Brand New Guys var en av Live Love A$AP:s mest kännbara slaps. Detta kustöverskridande samarbete mellan Q och Rocky hamnar dock på Los Angeles-sonens tape, Habits & Contradictions som finns ute nu på iTunes (eller närmsta fildelningssajt som inte ägs av Swizz Beats).
Den mörka och snurriga känslan här visualiserar bättre än andra videos den genomsnittliga get-fucked-up-känslan, och producenten vet att arbeta på korrekt sätt med indyrock – inga “genreöverskridande” magplask, bara klipp upp röstsamplingen och kör in den som raprefrång under stränga kicks och snares. Något för Kanye West och Lil Wayne och alla som försöker låta som dem att lära sig av.
Lyssnade häromkvällen på Petters, Sannas och Hugos podcast om bl. a. ASAP Rocky, och kan bara hålla med – likt Main Attrakionz (och flera andra nya rappare) lånar han friskt från olika håll, och bygger sin stil i lika delar på sina hemstadshjältar och sin nerladdningskatalog (lika mycket Bone Thugs-N-Harmony som Byrdgang för Rocky, lika mycket Capone-N-Noreaga som Mob Figaz för Main Attrakionz) – men gör något nytt och eget av det.
En skillnad är att ASAP Rocky har en superstjärnas utseende och utstrålning, medan Squadda B och Mondre M.A.N. visserligen har guld i käften och kilovis med swag – men en alltigenom lågmäld framtoning, är taniga och ser lite frånvarande ut, saknar märkeskläder och mediaträning, och verkar tänka så lite som det går på singlar och affärsplaner.
Själva musikskapandet – äventyret där man hela tiden upptäcker nya ljudlandskap och livsberättelser – framstår som det viktiga. De börjar rappa när de vaknar, och ibland innan, om man ska döma efter den vid tillfällen drömska stämningen i deras musik, och fortsätter under dagen, i studion, på scen, i sovrummet, på trottoaren.
(“mucho cheddar, me and mondre best duo ever, quote my words or do me better…”)
Kool Keith nämner i en gammal intervju (där han spyr galla över nostalgiska producenter som gräver i gamla smutsiga vinylbackar och det då nyanlända soundet med uppspeedade röstsamplingar – han vill absolut inte höra sig själv över några Mickey Mouse-beats!) en slags Frankenstein-princip som han saknar i modern rap. It’s alive! – den där monstruösa oförutsägbarheten – keyboardisten spelar med båda händerna, musiken styr musikern och vice versa i ett växelverkande system, artisten släpper kontrollen och går in i ett jämlikhetsförhållande med sina instrument, musiken börjar leva ett eget liv.
Kraftwerks och Lee Perrys berättelser om hur maskinerna spelade dem. Mad Mikes orgelspel i kyrkan varje söndag där den helige ande stegvis tar över och börjar spela förut okända ackordföljder genom honom. Aphex Twins djuphavsdykningar i sinusvågor och effektoceaner, hans totala kapitulation inför musikäventyret, hur han i likhet med Nietzsches rekommendation gjorde själva musiken till livets organiserande princip.
Jämförelsen med Aphex Twin fungerar också när man begrundar djupet och bredden i deras material, hur de känner sig hemma i lika många stilar inom rap som engelsmannen gör inom elektronisk musik. Allt är inte genialiskt, men det är genomgående belönande lyssning.
Jämte Lil B är de unga Oakland-rapparna de enda verkligt experimentella rap-artisterna på 10-talet, på så sätt att deras hållning helt och hållet går ut på att föra musiken framåt, en strävan som påminner om åttiotalets Bomb Squad och Ultramagnetic MC’s och en tid när genrens gränser fortfarande höljdes i dimma. Kanske är det därför som de kan arbeta med rockmusiker och electronica-artister med en viss bibehållen värdighet.
Även textens ärlighet och öppenhet har de gemensamt med Lil B, men där Based God rappar om att ha positiv inställning och att heala planeten så säger Main Attrakionz: “young niggaz got numbered days / take the cape off… aint no getting saved“. En enkel råhet, och ett iskallt, verklighetsnärmande tilltal som för tankarna till tidiga Mobb Deep; unga veteraner som redan har sett för mycket, nersänkta i alkohol och narkotika, på drift i vildmarken… “my uncle died in my mothafucking face / heroin addict, that’s why I love how the bo* taste“.
Trender och poser är skit samma. Inga stora ord, men valda med en omsorg som tecknar skarpa och unika bilder. Inga stora gester, bara hundra procent lågmält, djupt mullrande vardagsliv. Squadda B vaknar upp till en huvudvärk med stort H efter att ha sålt crack hela natten, och nämner att hans hustlande i slutändan handlar om “not even minimum wage… it’s not right“.
Rick Ross fantasier om kokainprofiter och gangsterkontakter kunde inte kännas mer avlägsna. Man blir påmind om Method Mans berättelse om hur mycket han hatade att hustla, eller 2pacs redogörelse för att han som ung inte fick sålt en enda bit crack, att hans polare från the trap istället gav honom fickpengar och rådet att satsa på musiken – Gud välsigne dom för det.
Men för att återknyta till inledningen – det finns ingen anledning till att ställa ASAP och MAz mot varandra. Tillsammans gjorde de årets bästa låt – Leaf som den hette på Live Love Asap, eller Take 1 som den döptes till på 808s & Dark Grapes II.
