hos Landor och Emerson, så hos Whitrnan och Nietzsche: i kraft av verklig instinkt till forntidskultur (helhetsmöte av natur och bildning) – empraktisk poesi, empraktisk visdom. Så snart denna divination av ett arkaiskt, ett asklepiadiskt levnadsideal uppflammat, ha de fyllts av produktiv fortkomstmöjlighet. Dagar av lycka… dagar, då de känt sig, som om en enda timme av ren kunskapslycka – vid strand, i skog – hade fört dem vidare, längre, än månader av studier!

(…)

Aldrig har någon i verklighet triumferat över sina fiender mer än på ett sätt: genom att icke ha tid för dem!

(…)

Mystik är tydlighet, är gåta. Det oklara är ingen gåta.

(…)

Pindaros, Edda, ja Gamla testamentet själv visa uppenbart hän på, att – gäller det sammanhang (livs-sammanhang!) – kan ofta det “logiska” sammanhanget vara just – motsatsen.

(…)

Aforismen: den pragmatiska litterära formen, par excellence, Vandrartanke – Kontra lönetanke.

I mötet och händelsen – solutus omni foenore. I detta ligger avskildheten (to aphorismenon*).

Ögonblickets fullhet – och avgränsning. “Ein würdiger Einschnitt in Zeit und Ewigkeit.”

*Det avgränsade.

(…)

Den åldrandes bästa jämnhet -: ur kraften att avvisa ett vunnet och uppnått; vara det rena bladet ännu – för strid, för vår.
Den stora ungdomskonsten: alltid kunna sätta sig på skolbänken, – en samlande, en börjande, en dyrkare av alla tidigheter och första ljus. Det är icke förkrosselsen, som är det egentligt fruktans-värda; det är detta andra: tanken att hava nått något!

(…)

To tes diaites amikton! – Som om det funnes någon grovhet, något förräderi, som, under omständigheter, kan vara grövre än – “hövlighet”, “försonlighet”, “tillgänglighet”!
Men när man kommit så långt, att man faller i extas för det “danska smilet” – då, vid gud, kan man gå hem och lägga sig!

(…)

Det finnes ingen bättre kompass än – flykten. Så länge det finnes något hos dig, som vämjes över dig själv (: som flyr) går du på säker bana, är du ej övergiven.

(Plus salis, 1945)

Till första ljus och helig genesis – allt fästat!

(…)

Min kunskapsmetod: nakenhet, fattigdom; – att kunna ställa mig till disposition för en ljusretning.
Att leva för den absurdaste tanken: denna – att kunna uttänka ett skydd mot mörkret!
Värjandets tempo: det apolliniska tempot: – det mänskliga tempot.

(…)

Spänning – spaning och frid på en gång! En barnslig girighet efter utsikter, stigar och spår och plötslig fjärransyns tjusning, har följt mig hela livet igenom.

(…)

“När själva valfisken har sin lus”, sade en gång Goethe, så får väl jag också finna mig i att ha min“. Det var fråga om en förföljande kritiker, – men var lugn för, att han gärna hade sagt detsamma om många av sina lovtalare!

(…)

Jag var naiv nog att tro, att en ung och dristig människa skulle en gång möta mig och räcka mig handen till bundsförvantskap. Det kommer jag icke att uppleva – men mitt verk skall uppleva det.

(…)

Oavhängigheten har varit min härskande passion. Hur ofta har jag ej sagt mig, i klenmodiga stunder: den har ödelagt ditt liv! – Den förutan skulle jag stupat, innan min verkliga bana begynts; innan jag vetat vad glädje är.

(Nya vakten, 1953)

Ju helare, ju enklare ditt förhållande till dagen, desto händelsedjupare, äventyrsdjupare meditationens kraft.

(…)

Samstämmigheten med sig själv: denna Sokratiska lycka, – concordia, anirni. Ingen har någonsin nått den, utan att av sin samtid ha betraktats som en halvt förryckt.

(…)

Intet är rikare av möjlighet än detta, att verkligen vara ägande av -, hemmahörande uti – vad man äger.
Meditationens gruva heter esse.
Vad i Västerlandet kallas “koncentration”, det är en lamhet, jämförd med Österns begrepp om fördjupning, om frihet.

(…)

Betrakta – andas – mäta. Hålla fast vid detta. Däruti är framsteg möjligt.

(…)

Bäst är skugga; bäst är avsked -, slippa att klaga över “den bittraste ensamhet under sken av mycket sällskap”*; slippa att – i nätter och dagar – vara nära att mista förståndet av äckel över alla de feghets- och dumhetsfraser man nödgats finna sig i att höra, finna sig i att själv uttala – Jag instämmer av hjärtat i Sören Kierkegaards mening: att barn och mycket åldriga äro det enda slags människor, som det stundom kan vara någon vila för sinnet i att tala vid. Från alla de s.k. intelligenta samtal, jag varit vittne till, skulle jag förgäves söka att erinra mig ett ord, som varit värt så mycket som fem öre. För resten får jag bekänna, att jag som oftast känt mig bättre bland de brännmärkta och förolyckade än i vad man kallar “hyggligt folks” sällskap.

(Ars Magna, 1954)

Den största skönhet i ett landskap ligger i den ro, som kan förliknas vid tankehorisontens stillhet i ett rikt, beslutsamt öga.

(…)

Att finna det ädlaste ruset syntes mig stundom som all förnuftig tillvaros mål, all bildnings hemliga mening och livets innersta försvar. I allt glanslöst anade jag symbolen och mystèren av ett oupptäckt, ett obeträtt. Bakom all högre bildning låg för mig det hela paradoxet av en eldfull svalka.

(…)

Det släta är saltets vän – och varaktighetens. Vasst och spetsat – idel dagsverk!

(…)

Tänkar – allvaret: glädjemöjligheten. – Och vari låg den djupaste glädjemöjligheten? I hoppet att få taga sig själv på allvar. Om denna äkthet, denna saklighet har striden stått.

(…)

Av allt som glimmat i denna värld har intet utövat djupare makt över djupa sinnen än – det glanslösa.
Ty – bedrag dig icke: även i det glanslösa är en stjärnhimmel.

(Saltet och helichrysos, 1956)

Vilhelm Ekelund – del 2

Uncategorized 3 Responses »

Sep 142005

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

Det lidande geniet lämnar jag kvar hos Vilhelm Ekelund; mina byten är ovidlåtenhetstanken, naturinlevelsen, kulturkritiken, nonkonformismen, det levda skrivandet.

När man har en fruktansvärd känslighet, en smärtsam irascibilité för dumheten, förtalet, orättvisan – då är det i sanning den fruktansvärdaste olycka att också vara tung, stel, föga rörlig. Då är fara för kvävning nära. Den som har en himmel av oupphörligt sig tornande förmörkande molnmassor kan vara lycklig: om han är storm. Så var Strindberg lycklig.

