Mar 292009
 

Om man inte har nytt material, så kan man åtminstone gå tillbaks och dammsuga fildelarnätverken efter obskyra spår. Här finns tidiga, knasiga experiment, halvsläppta låtar och lösa samarbeten. Man blir påmind att behållningen med Sedlighetsroteln inte var Looptroops och Timbuktus skitduktiga skitnödighet, men exempelvis PstQ på Hallå:

“Jag låter det vara osagt vem som har lama texter,
har pyjamasfester, och vems brud som har adamsäpple.
Ni apar efter oss, men åt helvete med era stilbyten,
jag får lämna varje inspelning med tre jävla bilbyten.”

Även om det är ojämnt, bevisas det flera gånger att PstQ kan mer än att skriva krångligt, roligt, otrevligt.

Obnoxiuz – Medan Jag Sov feat. Pst/q
:

“Jag kan inte skilja mellan verklighet och mardröm
Det som om världen trampar vatten i en malström
Jag kanske vrider mig i sängen, svettas kvicksilver
Eller sitter blickstilla i TV-flimrets krigsbilder
Tillhör det drömmen, febern, mina jämna plågor?
Filmen i mitt huvud är på temat hämnd och hem i lågor
Dårar till män som patrullerar sitt stängsel
Vid minsta misstanke statueras exempel
Och väljer dom att fängsla nån, finns det alltid svenskar som
Saknar ryggrad och låter Pentagon hämta dom
Eller har jag drömt det också? Vänta nu
Är det terrorister eller frihetskämpar vi bekämpar nu?
Jag har en dröm jag kallar flygkaparn och skyskrapan
Monstren under sängen, fanatikern och sydstatarn
Och fy satan vad den skakar mig i själens djup
Jag trodde jag var vaken så när fan tar den jäveln slut?

Mar 162009
 
… kan dra åt helvete.”

Hade Natt klockan tolv på dagen skrivits på engelska, hade den varit en mindre underground-klassiker i höjd med Funcrusher Plus, Secret Weapons For Quiet Wars, Violent By Design.

Pstq lyckades spela in väldigt kreativa och egna låtar utan att det lät krystat. Han skapade alltså sin egen stil, vilket långt ifrån alla rappare tycks se som intressant numera.

Bristerna i göteborgarens debut var han själv på det klara med; i en gammal intervju meddelas det att nästa skiva skall spelas in i samma studio, i ett svep, i samma stämning. Det vore formeln för framgång. Och förhoppningsvis utan Supreme eller Timbuktu eller nåt sånt, men mer material liknande Vid hans dödsbädd, Vill inte Kan inte, Andas ut, Meningsfylld, och Koboltbomb.

Vi får se hur det går.

Feb 152009
 

All Out Dubstep på Inkonst i Malmö 31 januari… insåg åtminstone att dubstep kan vara mer än grötig, monoton drum n’ bass med hälften så mycket snares. Riktigt bra.

Om det är All Out Dubstep-crewet som arrangerar så blir du inte besviken… rakt igenom proffesionellt… Stockholm, Uppsala, Malmö, även Köpenhamn och andra ställen…

Fick med mig en mycket fin promo-cd. Ladda ner den mixen och annat här.

Sep 102008
 

Arne Reberg – Ivar Lo – de utsattas reporter

Proletärförfattarna går inte att avfärda. Att utesluta dem ur den svenska litteraturhistorien skulle skrika högt och se dåligt ut. Det skulle likna historieförfalskning. I ett isolerings- och tandutdragningsförsök kan man dock klumpa ihop dem och stämpla dem som träiga, tröga och tråkiga.

Vallar man boskap, gallrar rovor, och odlar en hemlig kärlek till skrivandet i en anti-intellektuell uppväxtmiljö, söker ens första böcker troligen gestalta detta sammanhang. Det är nödvändigt och fullkomligt grundläggande. Vill man komma någonvart så måste man skriva sig igenom och bortom sin hittintills förda existens, med all frustration, ångest och trams som ryms däri. Därför skriver vi nödvändigtvis kring acid house, astma, folköl, och bemanningsföretag, och därför fyllde Ivar Lo-Johansson mer än en bok med betraktelser om att knulla får och slita på åkern som ett djävla djur.

