Debuten?
Ja, men det här är deras Black Sunday (och Truth Crushed är på samma sätt deras Temples Of Boom).
Everlast är ingen lyricist, men stilen och rösten sitter som fan. Muggs produktion är tightast här. Back From The Dead och titelspåret är obeskrivligt tunga. Hela skivan går att lyssna på från början till slut.
“I’m sweatin motherfuckers like Jack LeLaine, I packs the pain
I’ll rack your brain, leave you in a sack wit your name
hangin from your toe as I’m bangin your hoe
She’ll be slangin pussy down in Magic City, bringin me doe
If you don’t know it’s Lord Jamar from the Nubian set
(…)
We sweatin motherfuckin bullets, and if we break a sweat
That means we’ll make ya wet“
Grand Puba och Sadat X känner jag igen från gästverser och samlingar, men det är Lord Jamars vers på Sweatin’ Bullets som är väckarklockan om man som jag trodde att Brand Nubian var ett gäng trädkramande Arrested Development-kokosnötter. Den här versionen av svart-grön-röd hiphop handlar mer om att skjuta vita djävular än att stå på hörnet och sälja uppbygglig litteratur, och det är alltid underhållande. Speciellt när det rappas över uppklippta, skitiga samplingar, 808-trummor och syndigt bacon-fettdrypande basgångar.
Ja, Lord J är genomgående den starkaste av de tre – att han dessutom producerade hela den här skivan (den Buckwild-producerade Alladat undantagen) minskar inte respekten. En del spår har en g-funk-känlsa, och vid tillfällen är det riktigt Marvin Gaye (exempelvis Claimin’ I’m a Criminal, som tyvärr utmynnar i gitarrsolon och smetigt R&B-ylande – en klassiker mindre) – men för det mesta handlar det om the ol’ boom bap.
Till skillnad från Sadat X och Grand Puba skaffade Jamar aldrig nån solokarriär, utan gick över till producerande och skådespeleri – men nu verkar det som soloskivan är på gång på Babygrande.
“Will I go down in history like Malcolm, get me my own boulevard
That my own black peoples will go and sell crack on”
Shyheim har inte Tupacs mångsidighet, militans och medvetenhet, men han har samma vidöppna, smärtsamma tilltal – det gör ont att lyssna. På låtar som The Bottom från The Greatest Story Never Told (även titeln på Saigons kommande) är det som om han fortfarande är 14 år gammal och står på Madison Square Garden med Biggie och Tupac och rappar, “Never had a good christmas, so who is Santa Claus?”
På den här skivan beklagar han sig också över att hans kultur är så överfylld av hallickar och bedragare, och frågar sig – var är allt vanligt folk?
“I’m down to earth and I’m close to ground
And spit shit better than most around
This is how hip hop’s supposed to sound
Tear them other cats’ posters down”
Jo, bl a på A Long Hot Summer, en av de bästa skivorna från 2004 – tack vare Masta Aces öra för beats (Good Ol’ Love och Da Grind), och för att han påminner oss om att det fanns en tid då rappare kunde vara sig själva.
Det finns ännu utrymme för låtar där det känns som farsan eller nån äldre polare ger oss sin syn på livet, sin erfarenhet.
“When I write, floods occurs and arks get built
Prophets nailed to crosses, and presidents killed
Churches, synagogues, even mosques filled
Popes and bishops bow down, on one knee they kneel
Streets is talking, E-pills shipped in a coffin
Egyptian jewelry, made the dead rise out the tombs
Aborted babies, re-appearing back in the womb
Used to fuck with all types of thugs, all types of drugs
Strapped up, macked up, with all types of slugs
Militant Che Guevara, three quarter chinchilla
Ask around about the God, homey say I’m the realest
2-5, we gon’ ride til the government kill us
Banana clip in the mack, when niggaz act gorilla
The truth is, I’m on some more new and improved shit
Spitting the revolution, allow me to introduce it
I’m legendary, skills in the art of war buried
I feel I’m needed, like the Knicks need Marbury
When I squeeze have the d’s go down like the Ferry
Holding my hand, talk to the dead in cemetaries
That’s word to the pain and the blood stain of a dope fiend vein
Leave our mark on the planet, you know we came
Slugs flying, we riding, I ain’t doing no bids
Fight a lion with a pocket knife, to feed my kids“
(Från låten med Raekwon på senaste skivan)
Buckshot och 5 Foot är inga Rakim och Canibus; dom har närvaro, karisma och goda hardcore-rhymes – men den verkliga behållningen med Black Moon, och speciellt deras första skiva, är beatsen.
Slave har lika mycket febrig källaratmosfär över sig som någonsin Tried By Twelve eller Knowledge God. Bad Gud änglarna ge Evil Dee den här samplingen på sjunde dagen när han vilat klart? Tog dom med sig blåsintron till Shit iz real?
uppdatering 25/11 2006:
Fuck it, varenda beat på Enta Da Stage har ett drag av underjordisk gudomlighet.