(Agenda, 1913-1914)

–

Lycklig den som kan resa ifrån sitt kval. Den lyckan har den producerande. Med arbete lägger han länder och hav mellan sig och sin misär.

(…)

Att vara rik och misantropisk går väl för sig. Schopenhauer blommade förträffligt i sitt världsförakt. Men ve dig, fattiga människoföraktare! – dina vägar äro glödgade.

(…)

Sedan Emerson, Amiel, Nietzsche upptäckt det stora poemet, – kan någon längre taga “lyriken”, denna de intellektuellt impotentas konst, på allvar?

(Nordiskt och klassiskt, 1914)

–

Halkyone
I den nordiska poesien dominerar sommarn, helt naturligt. Vinterns kraftiga skönheter har man sällan rätt haft öga för. Egendomligt förefaller det att diktningen sålunda aldrig riktigt uppmärksammat den underliga tiden kring vintersolståndet, de s.k. halcyonides: dessa mörkgyllne mäktiga dagar, då horisonten växer, havet krusar sig som om sommaren, det sakta vågsuset har en sommarlig ton och öar plötsligt blir synliga, som varit dolda under synranden sedan de första höstfrostdagarna. Mitt på dagen råder ett milt varmt dunkel likt skymningen av en högsommarkväll.

Hur stor är ej symbolen i den gamla dikten, sorgens segersymbol. På det nakna havet lägger den underliga fågeln, Halkyone, sitt bo i dessa korta fridsdagar. De stora andarna äro dessa halkyoner i mänsklighetens liv. För andens seger lägger sig tillvarons vinterstorm. De skapa och föda i några korta dagar, medan ljus och mörker kämpa. Havet lyder, och den sällsynta artens bestånd är säkrat.

(…)

Dagen
Dagen är en prins som går förklädd.
Livets konst: att hålla dagen i ära.
Så listigt är livet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck: alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag…
– – – –
Den morgon jag står upp för första gången efter en sjukdom och ser havet och öarnas backar skina i solblåsten genom trädgårdens blommande popplar vet jag mer än jag
någonsin fått veta i studierna. Intet ord av Montesquieu älskar jag så som detta: “Jag vaknar varje morgon med en hemlighetsfull glädje över att se ljuset; jag ser det med ett slags hänryckning.”

(…)

Böcker som man blir färdig med äro rakt inga böcker. En riktig bok är en outtömlighet, liksom ett riktigt lyriskt poem. De verkliga amatörerna av den ädla skrivkonsten känner man igen på, att de ge den största njutningen vid omläsningen. De duga därför endast för läskunniga – ett nästan lika sällsynt släkte som de goda författarna. – Publicitetens tunna luft! När en diktare blivit offentligt erkänd och offentligt hatad, är han som ett träd som flyttats från sin goda fredade växtplats i skogen ut på en stadsgatans asfalt. Den moderna litteraturen ger mestadels bilden av en park eller en trädgård. Avsiktligheten skär i ögonen. –

(…)

Att man lider av “världens orättvisa” bevisar först och främst att man – har god tid. De som haft något ordentligt att göra ha ignorerat allt sådant. De ha icke tid.

(…)

Jag blir glad, när jag hör den 90-årige Carlyle vid läsningen av Plutarchos göra den anmärkningen: skillnaden mellan goda böcker och dåliga är bokstavligen omätlig.
Läsa är kanske bara ett surrogat för bättre, men det är sannerligen ingen liten sak att hålla blicken klar för det faktum att några böcker är verkliga böcker, ett faktum som icke alltför många ha sinne för.
Läsa dessa böcker ofta. Sådana kunna endast läsas långsamt. Böcker som man kan läsa hastigt…! Man känner en bok bl.a. på att den måste läsas långsamt. Att det finns folk som också äro i stånd till att läsa den “fort” är icke bokens fel!
Läsa hastigt lir precis lika galet som äta hastigt.
Om man kunde riktigt klart utsäga vad det är som gör en bok till bok.
Somliga tro att det ligger i något de kalla “komposition” och som de ha en oerhörd respekt för.
Vad som gör komposition i en bok – for att nu använda detta det dummaste av alla dumma uttryck – är detsammu som engelsmännen kalla folklighet (gentlemanliness: the gentle Shakespeare t.ex,) ; det är kraften till förbindelse med den mänskliga agelägenheten, kärleken till den; det är i själva aromen av världsobesmittad, konventionslös, vårlig, ny, ren natur.

(..)

Larmet av en stor stad kan ha något melodiskt, välgörande. Jag hade en gång ett rum, som var så beläget, att det oavbrutna bullret utifrån, på något avstånd, över en gård, kom till att likna ljudet av ett vattenfall, ett kvarnfall i en å, som man förnimmer det i en stilla sommarnatt. Det sög upp och smälte samman i sin massa allt enskilt pinande och irriterande.

(…)

Att vilja ha det hela på en gång och färdigt är ett stort misstag. Man skall icke sätta sig och vänta på klarheten och tro att verket kommer som en blixt och visar dig vägarna gratis. Man får treva sig fram på god tro och vara nöjd med litet. Så håller man kraften och modet vid liv. Man ser ofta en typ av gott begåvade artister och diktare som icke kunna färmå sig till sådant långsamt segt sökande, icke vilja sätta handen till verket förrän de fått det liksom till skänks, och på något mystiskt vis – varom de ha en högst oklar föreställning – alla svårigheter och alla tvivelaktigheter blåsts undan. Under tiden sinar emellertid kraften, helt enkelt på grund av bristande övning, liksom en muskel svinner hän när den ligger obrukad. Och folk med mindre begåvning men mer förnöjsamhet gå dem långt förbi. Den som tror sig klok och “genial” en gång för alla har stängt dörrar och fönster för sanningen, men den som känner sin fattigdom har öppnat dem och blir belönad.

(…)

Livet är överallt mörkt kraftigt Shakespeareskt. På varje punkt är där lika långt till det heligaste.

(…)

Citera är farligt. Det finns ord som äro så starka, så lågande av liv att de bränna tvärs igenom en bok, tillintetgöra den.

(…)

Varpå känner man den goda boken.” Bl.a. därpå att man blir delaktig av skribentens egen glädje vid sitt arbete, Den egentliga tråkigheten ligger, mycket riktigt, i glädjelösheten. Ty det andligas innersta väsen är glädje.

(…)

När man kommit långt bort från sig själv, när livet slungat in sina grövsta stenar i ens spindelvävar, då är förnöjsamhet av nöden. Vägen hem är lång och tung – man ville förtvivla.