Vad som inte står i skolans läroböcker, men som Arne Reberg understryker i Ivar Lo – de utsattas reporter, är att Lo-Johansson kontinuerligt sökte nya fält att låta pennan verka i. 1927 debuterade han med Vagabondliv i Frankrike (som likt den senare Nederstigen i dödsriket med fördel läses som syskonskapelser till George Orwells Nere för räkning i Paris och London. Likt Orwell försökte Lo-Johansson sig också på SF i och med 1967 års Elektra. Kvinna år 2070).

Även om han är mest känd som romanförfattare tar journalistiken upp mycket plats i hans litterära arv, och han tar upp mycket plats i den svenska journalistiken. Ivar Lo-Johansson uppfann det undersökande reportaget i vårt land. Efter att en lång rad av hans romaner och artiklar spelat en avgörande roll i avskaffandet av statarsystemet, ägnades en likvärdig ansträngning åt att förbättra åldervården (efter hans artikelserier eliminerade man de värsta missförhållandena och införde hemtjänst). Pionjärarbete bedrevs också i debatterna kring sport, prostitution och integrationsfrågor – med 1929 års Zigenarväg, och ungdomens sexuella kamp fick luftunderstöd när Lo-Johansson i artiklar försvarade tonårsflickors rätt att ta sexuella initiativ (vilket idag betraktas som en självklarhet, men på hans tid sågs som något mycket kontroversiellt).

Långt senare, med många romaner och novell- och artikelsamlingar bakom sig, skrev han vredgade artiklar om USAs bombningar i Vietnam, som alla refuserades, och han förbittrades över att stå utan en tidning att skriva i. Långt mer än The Internets har säkerligen den rättänkande publicistiska likriktningen bidragit till att sänka ner dagspressen i sin dödskamp.

Jul 142008
 

En ny svensk producent har de senaste månaderna ställt till det på topplistorna, hans låtar kan höras flera gånger om dagar på radion, och det som är märkligt är att han är riktigt bra. På Kleerups debutskiva kan man höra trevliga influenser från electro och house, och det hela är mycket snyggt gjort. Spåren med sång är bra grejer, men fetast är ändå de instrumentala sakerna, och framförallt I Want To Thank You For Nothing, som påminner på allra bästa sätt om Daft Punk och deras tidiga hits (här kan du ladda ner en godtagbar remix av den låten – orginalet är dock överlägset).

Konserten jag avnjöt med Kleerup i helgen var god, men kort. Hitsen låter bra live, men stjärnan själv var alltför borta för att ens kunna stå på benen för ett extranummer. Tråkigt för en annars trevlig kväll. DJ-paret efteråt spelade fina grejer och det var härlig stämning, men även de verkade ha fått för mycket då flera mixar flöt fram ganska fult.

I det lokala bladet läser jag att tillställningen var vild, härlig… artisten hällde ut öl på sina märkeskläder och spelade med sådan känsla att det inte ens behövde vara bra. Have you ever felt like you’ve been cheated? Hela den här rock star-mentaliteten, punken återfödd som självmedveten nonchalans och hemmatryggt gränsöverskridande… materialitet, tradition och hantverksmässig färdighet står här uppställt mot poserandet och hjärndöden i dagstidningarnas musikjournalistik, och den musikälskande publiken förlorar i slutändan.

Ryktet säger att Runkbåset inte heller befann sig i närheten av ett nyktert tillstånd under större delen av kvällen, men ändå var uppe dagen efter klockan sju för att sköta sitt skitjobb (och när jag är där är förser ingen mig med gratis öl och whiskey, vilket är jävligt synd.) Om man betalar hundra spänn och lägger ut mer stålar på blaskig alkohol kan man kräva att dessa rock-artister sköter sina arbetsuppgifter, dom också. Men sådana förhoppningar ter sig alltför fantasifulla när de kommer i kontakt med en inavlad mikrovärld där det anses föredömligt att göra bort sig med suputeri och kemikalier istället för att ge järnet och spela på höjden av sin förmåga… ibland är det stor skillnad på att verkligen förlora sig i en utflippad, dionysisk, självförbrännande Bataille/Nietzsche-liknande tripp, och att helt enkelt inte kunna hantera alkohol och droger på ett bra sätt.

