Efter att jag upptäckte att DirtyCrowd har twitter. Så upptäckta jag också att jag missat deras nya tape. Hatar när jag missar sånna grejer. Hur som helst så ska ja lyssna igenom de på utube nu pga min rådande digitala situation.
En låt som jag verkligen gillade var Vuxna Barn Leker. De sägs att de skall släppas en ocensurerad version om den kommer upp på 1000 views. Alla som känner mig vad jag anser om censur så de är bara att pumpa.
Utnämnandet av förra årets bästa svenska rap var som Solvalla med Psykos och Vilsna själar mule mot mule på upploppet. Jag drar gärna en utförlig tänkt dialog här vägandes respektive låts kvalitéer fram och tillbaks, men då Systembolaget stänger om någon timme nöjer jag mig med att konstatera att målfotot är grynigt och svårtydigt.
De delade på förstaplatsen. Men bästa rad för 2010 kunde jag ganska enkelt ge till Sebbe när han sa:
Att rimma “snutjävel” med “bokstäver”. Hur man ser rimmet i huvet när man lyssnar. Serietidningsaktigt men mycket seriöst. Nivån av IDGAF-ism. Flinet på mitt ansikte.
Även i år går guldet till honom. Vad sa han hos Ametist?
“vissa spelar hockey, andra spelar bandy… jag lärde mig spränga som shuno Dynamit-Harry“
Varför spelas inte Kartellen mer på radio? Varför får de inte spela på fler klubbar och festivaler i det här landet?
De har trots allt miljontals tubspelningar och gör musiken som fuckar med folks hjärtan och får de mest avtrubbade förortarzombies och den mest hjärntvättade Svenne Banan och de mjäkigaste av hipsterfittor att vilja köpa automatvapen, tåga mot Rosenbad, och… där besvarade jag nog mig själv.
Kartellens debutskiva hade sina problem, men rymde också två av årets absolut bästa svenska raps: Fortfarande Knas och Jag ser misär.
Deras osläppta tubgrejer är bättre än de flestas ten-years-in-the-making-släpp. Sebbe och Kaka har mördat sina gästverser. Då sveriges bästa rappare har legat lågt i år konstaterar vi: ingen har gjort det som Kartellen 2011.
Det skadar inte heller att de inte bara har Masse men även internationellt erkända talanger som Mack Beats och El Sheriffo bakom sig.
Gott folk, nu släpper Brytburken.se sin lista på 2011 bästa tapes.
I slutet av 2010 så var jag osäker på om 2011 skulle vara ett lika fruktbringande år. Jag älskar helt enkelt när jag har fel. Egentligen skulle jag ha släppt denna listan till igår (som en julklapp till svenska folket) men magen sa att jag skulle vänta en dag till för att se vad Green Ova`s Squadda Bambino hade för sig. Vi börjar med tapesen för 2011 så kanske vi kommer till låtarna lite senare.
2011 har ju varit sjukt fett om man gillar Green Ova, Oakland snubbarna som dök upp på internet från ingenstans och sen bara tog över det. Clams Casino är ju också en kille värd att nämns om man skall snacka 2011 och “cloud rap”.
På den svenska scenen blev ja också överaskad. Gamla rävar som Chapee N Chess dök upp och döda 2011 på svenska tillsammans med deras klick E.C (Ecstra Cheese.) Stockholmssyndromet. Jag är sjukt förväntansfull på vad dessa herrar har i görningen för 2012. Enligt Skizz så kommer iallafall Stockholmssyndromet att leverera hyphy beats..
En speciellt rolig grej detta år är ju att våra vänner Petter417, JuiceManeHugo och Pussymadeofgold har startat podcasten Vad Blir De För Rap, som har hunnit släppa 3 avsnitt som verkligen är värda att kolla in. Er önskar vi ett exstra based år.