(…)

Till att förstå mycket måste man ha förirrat sig djupt in i törnesnåren… De varnande exemplen hjälpa ej; man måste själv vara nära att bliva ett sådant, innan man ser klart.

(…)

Finns det någonsin tankevilja utan maktvilja? Ja – en obeskrivligt ljuv – : när man är döden nära. Är detta det bästa?

(…)

När man mistat alla ambitioner, går man under – : ifall man icke samtidigt upptäcker för sitt inre öga den största och gudalikaste av alla – den att icke ha någon.

(…)

Det hemlösa i livet – : man kan bära det i hjärtat som förlamande, förtärande makt; och man kan hava det som tordön och blixt kring sitt huvud. Det vore förlust, det vore mord på din själ att tillstänga alla dörrar för sorgen; men sorg är icke rätt sorg, om den icke lyfter.

(…)

Där är ställen hos vissa författare som liksom ligga utanför ramen av deras verk, ställen där man plötsligt känner att mannen som talar icke är den litteräre arbetaren Så och Så, utan människan, högt över all “litteratur”, klar, djup, god – men också med en vild klang, som far genom själen likt sjöfågelsskriket kring en ödslig havsvik.

(…)

För de sterila (“die Besserwisser”) är aldrig något bra nog. För entusiasten är heller aldrig något bra nog. Men det är en annan sak!

(…)

När man kommit därhän att man finner det bekvämast och intressantast att låta irritera sig av livseländet, svär man på alltings lönlöshet. Men i själva verket är det enda bekväma och intressanta att icke låta irritera sig. Världen är icke ful; den är förfärlig, ja – men det är något helt annat.

(Veri similia, 1915-1916)

–

Ju mer man ser att leva är högsta konst, desto större hoppet att komma till att älska livet.

(…)

Vilket slöseri med tid, kraft, syn att vilja se genom en skum, nersmutsad ruta, när där finns en klar bredvid! Endast läsa de storstilta böckerna -: så bevarar du din själ och din syn frisk.

(Metron, 1918)

–

De som sett djupast i tiderna ha icke varit de som vetat mest om historien. De ha förstått att fråga sig fram, och däri låg deras produktiva kraft.

(Valda sidor och essays, 1920)

–

Gäller det glädje, gäller det att icke ha någon eftergivenhet mot sig själv; snarare betrakta det som en förbrytelse att icke dagligen göra tillfyllest i detta. Ju finare man tillvaratager och utbildar glädjeambition, desto mer utvidgas sanningsmedvetande. Vad är i själva verket sanningsliv annat än följa troget denna ledtråd, som utgöres av våra finaste glädjeinstinkter? Bland dessa som man i allmänhet räknar till mystikens män har funnits en art människor av rena guldet! Dem borde man icke lämna ur sikte, framfor allt icke den samvetsömhet for glädjen som kommit dem att känna sig, vid ett brott mot den, så som en ordinär människa skulle känna sig efter att ha begått en stöld
och liknande.

(…)

Dagjämningstid! Det skulle alltid vara dagjämningstid. Och ljuset är ju alltid lika nytt. Det är den gråa skrovliga demoniska skorpan Vardag, som icke släpper igenom det. Var dag skulle vara som en resa i ett underbart land, där ingen satt sin fot. Övermod! säger man. Men de som eftersträvat att verkligen vara hemma för dagen ha talat på annat sätt. Alla klaga vi över att livet plumpar ner oss och att allt är en sammansvärjning for att ödelägga våra finaste egendomar, – och lägga armarna i kors och äro förnäma. Var tvekan borde dö, alla tvivel vara lösta i detta Platos ord: varken dagen eller natten äro tillräckliga för den, vilken det ligger om hjärtat att bruka sitt förnuft. Varje situation borde underordnas detta; hela ens förhållande till existens och omgivning behärskas och förklaras härav.

(…)

Ynglingen.
Se ej föraktfullt på ynglingstidens förakt, dess fruktan och bitterhet! Där var den vissa aningen om hem och säkerhet; där var den goda instinkten om en kostbar glädje och trygghet på andra sidan Vulgus’ värld; där var en tankens samvetsömtålighet, offervilja och försakelsefröjd mitt i allt det lättsinniga, förhastade, föraktande. Där var aningen om att det oupphinneligas kärlek är det enda stora fasta i livet. Tala ej så överlägset om denna trotsighet, detta självplågeri, denna kärlek till smärtan. Det har funnits, det finnes sådana som i denna trotsighet så småningom lärt sig kärleken till andra, finare och högre smärtor, finare och högre trotsigheter: lärt sig modet att hängiva sig åt len smärtfulla kuren att få sin själs krankheter, sina lögnaktigheter, sina orättvisheter brända ut ur deras dolda gömslen.

(…)

Att träda in i en blomsterrik skog.
Att träda in i en blomsterrik skog om våren kan giva oss en känsla som trädde vi in i en andevärld; eller, som hade just blivit tyst här inne, – som hade talande, sjungande stämmor plötsligt sänkt sig till hemlighetsfulla viskanden. Vem vet vad som säges i skogen, när ingen är där!

(…)

Ljuset.
Ljuset släcker alla smärtor. Ljuset är det svalaste av allt.

(…)

Livets korthet.
Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!

(…)

Stoltheten.
Vill du hålla dig upprätt – : fall, på knä. Endast i vördnad är människa människa.

(…)

Träd.
Hur kunna träd sörja! Dryaden i storstadens stenöknar, mellan gnistrande spårvagnsledningar och dånande vagnar, äro icke samma fridfulla väsen som skogens och landsbygdens. Ovidius skulle diktat brottsligas andar fördömda till att tråna i dessa kronor som vissna mitt i sommaren, och Anthologiens skalder skulle låtit dem klaga i impressionistiska epigram. Träd äro varelser som trivas bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade. Ur ett träd talar överlägsen mildhet och lycka; man blir ren och fin i sinnet när man kan närma sig dess genius och se det med den inre synen. Hur månget träd fanns det ej, som varit som skyddsande, varnare och lärare för de barn som växt upp i dess hägn och aldrig glömt dess viskning.

(…)

Det är en muskel i din själ som evigt skall tvina, om du icke förstår att hungra – hungra i varje mening, Och av den muskeln beror livet.

(…)

Frihet är ignorera vad man icke kan ändra. Då strömmar livet till dig ur det minsta och enklaste, och du har plötsligt händerna fulla. Att låta vad som inte vill ändra sig vara! Kunde man lära sig den konsten, vore man fri med ens. Och därmed vore just ändringen skedd!

