Hade burken haft bättre budget så vet du att vi hade varit där. Obligatorisk närvaro för 08:or. Fotograferingstvång!
Yelawolf är inblandad i några av de bästalåtarna från förra året, en av de få nu verksamma rapparna som knäcker extra som magiker… för hur förklarar man annars att han gör om sletna Pink Floyd- och Sheryl Crow(!)-dängor… till klassik rap (likt även Z-Ro och Cormega gjort, med annat oväntatmittfåresmör – och Squadda B har gjort sina egnaversioner)!?
Men som The Martoralist redan påpekat – det borde inte vara möjligt att en så lökig låt blir bra bara för att man strösslar på lite laidback Alabama-rap. Stockholm, ikväll får ni ta reda på hur han bär sig åt.
This dropped just recently and is not as brilliant as that instrumental collection of Clams’ finest that came some time ago, but still worthwhile, for sure.
Track choices are interesting – even though his own beats normally be half-drowning in ethereal, drone-like soundscapes you can tell by his sense of arrangement and drum programming that he’s very much inspired by these kind of super polished, bass heavy club anthems.
You might have heard much of this already, but since I almost never go clubbing it’s all fresh to me.
En eftermiddag på Jamaica, 1967. Under inspelning glömmer studioteknikern Byron Smith att dra upp röstspåret på The Paragons On the Beach.
Ruddy Redwood, nere med den legendariske Duke Reids soundsystem, tar ändå med den nypressade skivan till kvällens dans och spelar den, mixandes mellan den vokala och dub-versionen. Publiken blir helt till sig.
Reid inser att pengar kan sparas; från en enda session med betalda studiomusiker kan producenten nu med mixerbordets hjälp sträcka ut en låt till flera olika versioner.
”Dub’s birth was accidental, its spread was fueled by economics, and it would become a diagram for hip-hop music. A space had been pried open for the break, for possibility. And, quickly, noise came up from the streets to fill the space – yard-centric toasts, sufferer moans, analog echoes – the sounds of people’s histories, dub histories, versions not represented in the official version.” (s. 30, Jeff Chang, Can’t Stop Won’t Stop)
Christianiterna samlades på onsdagskvällen för att ta ställning till fristadens framtid. Det uppger Politiken.dk. Kanske kommer ett beslut om att Christianiafonden köper kasernområdet för 76 miljoner danska kronor.
Arkitekten bakom avtalet, Knud Foldschack, benämner det som “smukt”.
Han uttalar enligt Politiken.dk: “Det säkrar en rimlig hyra för invånarna, en god
framtidsförsäkring och att alla boende kan stanna kvar.”
Äntligen har en av Sveriges största hip hop legender släppt videon till låten Plocka Han som ska vara med på Ken Ring och Tommy Tees kommande platta 2 legender uten penger igjen, som ska komma nån gång under 2O11. Lil Fame och Billy Danze lägger en helt jävla brutal hook på svenska. Man får väl hoppas på mer av den varan..
Sebbe kickar tekniskt och moraliskt komplexa bilder över ett beat som låter specialanpassat för långsamma sommarbilfärder genom tätbebyggda bostadsområden.
Vet inte vad producenten heter, men det lovar gott för framtiden att fler än Masse och El Sherrifo levererar tunga, modernt New York-liknande produktioner till svenska artister.
Rap har inte mått så här bra sen 90-talet. Svensk hiphop ställ er upp.
Hela Barrabas låter bra, men det här är en exceptionell låt.
OK, ni kan ge mig böter för min senhet med denna göteborgare. Tack till alla som tjötat.
Som när du ryckte ut med sprejburk och bil
när jag torskade för klotter; jag var full som ett svin.
Du målade över mina tags samma natt jag åkte dit;
snuten hann aldrig ikapp för nåt fotobevis.
Du skulle sett Bo Gerdin,
hur han kokade i stolen när den lille gick fri.
Men så är vi, familjen kommer först,
lagligt eller ej, i vinst och förlust.
Riktigt tråkiga nyheter. Känns tungt att skriva det här faktiskt. Hans sista skiva föll mig inte i smaken; nu blir det inget mer.
Men Gil Scott-Heron hade redan cementerat sin plats som en av den svarta musikens giganter. Jag har inte musikalisk kunskap nog att bedöma om han var någon virtuos, men han hade arbetat fram ett uttryck som var helt och hållet eget, och framförde sina utomordentligt ikoniska sånger med en bräcklighet och en urstyrka som gick in i lyssnarens benmärg.