Ryktet säger att George Clinton, denna funkens viktigaste jordliga inkarnation, sedan en tid tillbaka suger i sig crack vanemässigt, men att han trots detta ändå ger publiken fyra timmar oförfalskad funk vid varje föreställning. Om det nya electro-folket skall lyckas förvalta funken till en nästkommande generation får dom förslagsvis gå en längre kvällskurs i konsten att svettas och jobba på med hedern i behåll, annars blir det katastrof och disco-sjukan kommer breda ut sig (indy-pop och rosévin kanske t o m kommer att stiga ännu mer i popularitet).

I slutet av kvällen fick jag i alla fall tag på en promo-skiva från skivbolaget 24: Hours, där Kleerup enligt uppgift ska släppa lite fina grejer. Förutom honom vet jag inte vilka det är som bidrar på den mystiska CD-skivan, men det låter kompetent och väl avvägt, och man håller sig för det mesta inom electrons gränser. Det verkar som om den genren lever och mår helt OK, även i detta land.

Jun 062008
 

Anders Wahlgren – Pistolteatern 1964-67

Ett av Runkbåsets outtalade uppdrag är att gräva sig fram genom gamla sluskiga andrahandsaffärer och dammiga, halvt avvecklade bibliotekskällare följandes det heliga snusket, den helande världssmutsen… hett eftertraktade artefakter, skrapiga inspelningar… osluttänkta historieskrivningar, osedda samband, förbisedda dokument… för att kunna bredda händelseförlopp och göra oväntade kopplingar… för att bringa ljus och respekt till de gamle, och en viss sorts släktskapskänsla till de yngre… någonstans i detta fack faller läsningen av filmaren Anders Wahlgrens Pistolteatern 1964-67.

Boken handlar om nåt gammalt teatraliskt 08-kyffe där författaren fick sin fostran redan som gymnasist genom att sköta teknikerbåset och producera kortfilmer till teaterns föreställningar i mitten av 60-talet, vilket borde varit ett intressant extraknäck.

Pistolteatern hörde jag först talas i samband med Doktor Kosmos, vars andra platta “var en rockopera med en historia om en kille på glid”, och som 1998 blev “en föreställning som gick på Pistolteatern i Stockholm med bandet på scen.” Doktor Kosmos historia är dock inte lika intressant som Pistolteaterns, och det nyproggiga 90-talet bleknar i jämförelse med det experimentella 60-talet. När man läser Wahlgrens bok får man intrycket att Pickan i sin barndom hade mer gemensamt med exempelvis Lars O’månssons godmodiga absurdism än en trångkörd kulturrörelse som såg ner på populärkultur och amatörism. Scenen i Sverige innehöll även förr annat än vissångare, plakatmålare, duktighet och mjukisstalinism. På Pistolteatern satte Öyvind Fahlström upp sina pjäser när Dramaten dissade honom, här reppade Nam June Paik internationellt med musikaliska nakenskandaler, och här sippade Janne “Loffe” Karlsson rödtjut och blåste fint hasch före det dagliga experimentella jazz-jammet satte igång. Man blandade elektronmusik, reklamskyltar, super 8-filmer, lite naket, neo-dadaistisk, pre-Cobainsk möbeldestruktion, psykedeliska färgprojektioner, happenings, ljud-kollage, och mycket annat… sammanfattningsvis, om du är en av alla dessa SQUARES (som ser världen fyrkantigt, istället för svagt elliptiskt, vilket vore mer korrekt) och HATERS (som hatar på experimentell amatörism i allmänhet, maskinungdomens sexuella revolution i synnerhet) så kan du suga samtliga närvarande i Runkbåsets kukar… inte så att jag får lust att sätta ihop någon slags fri teatergrupp, men ändå… den här boken är faktiskt läsvärd.

Apr 172008
 

Vad Enbris hatar som metafor kan mer precist beskrivas som en specifik meta-litteratur; lismande prydnadsskriverier för “avant garde”-skrået, konst för konstens (och dess alienations) skull. Litteraturen borde stå ansvarigt inför livet, och tjäna livet. Därför kan man hata poet-poesi, dyrkandet av inspirationsposer, bildrunkande, “surrealism av sämsta slaget” som gjorde den visionsmässiga slappheten och planlösheten till sitt riktmärke (sånt som Arthur Lundkvist bara älskade lite för mycket).