(…)

Kunskap om människan! Ah vilket ord…
Se och lyssna. Däri kan en väg ligga. Något är det, som skall bringas till tystnad i dig, för att du skall kunna se, – kom ihåg det.
Att kunna se och höra ett landskap, ett stycke “natur” kunde vara god förberedelse till förmåga att se Människa – : ja, någon gång då jag mötte en åldrig människa i ett ensligt landskap och hon började tala, fick jag en förnimmelse, som om hon vore just själva detta landskaps röst som hov sig upp och talade. Även så med barn. Ja, hos barn och mycket gamla goda och kloka) talar Jorden, talar vårt Hem till oss.

(…)

Verklig beundran är moralisk kraft och kan leda till befrielse. Ju mer verkligt man beundrar, desto mer blir där plats i en. Fattigdom – : brist på plats. Beundran var för mången ett slags djävulsutdrivning.

(På havsstranden)

–

Det vore en stor olycka om den ädla konst som heter förstå att vara fattig, förstå att leva på ett enkelt, lätt och soldatiskt vis, skulle bliva sällsynt; om liv skulle låta övermanna sig av apparat.

(…)

De stora andens entusiaster äro råa i mun som Luther och frukta ej för att stiga ned i regioner, där andra, de delikatsjälfulla, hålla sig för näsan. De tyckas tvärtom undfå en kraftig inspiration av dessa ting, det är som om det sagolika fantastiska av människans belägenhet satte deras sinnen i rörelse just här, där tron på människans värdighet, hennes stolthet synes hotad.
Glömde de någonsin, sökte de någonsin att överskyla och ljuga bort tillvarons fulhet, dess gräslighet! De ha nedstigit i Trophonios’* håla, men – med honungskakan.

* Skaparen av templet i Delfi.

(…)

Att lösning, vad man kallar “sanning”, endast kan ligga i personligheten, i karaktären och fasthållandet därvid, föreföll mig klart. Därmed fick jag en viss tillfredshet med motsägelserna i de största personligheter. Framför allt såg jag Goethe. Och detsamma tycktes mig visa sig, ännu tydligare kanske, hos en man som såg ut att vara en Österns Goethe, – Sadi. Det tyckes mig som om deras visdom ginge ut, ej minst, på en kraftfullt bevarad yrkeshemlighet. Allvar! säga de. Men vi veta något om vad mänskligt allvar är! Det är både mera och mindre än vad ordet säger. Därför “dikta” vi, och kalla det sanning. Förtvivla ej över motsägelserna. Se först och sist detta: att vi höllo fast, trodde på vår personlighet. Detta är vår sanning. Gack och gör sammaledes, och du skall finna vad vi funno; Öster och Väster: Människan. – Människan? Frågetecknet, som vi kalla människan.

(Väst-östligt)

–

Skogssus, fågelsång och tystnad – det är vår andes andning, vår ensamhet och vår enhet, enhet med liv, enhet av konst och natur. De i denna frihet bundna och med denna frihet bindande, de äro de som dragit den svala och rena och stora linjen i vår bildning; de vila på den obrutna glädjegrund som är det härskardugliga i konstverk – konstverk Liv och konstverk Bildning.

(…)

Att tro ett vunnet, en medgång, en “seger” – det är som att ställa sig och kasta ut sina dyrbaraste ägodelar genom fönstret.
Skratta ut sig själv ofta – hårt, skoningslöst, in i hemligaste sårigaste gömslen av sin karaktär och natur – det är något av det nödvändigaste oumbärligaste av allt för den som älskar (drömmen om…) de rena händerna.

(Passioner emellan)

IX

Uncategorized No Responses »

Aug 242005

Om vi med egna ögon hade kunnat se nätverken av elektricitet, telefon- och datorkommunikation, skulle vi ha sett att materian frigjort sig och börjat tänka och att jorden omges av en aura av diffust ljus.

(från Johan Jönsons MONOMTRL)

ÖPPNA FÄLT

Uncategorized No Responses »

Aug 072005

… ett tömt utrymme i olika grått … mellan … de gjutna betongfundamenten som … håller upp stadsstatens gator och golv … ett förintande ljus … på väg framåt .. på väg in …

–

… en parkeringsplats … utslängd i rymden … utanför … staden anas … i anslutning till … ett oöverskådligt köpcentrum … men … på väg bort … eller dränker … ett matt elektriskt hav i artificiellt grönt som … svävar … en trögflytande transparens … en interstellär gelé … ljusreflektioner … och subjekt den utsmyckade kundvagnen … som ska till att tala …

–

… stäppökenlandskap sepia … oupplöslig med framställningens sepia … himmel och sand går ihop … avhugget kreaturshuvud … eller nedgrävt kreatur … nära … i den febriga och mycket långsamma fenomenologin … skymning och gryning … oidentifierbara svävande partiklar … upplösning mellan blick och erfarenhet … en övergiven lada … mild hallucination om utbredd död … och en möjlig nyvaken glipa … att börja om från … att avsluta …

–

… blankgrön korridor i rörelse … geometriskt vattenfall av lysrör … ett kliniskt och förföriskt vakuumsug … mitt emot … på samma nivå … ingenting bakom det stumma och statiska ljusflödet …

(från Johan Jönsons MONOMTRL)

9

Uncategorized No Responses »

Aug 072005

Vaknade mitt i natten av vibrationer. Hade drömt om döden som välgörare: Ett oändligt antal vitklädda sjuksköterskor som svävade fram och gav dödliga och smärtfria injektioner till alla som föredrog att vara döda, men rädda för själva dödsprocessen. Innan injektionerna uppfyllde sköterskorna var och ens sista sexuella önskemål.

(från Johan Jönsons MONOMTRL)

EN ARGONAUTMASKIN

Uncategorized No Responses »

Jul 312005

1. Play. Kom. Brus. Genom

2. mig. Ja. Rektalt. För
inta. Play. Gör

3. om mig. Stop. Liv
mödrar pumpar. I
stötar ut

4. 5. symptombärare. Silverfläckar. Direkt
i permona. Rec. Dollartecknet.
Rerewind. I mikro
bernas frammarsch. Fram
stjärtarna utgör en. Brus. Enda. I.

6. 7. 9. Ett koordinatsystem. En.
Mummel. Vidöppen maskinisk och.

8. Platt avgrund. I. Tystnad. Still. Alla
riktningar. Play. De överlevande.
Mummel. Skiter på ur
sprungsmaskinen. Ge oss
uppehållstillstånd och. Fastforward.
Vårt dagliga. Blodoffer. Jag
föder och dödar. En

10. 11. 14. triangel. Blir och
blir. Vad vill du. Paus.
Dö. Min kropp. En ond cirkel.
Är inte längre. Använd.
Brus. Flimmer. Play. Här.

