> BRYTBURKEN.SE

Det märkliga med en film som Moderna tider är att den faktiskt är så bra som ryktet gör gällande; en rolig, otroligt stark och infallsrik satir på industrisamhället, som nidporträtterar det rullande bandets uppfinnare (antisemiten, arbetarhataren och fackföreningsfienden Henry Ford) och skildrar den dagliga kampen i hemmet, fabriken, fängelset, på gatan med mycket hjärta och rättfärdig vrede, men endast genom att använda scen efter scen med den allra mest fysiska sortens ramla-på-röven-humor. Och vi lär oss att det enda sättet vi kan klara oss igenom detta sociala helvete, denna luftkonditionerade mardröm, är tillsammans, endast så kan vi leva och överleva, och röra oss framåt.

The Tramp and the Dictator handlar såklart om The Great Dictator och det är intressant att höra folk prata om situationen denna film föddes ur; Hitler och Chaplin var på 30-talet antagligen planetens två mesta välkända personer, mustaschen hade de gemsamt men en av dem representerade terror och förtryck, och den andra djupa skratt och underdog-perspektiv. Det var dock mer än moderiktigt ansiktshår de delade – de var födda samma vecka, samma månad, samma år, och fick båda uppleva grov fattigdom, svåra motgångar, och se samhället skakas i grunden av grava sociala kriser innan de beslöt sig för att lämna sina hemland och förändra världen. Vi får också veta att Hitler tog teaterlektioner för att putsa sina uppviglarfärdigheter, något som, enligt en samtida tysk iakttagare som kommer till tals i filmen, mer än något annat tog honom till makten… Chaplin ska också ha sagt att Hitler var en av de största aktörer han någonsin sett. Det var i hög grad så Det tredje riket skapades, genom storslagna spektakel, en expansiv framåtanda (alltså riktigt jävla drag under galoscherna) och en estetisering av politiken.

Annat intressant är när man får se arkivfilmer från nazi-möten i USA; på trettiotalet anordnade det amerikanska nazistpartiet (som följde det tyska partiprogrammet till punkt och pricka) massmöten med 20 000 deltagare, och vid samma tid konsulterade chefen på MGM ständigt den tyske ambassadören när nya filmprojekt skulle flaggas igenom, man ville ju inte göra något som gick emot tyska intressen… stora delar av Hollywood praktiserade alltså indirekt nazi-censur, och Chaplin fick finansiera sin Hitler-parodi ur egen ficka, och oroade sig med all rätt för att hans film inte skulle få visas överhuvudtaget… det var väl också helt i sin ordning, för America was doing big business with Hitler, han var ganska populär till skillnad från judarna, i alla fall fram till Pearl Harbour – men det är en annan historia.

Adam Sleek spelade musiken från The Partridge Family oavbrutet när Shaun Partridge besökte honom 1988. I början var han irriterad på sin värds sätt att stirra på honom medan han sjöng med i varanda ord, och att vakna upp till samma låtar varje morgon. Men efter ett tag insåg han att, nämen hejsan, det här är ju bra musik. “I had the revelation that the people in The Partridge Family were the gods and goddesses you read about in school. They’ve been around since the beginning of time, but they had different names in different ages. And in 1970 they decided, `Hey, let’s get a hit TV show.'”

Men templets medlemmars speciella relation till TV-apparaten handlar det här dock om mer än en nutida manifestering av Jungs eviga arketyper. Med hjälp av droger och tålmodigt mediterande framför dumburken kan inkännandet i tv-världen intensifieras.

“Our religion is the perfect religion for the new millennium. The television is our god. Our symbol is the eternal CBS eye. Everyone worships TV. We’re more real than Christianity. You can turn on your TV and see our religion”.

“I was really drunk on Jack Daniel’s and I was just calling people nerds and this girl attacked me. Some guy got punched in the face. Stuff like that does happen. Stupid drunk chaos is a part of people’s lives.”

“I’ve always liked the kind of experimental theater where the audience is also involved. That’s why I would go out and yell things, to try to involve everyone in the excitement.

Psykogeografi kan mycket kort och enkelt ses som produktivt felanvändande, vare sig det handlar om stadsplaneringen, parkbänkarna, gatunätet, eller ny, hipp teknologi. I Richard Linklaters långfilm Slacker möter vi bland andra nörd-existenser på drift en ung man som låter sin tid domineras av ett aktivt, nyskapande tv-tittande. Han har inrett sin lya med maskin efter maskin uppstaplade mot väggarna, alla påslagna, alla inställda på olika kanaler. När han frågas vad som pågår svarar han löst om att han skapar ett slags strålningsfält, ett harmoniskt system, “det håller på att ta sig nu”, det är något hittils okänt han söker i felanvändandet av tekniken. Man påminns om David Cronenbergs Videodrome. Kanske handlar det om en lägenhetsinstallation (en parallell till Kurt Schwitterz, och neoisternas lägenhetsfestivaler).

Copyriot skriver då och då om långfilmens död och det har man rätt i. Man bör se bara slutet eller de saftigaste bitarna, långfilm, kort sagt långdraget. På biografen saknar vi fjärrkontrollen, framför tv-apparaten saknar vi tangentbordet. Vi gillar vad vi ser i TV-serier som laddar sig upp och ner i nätet i en slags folkförflyttelse och mytologisk väv, nu när TV-skärmens otroliga, psykedeliska kraft och kraftiga organisationsförmåga blandas med datormaskinens läs-och-skriv-möjligheter och platta nätstruktur och ännu plattare skärm.

The Dreamers är historien om två incentuösa syskon och deras förtappade amerikanska vän som lever en bohemisk och hedonistisk, filmhistorisk drömtillvaro i syskonens luxuösa familjevåning i Paris under några veckor i maj 1968. Den förslutna smågrupptillvaron utvecklar såklart snabbt sin misär, sin svartsjuka och sitt integrerande, och fransosen är en maoistiskt föräldrarevolt och amerikanen en naiv romantiker som båda gillar sina klichéer. Vad som istället är intressant är hur nära dessa ungdomar har till att leva ut favoritscener från sin filmkonsumtion (en impuls som får utlopp i ett slags Gissa-Filmen-Sanning-Eller-Konsekvens-spel). Detta blir det viktigaste för dem, och filmens hjärta. Från majrevolten i sig syns inte mycket, men det visas med all önskad tydlighet att utvalda filmscener kan fungera som instruktion i vapendragning.