Ju mer jag spelar den här skivan ju mer inser jag hur mycket den hör hemma bland hiphopens verkliga guldkistor från det legendariska mitten-av-90-talet.
Även på Cuban Linx, Liquid Swordz och The Infamous har man vana att skippa ett och annat spår, men den här skivan är lika tight som Illmatic (tänk även på att du här har det magiska antalet fjorton låtar, mot Illmatic‘s snåla tio jämt).
“Yo, aiyyo FUCK YOU! Fuck your whole crew for breathing
Fuck your mother, your father, your kids – for NO REASON
I don’t give a fuck if you da wildest nigga on earth
It’s one planet and I’m the fattest motherfucker in the universe
You’re worse than a motherfuckin snake in the grass
(…)
A cherry with lips, a fairy or bitch, you barely exist
You motherfuckers ready for this?
Grab your crucifix, tell God I’m coming for your juicy lips
You’s a bitch, don’t let me run up in yo crib with the ruthlessness
Bruising shit enough to hurt and pain I’ll bring
You want beef with Pun, nigga SAY MY NAME!
I don’t play those games, you picked the wrong nigga to fuck with
PUNK BITCH – that’s why ya mama SUCK DICK!“
Usch, Christopher Rios måste ha vaknat på fel sida, det här är oartigt.
Låten heter i alla fall Heavyweights och hittas på den inofficiella samlingen Still Not A Player, och på verserna före Big Pun hör vi Fat Joe och Eightball.
Punisher var den den mest futuristiska någonsin, tekniskt sett okrossbar… men här är det rösten, tonläget, hotfullheten som är den stora behållningen. Om han hade låtit så här jämt skulle han varit den råaste.
“what’s good and bad is relative, never beyond neutral
but if you fuck with my family, I shoot you, I’m too cruel
my poverty, got me bugging, commiting armed robbery
voted the most propable to die violently
who the fuck are you STUPID, I carry TWO CLIPS
one to murder you, the other to SHOOT PIGS”
William “I got mixtape verses that shit on your entire album” Braunstein på Street Villains vol. 1 – medan den yngre broderns stil numera oftast stavas mjölksyra, blir Bill bara bättre och bättre, och det är i hans freestyles på de två volymerna Street Villains som detta visas allra bäst.
“hit the studio with an eightball and an ounce
chop up lines, record eight songs and I’m out
so flavourful, fuck up your face, give you a razor-ful
your life and a pile of shit’s interchangeable
we’re top shelf, won’t stop ’til we’re paid in full
I reign in blood my destruction is unattainable
we’re morbid thieves in Jordan 3’s
we attack you like swarm of bees, we’re all creeps
I flip drugs and pimp sluts and spit dust
and distrust, anybody that isn’t us, WHAT?!?“
–
lite senare:
Förvisso, freestyles i all ära – det är nog ändå soloskivan och The Future Is Now som verkligen visar vad Ill Bill är kapabel till.
“The Future Is Now, nuclear shower y’all, powerball
I devour all, buildings collapse, towers fall
Killers with gats, millions of carnivores, start the war
Shoot rocket launchers riding on dinosaurs
Flying saucers, meet the Bible’s author, reveal alien tribal culture
Who designed the DNA structure, genetic functions
Are we made in a laboratory of God’s construction?
What’s the combustion Big Bang
Gangbangers that spit slang, be the truth
Not that King James version they teach in schools
Jesus knew, he was thugged out too
A bugged out dude, a loose cannon
In my future we use Magnums, bombs and explosives
I spit like Muhammed and Moses
Ganja smokin, thoughts in constant motion, my mind is ferocious
I spit for gangstas and maniacs that defy prognosis
It’s Ill Bill, my reality’s my psychosis“–
“My life is like a drug experience, a porno
movie with no plot, and I’m the only guy in it“
Att följa upp en av de mest inflytesrika skivorna någonsin är inte lätt. Skönt då att Wu-Tang Clan kom med så mycket tyngd på uppföljaren till 36 Chambers; Wu-Tang Forever.
Deck är som mest futuristisk på Triumph (“lyrically performing armed robbery“), Rae gör det svårt för andra MCs på Duck Seazon (“You fucking idiot, playing with my clan but you be fearing it“), och Ghost och Meth lägger sitt allra mest gripande på Impossible (“The ambulance is taking too long!“) och A Better Tomorrow (“No longer brothers, we unstable, like Kane when he slew Abel, killing each other“).