15. Avstyckade kropps
delar. Av mig.

16. 17. 29. Rec. Spegelrektangulär. Jag görs.
Till den slav. Rerewind. Play.
Jag kan uppgå i. Om. Igen. Bubblande

13. silverfläckar. Jag. Re
territorialiseras. Jag.
Pentagonen. Står på bara.
Knän. Stop. Med uppspärrade
ögon. Och uppspärrad

18. 20. 19. mun. Och. Brus.
Fastforward. Rerewind. Play.

24. Still. Rec. Mummel. Upp
styckadkroppslighet. Här.
Klotter. Mitt hjärta. Paus. Men.

25. 26. 44. Det är ju. Play.

29. 28. En teknisk. Artefakt. Play. Paus.
Ja. Men. Det.
Fastforward. Rerewind. Still. Arbetar.
För. Mummel.

27. Flickorna. Brus.
Flimmer. Tystnad.
Play.

23. Rec. Om. Mani. Hackningar.

31. Padme. Rec.

¥‡ºŠ™§. Hum. Mmmm.

(från Johan Jönsons MONOMTRL)

Vilhelm Ekelund – del 1

Uncategorized 2 Responses »

Jun 302005

(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)

I en not till Vilhelm Ekelund (från Exempel – anteckningar i levnadskonst) refererar Ulf I. Eriksson, ovanligt nog, till det egna livet:

“Ordet här är ‘lifshandling’, ‘handlande lif’ (Båge och lyra 1932) – ej fantasm – ett värde som tillfaller det först när jag förmår ta emot ‘visheten af att vara en flykting, en skyddssökande’. Under flykt blir verkligheten till: jag underkastar mig inte längre. I detta omöjliga av uppbrott och obegränsning fann jag i Vilhelm Ekelunds etopoesi ledning, framkomstmöjlighet.”

Den personliga tonen är otypiskt Eriksson; men typiskt en Ekelund-läsning. Det känns naturligt att sitta med papper och penna – för samtal, modifiering, vidareutveckling – när man läser honom. Med sina livsingripande, oavslutade kvalitéer påminner Ekelunds aforistik mer än mycket annat om Benjamins revolutionära litteratur.

Nedan följer första delen (andra delen finns här, och tredje här) av mina utvalda Ekelund-citat (tagna från Lennart Bruces Det andra ljuset):

“Låt vara att livet måhända är något som ej kan försvaras och bättre icke hade funnits, är det dock stoltare, skönare att vandra hän sin bana under den mörka järnhimlen av evig meningslöshet än känna sig vara det tarvliga objektet för ett mystiskt blindbockspel med en slutlig upplösningsakt i ett jolmigt religiöst paradis. Finns gud, är ju människan löjlig! Hellre den eviga kölden, ödsligheten, öknen och kvalet – ty i dem vinner människan storhet.”

“Det ligger i konstnärens natur att aldrig kunna vila vid något redan vunnet, han är som opieätaren som, en gång fjättrad vid giftet, måste ständigt öka sin ranson för att nå fullständig bedövning.”

(Böcker och vandringar)

“Att glädjen över framgång, världens gunst o.d. är ett svagt, förvirrat, ovärdigt sinnestillstånd var jag alltid fast övertygad om. I sådana tillstånd – det vore ej mänskligt att vara fri från dem – törsta mina nerver efter det ödsliga och beska.”

“I fråga om uppfattning av “djur” och växter kommer framtidens människor att betrakta oss som vildar. Att människan är djur ver man nu. För mig är det naturligt att betrakta vissa djur som – människor. Hunden är oftast ett barn. Hästen har så ofta uttrycket av en djupt livstrött människa.”

“Det personliga hos växter och träd kommer troligtvis för framtidens tänkande och diktande människor att bliva ett rikt, viktigt område.

(…)

De eländiga parodierna på furor i Berlintrakten likna förlästa preussiska magistrar av pseudogermansk typ med smutsgult skägg och ansikten som finniga svin. Jag såg ett sådant träd som alldeles tydligt bar glasögon.”

(Agenda)

Några gamla inscannade texter

Uncategorized 2 Responses »

May 292005

Som sagt, dom har legat och skräpat på hårddisken ett tag – lika bra dom samlar damm även här.

Antonin Artaud – Brev till överläkarna på sinnessjukhusen.

Vladimir Majakovskij – Ett moln i byxor, och passande nog också Bertold Brechts Epitafium över Majakovskij.

Erik Saties märkliga En musikers dag, Om svindel, och Torkade embryon.

Heiner Müllers Fadern.

Tage Danielssons Sherlock Typ, misstänkare.

Jacques Cazottes obskyra De avhuggna huvudena vill jag minnas att jag plockat från en Sam J. Lundwall-antologi med temat “fantastisk litteratur”, eller något i stilen.

Och sist men inte sämst, det bästa jag läst som kommit direkt fram från datornätverkens och demogruppernas mer bisarra avdelningar, en modern svensk undergroundklassiker; DJ Cats HUR DU BLIR ETT ÄKTA CP-DELUXE. Och vad var det första man gjorde när man på nittiotalet fick tillgång till de stora datornätverken? Jo, man kollade på sånt här.

Sprawl 1 – Den offentliga klassen (del 4)

Uncategorized No Responses »

May 132005

(taget från Lars Mikael Raattamaas diktsamling Politiskt Våld)

> DEN OFFENTLIGA KLASSEN <

“How can you lose? / The lights, so much
brighter there / You can forget all your
troubles, forget all your cares / So go… /
DOWNTOWN Things will be great when you’re
/ DOWNTOWN No finer place for sure / DOWN-
TOWN Everything’s waiting for you (down-
town, downtown)”

Petula Clark

Första gången jag kom till New York åkte jag taxi. Jag var ganska nervös. Vi har alla hört berättelserna om den Staden. Taxichauffören visste inte var mitt hotell låg, var var det nu Bower street, Brower street, Bowery street. Little Italy. Jag hade lärt mig att komma överens om priset i förväg. Så lämnade vi JFK Jag hade trott att jag skulle få se Saarinens fågel, i stället var det litet och trångt. Det tog lång tid att komma ut från flygplatsområdet för taxibilen. Och de enda skyskrapor jag såg var på en skylt där det stod DOWNTOWN och en symbol i form av en silhuett med en ojamn tandrad hus. Snart började jag bosätta mig dar i nervositeten. Det var något märkligt här, USA, oändliga mängder små små hus med små små gårdar. Det här var väl ändå New York, världens huvudstad. Det kändes som om vi hade åkt flera timmar, men jag var inte längre lurad, jag var i underlandet, ett gråskalornas Disneyland, Hades händelselösa förgårdar. Och omärkligt växte husen. Gigantiska stjärnhus, eller kanske snarare bläckfiskhus säkert trettio-fyrtio våningar, men inte alls så glittrande som på tv. Snarare någon förvuxen släkting till Nybohovsberget eller Jungfrudansen i Västra skogen. Och vi åkte och vi åkte. En gång tidigare harjagvarit med om samma upplevelse, det var när vi kom med buss från Tallinn till S:t Petersburg. På vägskyltarna stod det fortfarande Leningrad. Det var som att vara inne i filmen Metropolis. Ett otroligt gigantiskt förortslandskap. Som på bio, eller i serietidningar. Något man skrämmer barnen med. S:t Petersburgs förorter. New Yorks förorter. Det var inte så här Brooklyn såg ut i berättelserna. Då var det glada kletzmerband och små bagelbagerier. Det var inte heller så Leningrad såg ut i, propagandan. Då var det identiska tjugo våningar höga skivhus i oändliga rader, alla byggda 1964. Inte detta kaos. Inte detta kontinuerliga byggande. Inte denna värld av sprawl.