Veckorna framöver kommer att spenderas med att klura på vilket av dessa tapes som är årsbästa. Kanske har Squadda Bambino, som knappt fyllda tjugo redan har tjugo-trettio tapes under bältet, ytterligare något att säga i den diskussionen – någon gång före nyår kommer förhoppningsvis hans solodebut Back Selling Crack.
While other dude’s punchlines are pretty strong, and work OK here, they don’t make me want to research his oeuvre and shit. We’ll keep an eye open for Twizzy, though.
“Angels and Demons in my head and they argue at night… I guess that’s why I aint the partying type.”
ASAP Nast’s verse on Purple Swag Chapter 2 is really good… but that above line giving me a reason to post this gem again, that’s what’s really, really good…
Rap med lång inlärningskurva, alltså musik som det tar ett tag att inse storheten med, men när man väl fattat aldrig lämnar ens blodomlopp – för mig: Z-Ro, E-40, Main Attrakionz, Wu-Tang Clan… och Max B… jämte hela den dipsetska undervegetationen egentligen.
Hela Quarantine-tapet rullar på lika obekymrat, som en föregångare till ASAP Rockys geografiskt eklektiska men tajt sammanhållna swagger; det kränger från blaxploitation-soundtracks till RnB till g-funk till Just Blaze-liknande Uptown-anthems till jazz-samplingar till elektroniska ljudbilder, från ogenerat sängkammarprat till iskalla hallick-oneliners – men Max B tappar aldrig balansen. Quarantine är ett jämnt släpp i en katalog vars vildvuxenhet nog ligger bakom lite av den här långa inlärningskurvan som jag nämner i inledningen.
Men bry dig inte om det för mycket. Lär dig bara att surfa mellan de bärande vågorna, och du kommer att välsignas mångfaldigat.
Detta är världshistoriens mest intensiva freestyle, en nio minuter lång guntalk-exorcism med sex olika rappare som blir svettigare för varje gubbe som öppnar munnen. Murda Mase – det här är 1997 och långt ifrån shiny suits och Minstrel Show-moves – inleder strongt över Kick In The Door, kanske DJ Premiers bästa of all time, sedan Imam Thug och Pierre Cardan, två mindre kända förmågor (har Cardan gjort nåt annat än den här freestylen?) som också gör jävligt bra ifrån sig.
Tre minuter in slänger Clue på Dr Dres kanske bästa produktion någonsin och Lefraks stolthet börjar med sedvalig frenesi spruta ur sig den sortens färgstarka thuglingo som han gjorde sin känd för under Tragedy Khadafis mentorskap.
Killa Cam (alltså inte superstjärnan Cam’ron, men undergroundrapparen som på denna tid låg farligt nära Big L:s nivå – frågan är om inte den store Lamont, djävulens son själv, hjälpte honom med de här raderna, det låter så bildtätt och hänsynslöst) börjar med ett försiktigt “You’re garbage so we pack trash / Smoke weed inside a gas mask / Run in church, crash mass“, och avslutar först två minuter senare med att beskriva Harlem med att det är stor chans att “you get buried there / Dynasty starts the riots in Harlem Week every year! / Yeah, gimme a beer, my niggaz is here / We wear hoodies and skellies to your jiggy affairs!”
Detta var innan Diddy för alltid förändrade hur hiphop skulle se ut och låta. Tragedy Khadafi avslutar med de mest kärnfulla och visuellt kontrastrika, fucking råaste raderna rap som jag har hört. Det känns ovärdigt att citera. Lär dig dom utantill. Primo och Dre har aldrig låtit bättre. New York har aldrig låtit hungrigare.
Du förstår att jag var orolig när jag först hörde dessa inledande kakburkskicks och -snares, men som om av en artonhjulslångtradare med en tankad tysk bakom ratten körs mina tvivel snabbt över av något som liknar Atomic Dog och Black Superman i en matberedare – postindustriell kärnkraftsfunk av farbror George Clintons goda märke blandat med überstekiga vocoders och ett jävla södra Kalifornienglid, och man bara höjer volymen mer och mer, för att ta in detaljerna, för att känna det ända in i varje cell i sin kropp och ända in i sin själ – över vars tak Brytburksfavoriterna Asap Rocky och Turf Talk bara silversurfar fram; den förste visar ännu en gång att han trots sin relativa lågmäldhet helt sanningsenligt utgör New Yorks framtid, den andre att han är långt ifrån uträknad.
“With my right hand on the bible… can’t nobody dance like I do!” Förvisso. Men framförallt kan ingen annan – jag menar inte ens Snoop – köra den här Musse Pigg-Prinsessan Leia-hybriden på skalpen med sin swagger intakt…
A$AP Rocky dricker 40’z till maten och knullar brudar med grönt hår… resten av er kan bara sätta er bekvämt tillbaka och kolla på medan han tar och sätter stadens konungakrona tillrätta över sin hårt flätade hårman…
Har lyssnat på den här hundra och en gång hittills. Underbar ODB-sampling. Underbart, patenterat Clams Casino-beat. ASAP Rocky, Squadda B och Mondre MAN rappar nerdrogat, tungsint, och så angeläget, som om de i en vers ville få ut exakt hur deras generation har växt upp.
Nu kan vi säga att internet med säkerhet har gjort avtryck på hur man rappar, då det är lika mycket Texas i Rocky som det är Cormega, Nas och Capone-N-Noreaga i Main Attrakionz.
Även remixerna präglas av en geografisk öppenhet, den ena screwad som Houston, den andra jukead som Chicago – kolla in nedan.