Även yngre generationer tar till sig hans musik. 90-talisten RealNiggaTumblr, även känd som EASTSIDESTEVIE, skriver till oss från Harlem:
Man, just like a lot of younger heads i discovered him through Kanye West’s Late Registration. I hunted that sample down and it opened me up to his whole catalog. Not many musicians period could translate struggle and pain through song form. His first album especially got me through some bad times a couple years ago; really uplifting. Even as recent as last year you would go to his shows and see generations of people, younger ones such as myself there to see him live. It’s proof that his subject matter and material was timeless and will remain like that.
Lady Day & John Coltrane är en låt som ger solsken även i de mest fucked up av situationer. Whitey On The Moon sammanfattar det svarta och smutsiga amerikanska 60-talet med ojämförligt ursinne och patos. The Bottle är kanske musikhistoriens mest drabbande låt om alkoholism, samtidigt sinnessjukt funky. Playboy Tre återanvänder den på Living In The Bottle (från det ojämnt fantastiska tape som han inleder med att förklara att han gör det “for the have-nots / and keep an ice cold beer like I’m the Liquor Store Mascot” – samma självutlämnande smärta som Scott-Herons “look around on any corner, if you see some brother looking like a goner… it’s gonna be me“), och tillägnar den till sin farbror, “cuz Gil Scott was one of his favorite artists”.
Många tar nu farväl av honom som en av hiphopens gudfäder, men Scott-Heron rappade inte – vanan att tala över en DJ:s vinylurval kommer från Jamaica. Hela hans swagger återföddes dock som rap, mindre hos självgoda mysmjukisar som Common och Kanye West än hos självutnämnt ignoranta rappare som Sean Price, som när dödsfallet blev känt twittrade:
Scott-Herons storhet bestod i att sätta denna vardagliga sälta i kontakt med ett överskridande poetiskt ljus. Han personifierade också en av modernismens viktigaste lärdomar; efter futurismen är “poesi” utan musik irrelevant… vilket rap och rock och reggae förstod, vilket också Kraftwerk förstod.
“Bring on the stolen rifles to knock down walls, bring on the elephant guns, bring out the helicopters to block out the sun”.
Jag har spenderat åratal med att läsa poesi, alltså genren i litteraturhistorien, och så här något år tionde, så är det bland alla klassiker bara William Blake och Walt Whitman jag kan minnas med någon respekt (fuck Rimbaud och Baudelaire och speciellt Ginsberg och såna nötter)… och jämte dem, jo det kanske är ett övervärderande så här strax efter hans död, men ja, och det är ett högst personligt värderande… Gil Scott-Heron.
Han återfann själva ordens, det bokstavsbaserade målandets styrka och förde den vidare till oss. Det är i det enkla och låga och det hårda man finner det verkligt överskridande.
Överskridandet av din ständiga nedstämdhet, av misären framför dina ögon, av samhällsmoralen, av dina ihopkrympta visioner, av den mänsklig rädslan.
“So you say you never heard the Inner City Blues, and what’s more you don’t understand at all, what the ghetto people mean when they say living behind walls… well, put on your best suit, white shirt and tie, and run downtown to stand in line for a job washing dishes… ’cause you may not qualify…
(…)
… and what happens when people feel they have nothing to lose?”
Bizzare från D12 kom nyss med låten Down This Road ,där han har den goda smaken att låta Yelawolf lägga en riktigt lång vers. Fan va bra de låter. Vem har producerat?
Vi får se vad Alabama sonen kommer med i framtiden.
Kartellens skivdebut var antiklimatisk på ett nästan episkt sätt. Efter många månaders intensiv väntan, med de fantastiska Director’s Cut-läcken Vilsna själar och Guld i mun som vedklabbar på brasan, nöjde jag mig med en genomlyssning på youtube. Hittade ingen nerladdningslänk och har ingen lust att lägga 229 kronor jag inte har på en rosa pappersask (feltryck?) med plast i. Jag älskar remixen på Samma Knas, Internationella, och några andra grejer, men Maskinisten, som låter som en högstadielärare när han rappar, borde ha hållit sig i maskinrummet. Ge oss ett till mixtape istället. Och mer konserter.
Dagsfärska mördarlåten Gud kallar känns som en värdig uppföljare till mästerverket Vilsna själar, både text(Sebbe?)- och beat(Masse?)mässigt. Det är bara att njuta av den här smärtan i form av högkvalitativ rapmusik.
Många har svårt för Kartellen, att Sebbe kickar så mycket gangsta-skit. Låt mig gissa. För det första är han vit. Och för det andra är han svensk. Och finns det något som vita svenskar tycker är töntigt så är det vita svenskar. Sen misstänker jag att många har svårt att ta till sig de här berättelserna; man vill helt enkelt inte erkänna hur jävla snett utvecklingen i Sverige pekar.