I Platons dialog Staten, bok fem, talar Sokrates om stadens väktare. Passagen har bland annat av Karl Popper och Bertrand Russell tagits som intäkt för att Platon var den som satte agendan för rasismen, där man kunde se närheten mellan rasism och kommunism. (Kanske rent av allt alltför långt gånget jämlikhetstänkande.) Vi lär oss av Sokrates att i Staten bör det vara så många föreningar som möjligt mellan de bästa av båda könen och så få som möjligt mellan de sämsta. Men om vi får tro författare som Michel Foucault eller Ivan Hannaford så begår vi ett allvarligt anakronistiskt misstag om vi läser in rasism i den texten. Följer vi hela dialogen fram hit har vi nyligen passerat ett märkligt resonemang. Sokrates visar att det inte finns några skillnader mellan män och kvinnor som är av betydelse i frågan om Staten. Därför skall såväl män som kvinnor skolas in i väktarklassen. Såväl män som kvinnor skall bära vapen, rida hästar, och framträda nakna vid offentlig exercis. Sokrates varnar sina samtalspartners för att förledas av att tanken på män och kvinnor som brottas nakna skulle förefalla vara en lustiger syn, tanken måste tänkas till sitt slut. Vad är då dialogens ämne, jo, Polis. Vi översätter gärna med det offentliga. Men det ger inte hela bilden. Privat / Offentligt i vår betydelse var ingen distinktion som var av vikt för Sokrates, i stället handlade det om att upprätta en åtskillnad mellan det som naturen producerade och det människogjorda. Oikos var mer specifikt familjen (eller kanske snarare släkten, klanen), och familjens angelägenheter skilda från de gemensamma angelägenheternas Polis. Men det var inte i första hand en hemlig sfär som undandrogs de allmänna blickarna; utan snarare en naturnödvändighet där Oikos och Polis låg i strid, Polemos, med varandra. Polis kunde avhandlas förnuftigt därför att det var fråga om Nomos, lagarna ~ eller bättre: människans lagar. Polis motsats Oikos var naturens nödvändiga lagar, Physis. Familjens fortväxt och heder var en inre affär därför att den var Physis, natur, Polis var i stället en fråga om diskussion, ett juridiskt lösande av konflikter, inte minst mellan Oikos och Polis. Det var något som kunde läras och läras ut. I Staten tänker Sokrates Polistanken hela vägen ut. För Stadens styre är inte skillnaderna mellan kvinnor och män relevanta. Den rest av naturnödvändighet som dröjt sig kvar i Oikos, och som får oss att le åt det lustiga i en man och en kvinna som brottas nakna på en offentlig tävling, måste vi lära oss att tänka förbi.

Aaron Betsky beskriver hur han en gång efter att för n:te gången ha beskrivit den där motorvägsavfarten – som ser ut som alla andra motorvägsavfarter med sin bensinmack och sitt gatukök och sina buskar och grönområden – blev avbruten av en upprörd dam som inte alls gick med på att det var svårt att känna igen sig dän I den bensinmacken och bara där säljer de just den läsken. Och på just det gatuköket, men bara där, har de ett ovanligt gott kaffe. För Aaron Betsky blev det en vändpunkt där han förstod att i dag består världen av en överväldigande majoritet sprawl. De allra flesta människorna bor i sprawl. Är det då rimligt att fortsätta hävda att sprawl är roten till allt ont och helvetet på jorden. Rosalyn Deutsche visar i essän “Agorafobi” hur argumentet att vi behöver offentliga platser används för att krympa samhällets offentlighet och inhägna den. I demokratins namn säger vi att människor måste våga gå på vissa platser i staden utan att vara rädda, att vi måste nå konsensus om vad som är störande och stötande och skrämmande. Men, säger Deutsche, demokratin är just avsaknaden av denna fasta grund, demokratin är en ständig kamp och strid och är ofta såväl störande som stötande och skrämmande. Att hantera kampen mellan Polis och Oikos och alla nyanser däremellan. Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga är däremot en exkluderande process där man gör politiken till natur, något naturligt. Att en offentlighet är möjlig här och endast hän Därav följer våra ständigt återkommande braskande rubriker: Stadens torg tas över av Köpcentrum. Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget ärj ust en sån kvalitativ avgränsning av vad, som erkänns som offentlighet. Att shoppingmallen skulle vara offentlig är ungefär lika skrattretande som att tänka sig män och kvinnor som brottas nakna med varandra. Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.

Så, plötsligt var New York där, skyskraporna. Jag såg den mäktiga ön genom en kyrkogård. Jag borde ha tagit ett kort. Jag ville ta ett kort. Det hade blivit ett jättebra kort, med Chrysler Building, Empire State Building, World Trade Center och allt det andra mellan lika ojämna rader av stenar och kors. Gravstenama ungefär lika höga som husen. Jag vet inte varför jag inte tog något kort. Jag hann inte reagera. Jag ångrar mig fortfarande. Men det kanske samtidigt var lika bra. Bilden hade nog blivit väl symboltyngd. Patetisk. Och ändå. New York, världens huvudstad. Den är väldigt mycket bild. Silhuetten. På samma sätt som skylten vid JFK-utfarten som visade vägen till stan egentligen bara var en ojämn tandrad av rektanglar så vet alla människor i hela världen att här går vägen till New York. In till staden (Istanbul). Journey to Jerusalem. Alla vägar bär till Rom. Alla städer föreställer New York. Men där bakom kyrkogården, kanske är det min allra starkaste erfarenhet av USA. New York. Det ligger där. Det är Södra Manhattan. Det är kanske en miljon av stadens ungefär femton miljoner invånare. Man säger att förorten, gated communities, sprawl parasiterar på innerstaden. Men vem är det egentligen som parasiterar på vem? En av källorna till yttrandet är Rem Koolhaas och hans lätt föraktfulla tal om bro- och tunnelfolket i Delirious New York. Men han visar själv senare, i Generic City att han hade fel. Är det ändå inte så, undrar han, att vi alla tillhör bro- och tunnelfolket? Närande och tärande. Den diskussionen har lett till revolutioner förr. Vem är egentligen parasit? Det krävs 10 000 sidenspinnare för en Goethe. Det krävs 14 miljoner bro- och tunnelmänniskor för en miljon Manhattaneser. Se, där bor den Offentliga klassen!