En bild kan ändå vid tillfällen, på något sätt, som man säger, spegla den enorma livsprocessen, och bryta genom de bokstavsmassor av vanor, lathet, brus och tjatter som språket utgörs av, och röra sig framåt, fortplanta sig.

Vad är värdefullt med lyrik? Att man där kan framföra sådant som passar dåligt för essän och tidningsartikeln. Heiner Müller sa att “det som ännu inte kan sägas, kan möjligen sjungas”, och det ligger nåt i det. Visionär lyrik är värdefullt, eftersom den likt SF söker förutsäga framtiden.

“Surrealismen” var fin när den avvek från kitschig bildspråkspragmatism och tog näring från traditionen, och närmade sig historia, politik, krig, mystik, rymdresor. Med detta klarnade språket också av och steg ut från pappret, mot livet. Varje självmedveten skolbildning är dödfödd, likt allt skrivande för en idés skull. Med detta dömer man inte ut enskilda diktare, men merparten av deras produktion.

Möjligen kan man läsa detta som en längtan efter “politisk dikt”, men det är inte det specifikt “politiska” som känns viktigt, men en angelägenhet att åstadkomma en slags livs-lyrisk växelverkan. Meta-litteraturen kan delas i två, den som görs för litteraturen, och den som görs för att bryta upp det litterära fältet och leda den kreativa processen ut i livet, alltså ett skrivande som inte bygger på litterära referenser, men sociala relationer.

Jan 062008
 

Att se film “filmskolekritiskt”, dvs att “leta efter fel”, är ett värdelöst skådesätt. Film är mer än manus, budget och de inblandades sammanlagda insatser. Det finns beståndsdelar i en film som är omätbara, som är mer av en “mystisk upplevelse” än nåt annat, som inte kan beskrivas men endast ses, som inte kan analyseras men endast kännas. Med detta kan man förstå den brasilianske kultfilmsregissören José Mojica Marins när han förklarar i en intervju att film är hans religion.

Jan 062008
 

(This is a translation of Södra Stockholms dödsbok, published by the mysterious and notorious Högdalen Business School. The original text can be found here.

Lorenzo Lamas, guest professor at Högdalen Business School, presented us with a broken text, the first part clear and concentrated, and in the second part a stiff genre-formalism sets in. The reason for this is probably that the author wanted to publish the text in some glossy business magazine. However, this forces me to modify the text, delete some repetetive and stereotypical parts, save the essentials, and so change a little bit of the meaning, or at least change the form in which this mix of theory, satire and lived literature is presented in.

South Stockholm’s Book Of Death can be read as a continuation of a theme common to christian, muslim and buddhist mysticism, that is killing your own self, your ego, “cutting the head of your personality”. When this mystic practice meets with the de-individualization of present day society, and is put in contact with the revolutionairy activity of the working classes, it’s fucking dynamite.)

***

South Stockholm’s Book Of Death

Death is nothing to play around with. You have to handle it carefully. Not like Antonin Artaud who one day in november 1947 declared war on his own organs. That is clearly taking things a bit far. But it can be good to kill yourself a little bit now and again.

Next to the suburb where I live there is an old grown-over landfill. I go here often, sometimes in the middle of the night, when I feel restless or unsatisfied in some way. I feel like that pretty often, so I consequently spend quite some time here. The top of the landfill is the highest point in Stockholm. I am sitting in an old car-seat right by the edge, looking down over the south of Stockholm. I go here when the world is turning to slowly, to fast, when you never call me, or when the five last missed numbers on my cell phone ends in zero zero(1). Most often when the world is going too slowly. I get stressed of not being stressed and I have to produce all the time to feel good. Do things, find new artificial needs, new kicks, new drugs and new people to fall in love with. I am completely empty and have to find things to fill up with all the time. Once upon a time this scared me. It felt “unnatural”. I was not “myself”. But now I have killed “myself”. Now I am my desires. No more and no less. Since I have realized that is has to be this way I feel so much better, in fact better than I have ever felt. I can die and be reborn all the time. I don’t have to be anything I don’t want to. Least of all I have to be normal. I can be whoever the fuck I want to. I can die and resurrect as Lorenzo Lamas, a b-actor with writer-ambitions and a strong homoerotic image. The only things I have to pay attention to are some basic needs like eating and sleeping.