Ok för att ännu en gång prata om Squadda Bambino så dök de upp ett problem idag när han släppte sitt fantastiska tape Back Sellin Crack tidigare idag. De var helt enkelt för bra och eftersom de är 2k11 så kan ja inte ha 12 tapes. Jag var tvungen att peta ett tape. Juicy J no hard fellings i fuxx wit you.
Soundtracket till mitt 2011 utgjordes till stor del av #greenova, vilket avspeglar sig här. Gå in på deras bandcamp och köp deras tapes – det är billigt, 90% av pengarna går till artisterna, och de förtjänar det, för de arbetar hårt som fan och är en av de få som gör verkligt nyskapande rap nu.
Om jag fick banta ner Revenue Retrieving till en skiva hade det varit årets bästa. Svensk rap hade ett fantastiskt år. Det enda jag saknade var att Stor och Sebbe (Sveriges två bästa rappare) inte fick skina så mycket som de borde ha gjort. Anmärkningsvärt är också att två instrumentala tapes letade sig in här. Om inte Arrabmuziks Electronic Dream hade haft så många ostiga trance-stunder så hade den också platsat.
Kvinnliga rappare representerade i år (varför de utgör en liten procent av denna lista men hälften av planetens befolkning är en fråga vi får återkomma till). Lady gjorde ett tape fyllt med catchy skit och starka koncept och rappade röven av sig. Hennes röst tar ett tag att vänja sig vid – tänk på henne som en kvinnlig Lil Boosie så går det nog bra. Dark Sister släppte en lovande EP med en väldigt egen vidareutveckling av det klassiska Memphis-soundet. Och No-Lay var nog årets bästa live show för min del.
Det har blivit mycket ambientliknande beats i år, men i rap-världen i allmänhet så har trap-soundet dominerat. Bricksquad representerar bäst denna våg (har insett att jag borde kolla upp deras tapes närmare), men personligen har jag lyssnat mer på Livewire-gänget. Att The Mechanix och DJ Fresh ofta låter sina electro-influenser blöda in i mixen i form av handclaps, cowbells och en mer knorrigt fet bas bidrar självklart till detta. Jämte Shady Nate och J. Stalin är Stevie Joe den Livewire-rappare jag pumpat mest. Här står slapsen tätt och sträcker sig stolt mot den heroingrå himlen. Go Back, Fucking Right och Block Beattaz-producerade Bass! (med Freddie Gibbs och G-Side) är spår som jag rekommenderar till hataren.
Svensk rap har överträffat sig själv i år efter år, och med så många yngre talanger så kommer det bara fortsätta; Adam Kanyama, Sick Art, Meta Four, Basgränd Crew, Gedi Gedz, en fantastisk sångare som Lil Star, Lani Mo, Leslie, osv. Nu riktar vi strålkastarn (vänta det här är en blogg – kanske minificklampan?) mot Bredängs very own Dem Bortglömda.
Medan Adam Kanyama spottar en sorts asfaltsnära conscious rap, Lil Star gör Michael Jackson-influerad RnB, Leslie sitter hemma och klickar fram grime-beats, Basgränds tape var ett style wars-smörgåsbord, Sick Art och Meta Four inriktar sig på betongrotade battle raps… så är det som om dessa kids levde i ett parallelt universum där Wu-Tang och Cypress Hill fortfarande är det fetaste som hänt (vilket det också är, om man tänker efter – Illusions-beatet, som de kör på i videon ovan, är åtminstone det).
Som om bling bling- och shiny suits-eran hade raderats från jordytan. Tänk på DBG som ett Killarmy om TLK vore Wu-Tang. Nedan kör de över egna beats, tror jag, och det låter jävligt källare – mycket lovande!
Har de något med Highwon att göra förutom att de reppar samma postkod?
Inget skulle glädja oss mer än ett GBG som lever upp till sitt potential.
På pappret ser det här fantastiskt ut… en förenad stad, tretton hungriga rappare går samman och levererar… men även fall många förhoppningar infrias finns det även barnsjukdomar.