Yvonne Svanström väckte en hel del uppmärksamhet med sin avhandling Policing Public Women. Hon avfärdade talet om “världens äldsta yrke” som en myt. Prostitution, i vår betydelse, är en uppfinning av borgerligheten, kapitalismen och 1800-talet. Mindre uppmärksammat blev det att vad hon sa var faktiskt att på 1800-talet var den offentliga kvinnan lika med den prostituerade. Någon annan roll gavs inte. Hon berättar bland annat om lagstiftning från Stockholm på 1800-talet som förbjöd kvinnor att gå ut utan mans sällskap (och även då föreskrevs speciella kläder), och till och med förbjöd dem att visa sig i fönstren. Yvonne Svanström ansluter sig där till en kritik av Habermas offentlighetsbegrepp som alltför förenklat. Skillnaden mellan det offentliga och det privata som en idealiserad agora är falsk därför att agoran i sig bygger på en uteslutningsprocess. Det blir bara löjligt med kvinnor och män som brottas nakna. Men det enda offentlighetsbegrepp som är värt namnet är det som tillkommer alla, det offentliga är synonymt med det allmänna, det generella. Men Habermas offentlighetsbegrepp har satt sig oerhört hårt, det offentliga rummet, gatan, torget måste bevaras från de privata krafterna. Var och varannan konstnär / arkitekt / författare har gjort distinktionen offentligt / privat till sin hjärtefråga. Reclaim the street! Hepp! Men är inte något dolt här? Är det verkligen så att på gatan är det tillåtet att framföra sin åsikt och inne i köpcentrat – där är det förbjudet? Griselda Pollock är en av de som har visat att på 1800-talet var inte gatan / krogen den enda offentliga miljön där politiska samtal fördes, revolutionära planer smeds, och målande och sjungande bohemer kunde träffa rika välgörare. Gatan/krogen var en offentlig miljö, men den var inte på något vis öppen för alla, den hade sina regler, där somt var tillåtet och annat förbjudet, somliga välkomnades andra inte. I hemmen, i hög grad, fanns en annan offentlighet, där fanns den kvinnliga offentligheten. Den var inte mindre genomgripande revolutionär och omstörtande än gatan / krogen. Vidare hade arbetarna sina offentliga platser. I stället för att bara rumla på i Boswells / Samuel Johnsons och Baudelaires/Walter Benjamins offentliga fotspår hyllande gatans regim borde vi fundera på varför de enda kvinnor som förekommer i Benjamins passagearbete är prostituerade och varför rasfrågan fullständigt lyser med sin frånvaro (jämför till exempel med Upplysningens dialektik som skrevs vid ungefär samma tid, där finns utrymme för analys av såväl förtrycket av kön som av ras). Shoppingmallen har sina regler och förbud, men möjliggör också ett offentligt liv, på samma sätt som gatan som förvisso även den möjliggör ett offentligt liv men också är omgärdad med sina regler och förbud.

Skillnaden mellan Polis och Oikos fanns i Grekland inne i staden mellan hemmet med sina angelägenheter och de offentliga diskussionerna och exercisen på agoran. Men Polis var också något som skilde Grekland och i synnerhet Aten från resten av världen. Det fanns människor som löste sina tvistigheter med hjälp av förnuftet, med människans lagar, med politik, de var Polis, och så fanns det de som fortfarande satt kvar i naturnödvändighetens hämndspiraler, de var Etnos. Och även om vi inte skall blanda samman denna distinktion mellan Politiska och Etniska grupper med rasism (rasismen är en 1800-talskonstruktion punkt slut) – alla människor kunde bli delaktiga i politiken, det krävdes endast kunskap och skicklighet, det var en konstart som gick att lära och lära ut så kan vi ändå se en klasskillnad i global skala som ser likadan ut idag. Det finns offentliga människor, de är snygga, har snygga saker och lever bland snygga hus, där finns det alla möjliga mötesplatser, torg, kaféer, krogar, restauranger, teatrar, där den offentliga människan finns, där finns kulturen. Och så finns det etniska människor, människor med problem, parasiterande människor, människor som behöver hjälp. Ibland lyckas någon slita sig ut ur de etniska träskens sprawl, de gör en klassresa, och omedelbart flockas de offentliga människorna för att höra de förfärliga historierna från utmarkerna. Gud vilken tur vi har haft som inte hamnade där, och gud vilken tur hon han den det hade som råkade ta just den där lotten som ledde henne hit till oss.

Ja, så slutar den här berättelsen. Vi är ännu inte inne i New York, men det är hög tid för en sensmoral. Det är en berättelse som önskar att vi ser att vi håller på att skapa en offentlig klass och en överväldigande del av världen som inte är delaktig i den. Och tro mig, aldrig så många gator med huskanter, och aldrig så många slutna stenstadskvarter och aldrig så många stadsmässiga torg kommer inte att kunna ändra på det. Det är en fråga om distinktion och det är en fråga om smak om än aldrig så förklädd i statistiska mönster. Senast ut i raden är Cultural Planning. Den amerikanske sociologen/urbanisten Richard Florida redovisar ett mönster där toleranta “innerstadsmiljöer” sammanfaller med ekonomisk växt. Han har blivit känd för sitt “Gay index” som visar hur en stark och växande ekonomi sammanfaller med en hög andel homosexuella. Enligt Florida är det ett tecken (om inte ett bevis) på att toleranta städer har roligare och blir rikare. Men det krävs inte lång betänketid för att se att Floridas tolerans är tämligen begränsad. Ett rasminoritetsindex, eller ett arbetarklassindex (naturligtvis, contradictio in adjecto) eller ens ett könsindex skulle inte glädja någon finansanalytiker eller stadsbyggnadsdirektör. The Rise of the Creative Class, som Floridas bok heter, är kanske det mest flagranta exemplet på klasskamp, en omvänd klasskamp ställd på huvudet, som vi sett på mycket länge.