36 Chambers är naturligt nog mer enhetligt, organisk, den var ju mer eller mindre, tillsammans med det första från Method Man, Dirty, GZA och Raekwon, summan av RZAs musikkunnande vid den tiden. På Forever är han tvungen att ta nästa steg. Man kan jämföra med Temples of Boom där höga samplingskostnader tvingar Muggs till att gräva djupare i skivbackarna, samtidigt som syntharna tillåts spela en mer framträdande roll. Båda skivorna har lika egenartade, orginella ljudbilder, men Wu-Tang Forever blev inte ett lika sammanhållet album, det är en smula spretigt, det tar ett tag att lyssna in sig… men det lönar sig i längden. På ställen skiner Wu-Tang Clan som allra starkast här.
Ny intervju med Necro här – en av de bästa jag läst. För en gångs skull undviks det gamliga vanliga tjatet, istället ber dom bl a Necro berätta om sin mest minnesvärda konsert från metal-åren.
PLAYING THIS S&M CLUB CALLED ZONE DK WHEN I WAS 11 YEARS OLD WAS STRANGE, I WAS IN A WHOLE NEW WORLD, IT WAS A SICK EXPERIENCE, THEY WERE PLAYING BLOOD SUCKING FREAKS ON A MOVIE SCREEN, THE STAGE WAS HIGH, IT WAS NUTS, I THINK BACK AND IT WAS LIKE I WAS A LITTLE KID IN A WORLD OF GROWN UPS CUZ I WAS THE YOUNGEST, I USED TO THINK I MUST BE THE YOUNGEST MOTHERFUCKER IN A METAL BAND ON THE PLANET, VERY SURREAL BEING ON STAGE THAT YOUNG AND PLAYING DEATH METAL, VERY REWARDING AND I GUESS ITS PART OF ME, I WOULDNT BE WHO I AM TODAY WITHOUT THAT SCHOOL, THAT PRESSURE, AN 11 YEAR OLD WITH A YELLOW BC RICH WARLOCK GETTING MY SOUND WITH MARSHALL STACKS, ITS LIKE I HAVE LIVED 2 LIVES, A METAL LIFE AND A HIP HOP LIFE
Men vilket metal-album är egentligen bäst?
MASTER OF PUPPETS IS THE BEST ALBUM EVER!!!!!!!!! IN MY OPINION, I DON’T THINK ITS DEBATABLE (…) I DON’T THINK ANY ALBUM HAS HAD THE IMPACT ON METAL LIKE MASTER OF PUPPETS UNLESS ITS SOMETHING FROM SABBATH, SLAYER OR MEGADETH
Även om man som jag kan mycket litet om rock, kan man ju knappast dissa band som Slayer och Sepultura (vars trummis Igor Cavelra medverkar på Circle of Tyrants), och än mindre Metallica. Till och med Snoop gillar Metallica.
Necro har rätt – Master of Puppets är deras bästa skiva. Det är snart 20 år sen den kom men den drabbar mig hårdare än det massa annat. Tyngden i det infallsrika, uthålliga trash-manglet i ex. Disposable Heroes är överlägset den mesta hårda rock-musiken som producerats; kängpunk och liknande inkluderat. Och en James Hatfield som skriker “Back to the front!” och “I was born to die!” är mycket skönare att lysnna på än vilken som helst pingstpastor det nu är som punken levererat.
Det är lätt att dra en linje från Master of Puppets till Pink Floyd och deras Dark Side Of The Moon och The Wall – båda ikonoklastiska, gigantiska rock-band som på vissa sätt var den maktlösa ungdomens röst under 70- och 80-talen, och talade om fängelser, psykanstalter, självmord, militärtjänstgöring; de fält den förlorade ungdomen förpassas till när samhället finner dom olönsamma.
Och hos Metallica (såväl som nästan all metal) finns än tydligare den grundläggande, outtröttliga revolten mot livskvävande, fördummande kristendom närvarande (samma mörka, ljustörstande Lucifer-estetik som vi kan spåra bakåt ända till ungsocialisterna).
I intervjun berättar Necro om sin reaktion när Igor Cavelra kontaktade honom.
I THOUGHT IT WAS A PRANK, CUZ I THOUGHT SHIT IT ONLY GETS BETTER, NEXT YOU KNOW JAMES HETFIELD WILL BE EMAILING ME
Necro och Metallica? Det vore vackert.
Det är nog lite nostalgi i det hela, men ärligt, man kan alltid lyssna på Doggystyle. Det är bara den där rökpaus-skiten där Snoop drar nåt skämt (som jag inte riktigt fattar) som jag brukar skippa. På det sättet är det den bästa hiphop-plattan någonsin.
Om han hade haft The D.O.C. jämte sig under hela karriären skulle han kunnit ha varit där uppe med Rakim, Biggie, Pac, Pun, Ice-T, G Rap, och dom andra.
Efter debuten är det bara några låtar här och där som jag gillar – men det är trevligt att han sysslar med andra grejer än varmkorvsreklam.