Det första problemet är att man på ett ganska obegåvat sätt försöker tvinga fram en låt av den här samlingen av rapverser (som en freestyle session skulle det antagligen låta riktigt jävla hype).
Jämför med Kartellens Fortfarande Knas (där Lani Mo också medverkar som en av två göteborgare… och vem är han Jocke från Hisingen som mördar sista versen?) så framstår det tydligare.
Där satte Lil Star, som borde sälja hundratusentals ringsignaler i det här landet, refrängen med sedvanlig briljans. På LVNA skrålar alla med, om att det var bättre förr eller nåt, på refrägen. Not a good look, Göteborg.
Om refrängen går “hey ho hey ho hey ho hey ho!”, så passar det inte automatiskt att rappa om sin stad som “vacker men dyster” och och “grå himmel och gråa gator”… eller tvärtom.
Med små ändringar i ljudbilden intensifierade Masse stämningen för varje vers på Fortfarande Knas, men här segar samma metod ner låten.
Medan rapparna på Kartellens låt använde delar av refrängen för att leda ut lyssnaren till sin specifika vardag (det svartnar för ögonen när man tänker på hur rapparen mellan Aki och Lani Mo (är det Svartvit? Fast dom är väl två rappare?) fortsätter Akis “Mohammed vila i frid, bror du är saknad” med lika femstaviga “Jag önskar jag kunde ta tiden och spola tillbaka” – samtidigt som man går sönder en smula inuti så ligger det på en hög teknisk nivå) så glider verserna på La Västra Nostra Anthem iväg åt olika håll.
Men det är själva verserna som räddar låten. Rico Won vill höra “applåderna smattra som Askimsbadet”. Alibrush, Adoo och Flame lägger man inte på minnet men I don’t mind either. Sam-E är alltid kul att höra – en av Sveriges mest pålitliga tekniska rappare.
Gigo och Ivo från XO behöver inte säga mycket – jag är bara jävla glad av att höra dem rappa; Deregna är en av svensk raphistorias höjdpunkter. De måste spela in mer musik. Lani Mo, Parham P och Vic är talangfulla, men de skulle låta så mycket bättre utan dessa keffa switch-ups på beatet.
Meta Four och Sick Art har förut mest rappat på engelska, men jag hoppas att de fortsätter på svenska för det är de som skiner starkast här. Del är riktigt tight, men jag blir ledsen när han visar upp nån R.I.P.-tröja före sin vers och man inte ens ser vad det står. Det känns typiskt för videon.
Bildtekniskt ser det bra ut, men idé- och hantverksmässigt verkar man ha mindre koll. Från nästan samma vinkel under nio minuter ser man tretton dudes stå och vifta med händerna vid nån rivningstomt. Förra året spelade Mofo in en mycket mer effektiv video på en iPhone; det är inte dyra maskiner det hänger på.
Sedan kan man fråga sig hur mycket av ett stadsanthem det är när både han och tre andra av stadens största representanter – Gubb, Pstq och Roffe Ruff – saknas.
Och Kristus, som säkert hade kunnat langa ett hårdare beat.
De kanske var svårflörtade. Detta är hursomhelst bara början. Vi hoppas innerligen att mer låtar och videos droppar snarast.
Jag hann lyssna på Labababa en gång innan datorn bröt ihop totalt. Det lät varierat, välskrivet, välproducerat. Hade Aleks dröjt några veckor med Inte längre fiender hade årets svenska skiva varit en lätt sak att utse.
Arbetsmoral är en mycket viktig och fantastiskt bra politisk låt. Men Broder är lika viktig i det sammanhanget. Vänskap är socialismens minsta och viktigaste byggsten. Hellre en kamrat man kan lita på än tio återkallbara ombud. Hellre en äkta vän i kampen med några få beklagliga åsikter än en PK-fitta som sviker så fort det börjar hetta till.