Cultural Planning och space syntax är de två hörnstenarna i den utveckling av arkitekturens nattväktarstad vi kan se idag. Nyliberalismen är inte död, den har hittat sin tillflykt i arkitekturen. Alla elementen är där, intakta: Anti-politiken; Utopihatet; Den osynliga handen. Men kanske visar nyliberalismen sitt ansikte allra tydligast i drömmen om New York, drömmen om det allom civiliserande rutnätet, colonial grid (det kallas ofta det offentliga rummet). En formulering som brukar tillskrivas samme Rem Koolhaas är: “ordning i två dimensioner, kaos i den tredje”. Det har blivit trosbekännelsen för en generation arkitekter (kanske fler ändå). Men den maximen är inget annat än en blåkopia av den rena kapitalismens förespråkares krav på “fasta spelregler”, en stabil juridik över vilken bokföringsekvilibrister och varumärkesentreprenörer kan leka sin spekulativa lek. Skilj på lag och business; skilj på politik och ekonomi; skilj på papper och verklighet; skilj på det tvådimensionella och den tredje dimensionen; skilj på stadsplanering och arkitektur.

Det säregna är att nyliberalismen såväl som cultural planning / space syntax lovar oss frihet: äntligen ska vi slippa ifrån den hämmande allmännyttans träsk, folkhemmet, new deal, keynesianism, eller vad den nu kallas i olika delar av världen. Vi blir lovade en stol på disciplinsamhällets begravning. Men om vi får tro Saskia Sassen så är vi, i ett historiskt ögonblick när alla förutsättningar finns för en massiv decentralisering (i.e. sprawl), i stället på väg in i en ny centralism. I The Global City beskriver hon hur kapital koncentreras i de stora megastäderna. Hon studerar New York, London och Tokyo, och trots alla kulturella och arkitektoniska skillnader hittar hon samma mönster. Och mönstret gäller inte bara dem, trenden med New Urbanism, Stadens renässans, tvingar alla västerlandets städer att följa mönstret om de vill hänga med. Den nya snabba informationsteknologin skulle göra valet av plats obsolet. Sassen visar att det är en myt. I stället har den gjort det möjligt för de stora städerna att på nytt bli producenter. De producerar kontroll. Det vill säga snarare än att bara vara positionen för de kungliga kontrollorganen producerar de nu själva kontrollen. Bilden blir komplett genom Floridas The Rise of the Creative Class. Kontrollen utövas genom kulturell dominans. Produktionen av kontrollen är produktionen av det offentliga rummet, det rum som godkänns som offentligt i vilket medium det än må konstrueras. För att nå framgång måste man bo där de framgångsrika bor. Så ser den nya disciplineringen ut, centrering i stället för spridning. I stället för den multicentrerade ABC-staden, som var exempelvis Sven Markelius tanke i det svenska arkitektoniska folkhemsbygget, så har vi fått en stad med en hierarki strängare än på den tiden städerna fortfarande hade synliga murar. Vi vill bo där de rika och berömda bon Det finns inte olika valmöjligheter utan en hierarki av rätt och fel, sällan eller aldrig tydligt uttalat men alltid underförstått i en mentalitet, ett allmänt medvetande, ett sunt förnuft, ett organiskt öde. Så har Polis och Oikos bytt plats. Det offentliga är nu det naturliga, det ödesbestämda, det går bara att följa den enda vägen dit. Det som tillåts kallas det offentliga rummet är idag ytterst begränsat, till några få platser, tillgängligt för några få människor (i New York förhållandet 1:15, i Stockholm 1:3). Vi skyr idag tanken på att samhället är en mänsklig konstruktion, en utopi, en politik, ett gemensamt byggt folkhem med ett stort antal likvärdiga möjligheter, med städer som har så många likvärdiga platser som möjligt, utan hierarkier sinsemellan. I stället för en arkitektur och stadsbyggnad som är en frukt av människors diskussioner och estetiska strider – Nomos – så har vi en dröm om den naturliga arkitekturen, utan tvistemål, den naturligt framvuxna staden – Physis.

Men jag är optimist. Vi har inte förlorat ännu. Det privata ÄR politiskt också i arkitekturen. Först måste vi bara ställa tre krav på oss själva:

1. Arkitektur är konst: Det är vanligt att arkitekter förnekar detta idag och i stället skyller på branschen. Men det finns ingen punkt i argumentationen mot att arkitekturen skulle v-ara konst som vi inte också hittar inom andra konstformer.

Arkitekturen är inte konst därför att vi jobbar med uppdrag. -Fel, fråga vilken yrkesverksam kompositör som helst, han hon jobbar så gott som uteslutande på uppdrag. Arkitekturen är ett så stort företag, det är så många människor involverade i byggnadsindustrin. – Fel, arkitekturprojekt har budgetar, och involverar en personalstyrka motsvarande en teatereller filmproduktion. Och tittar vi på samhällsbudgeten som helhet gå överstiger exempelvis film – eller spelindustrin i USA byggindustrin. Arkitekturen har ingen avstängningsknapp, människor kan välja bok eller tavla men inte hus och platser- Fel, många massmedier överträffar arkitekturen när det gäller ofrånkomlighet. Många berömda arkitekturprojekt är betydligt mer svåråtkomliga an de flesta tv-program. Arkitekturen ingriper i människors liv, det kan vi inte överlåta åt en ensam skapande människa. -Fel, säg mig det arkitekturprojekt som ens kommit i närheten av den omvälvande betydelse Salman Rushdies Satansverserna har haft. Arkitekturen är ett evigt kompromissande, det ges inte längre utrymme för den romantiske konstnärshjälten. – Fel, det är förvisso riktigt att vi inte längre har behov av romantiska genier, den myten bör arkitekterna göra upp med så snart som möjligt, men det här är en process som i stort sett alla andra konstformer gått igenom för länge sedan. Konst som experimenterar med kompromisser och konstnärskollektiv skapar idag ofta de – intressantaste verken, och förekommer i samtliga konstnärliga discipliner. Och att vi sen inte (entydigt) kan säga vad konst är är snarast en rikedom och inte något som lett till tystnad.

2. Stadsbyggande är arkitektur: Uppgift: Gå igenom samtliga argument under punkt ett men tänk stad i stället för hus. Stadsbyggande involverar naturligtvis ännu fler människor, än mer komplexa demokratiska och politiska processer, men fortfarande är det konstnärliga beslut som fattas, det krävs reflexiva omdömen en masse, stadsbyggandet överlever inte utan floder av idéer. När vi bygger stad – bygger om, bygger till – så är det en värld som inte har funnits där förut som byggs.

3. Arkitekturen är världen omkring oss som vi går runt i dagarna i ända: Arkitekturen kan bara förlora på att den görs exklusiv. Arkitekturen behöver blandas med alla möjliga konstformer, politiska processer och demokratiska strider. Arkitekturen behöver erfarenheter från alla möjliga klasser, raser, och kön. I framtiden kommer varje hus att vara berömt i åtminstone 15 minuter.

(Och jo, taxin hittade till slut fram till mitt hotell. Sedan försvann jag långt långt in i den amerikanska kontinenten på jakt efter Karl Rossman.)

Older Entries Newer Entries