It is exactly at this point you have to be careful. Not to go to extremes. I suspect that was exactly what the french playwright and actor Antonin Artaud did that day in november in Paris. Artaud however had an extra big reason to be mad at his own organs. When he was a kid he had a brain fever that never really let go. He had a headache his entire life. Besides that Artoud suffered from cancer and died a couple of months after his declaration of war.

But he was on the right track, despite the exaggeration. It is totally logical that Artaud who said that he was born of his own works, of his creativity and not by some mother, sooner or later have to deal with his own organs, his own body. With the illusion of “the human being”. We are what we do. Not what we are born to or what we are expected to do. There are no housewives who like to be housewives because of nature or men that are born to be car mechanics. That things end up that way anyway depends on the way that we are trained to believe it has to be that way. That we are tricked into believing that there is an original human being that is made in different ways from the beginning. That we during our entire life are divided into a bunch of categories. Man, woman, white, black, worker, young, old and so on. Most characteristics are forced upon us so that it will be easier to control and make money of this control. If women are to work for free in the homes it is of course good if they believe that this corresponds well with their inherent caracteristics. If society needs car mechanics it is convenient if some people think that they are genetically suited to be intrested in engines. If someone wants to sell popular culture it’s not a bad idea to invent the category “youth”. There are a lot of forces telling you that you are in a specific way. Ad agencies, school, Rigmor Robert(2), psychologists, christian democrats, big business. All of them are of course lying because of highly selfish reasons. For you to behave in a special way that they profit of. I could be a little bitter and claim that we work round the clock producing personalities that fit into the different categories. But I will save that for another time. Now you have been warned anyway.

Start from the other way instead. I am nothing(3), but can become more or less anything. Grab ahold of something and start producing yourself. A different human being, an activity or a thing. How does this thing work? What can I become with it? Be careful when it comes to things though. Most products are totally idiotic and the way we are meant to use them are even dumber. But everything can be used in a different way than it was originally designed to. Well, not really everything. Perhaps not shampoo against dandruff, but definitely popular culture, alco-soap(4), Internet, spray cans, pieces of cloth, sidewalks and cobble stones. And of course, all ways are good except the bad ones. And remember that things are useless in themselves. It is only when you use them that they fill some kind of function whatsoever. You have to give away, or perhaps even throw away all things you have not used the last month.

The only thing left is the same old problem. Society, also known as “The Empire” or “The Global Biocontrol Industry”, is thus designed that you have to work in order to get the things that you want. We are also divided into categories that make it easier for us to be controlled. But if can we kill ourselves perhaps we can also kill society. Let us all form a big death cult, where we once and for all can settle with all the ideas about ourselves. Kill categories like “human being”, “normal”, “man”, “woman”, “worker”, and all other stupid labels they opress us with. Kill the idea that we have to produce anything else than things that satisfy our desires. Society, as we know it, will fall the day when enough people feel that they don’t have time to work if they are going to be able to satisfy their desires in an effective and stimulating way. When we no longer allow those who make money on our work to define how we “are”. Then we all together are going to be forced to find a new way to organize existence. New ways of being. A new world where you work very little, but produce things all the time anyway. I imagine that society as a fat orgy in roman times, but with modern toys. Or perhaps not. That is something we have to reach a conclusion about together, and we’ll see where it all ends up. Until then you have to promise not to go to extremes, like Antonin Artaud. You are probably going to have to both eat and sleep. But don’t forget to kill yourself every now and again. That can be real fucking refreshing.

(1) Telephone numbers from swedish governmental and municipal institutions usually end with the numbers zero zero.
(2) Rigmor Robert is a swedish psychologist who is know for defending a “biologist” point of view in public debates.
(3) Or, like Olof Petterson says in Deleuze och Platon – Filosofi som förvandling “I am a black hole, a singularity, with only the simple experience of once having been sun”.
(4) There are cases in Sweden where teenage girls have drunk this kind of soap to get drunk. It works, but I wouldn’t recommend it.

Switch to our mobile site