(I Den största lyckan (utgiven av Vilhelm Ekelundsamfundet 1999, sextio år efter bildandet) läser jag Ulf I. Erikssons Människans signalement. Boken innehåller, förutom Carl-Erik af Geijerstams och Carl-Henning Wijkmarks utvikningar kring centrala Ekelund-begrepp, flera halvsentimentala redogörelser för första kontakter med diktaren-aforistikern; Eriksson får sägas hamna nånstans emellan.
Det var Eriksson som med Exempel – anteckningar i levnadskonst först fick in mig på Ekelund. Här klargör hans sparsamt skrivna text bl a något om varför ljusseendet, dagdyrkandet, solekonomin kräver ett öga för mörker, varför kvardröjandet i tillvarons svärta inte avgjort leder till människoföraktet, men till en mystik, “en kommunikation av eld”, en helighet “utanför varje syfte, utan mening”.)
***
”De ha fått lite system på sin sjaskighet: och nu sitta de och håna ‘ensidigheten’.
De äro ‘goda vänner med de nära tingen’.
Ja, för den vänskapen och den närheten har närigheten sörjt.
Respekt för allt som är god konjunktur, för hvarje makt, hvari innehålles löftet om god matherre – se där det friska djup, hvarur deras aristokratiska ideal blommat, deras
värdighetsdyrkan tagit mandom och betjentglans.
Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En krypare – för alla som äro öfver; en rytare – mot alla som äro under.
Kryparen-rytaren: mitt första tydligt-skarpa intryck af människolifvet! Den synen var det första som gjorde mig led vid människornas värld; den synen brände sig år för år skarpare och skarpare in i sinnet, – och Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement.
(Passioner Emellan, s. 30)
NU VAR DET 1960-tal och den unge individualanarkisten och moralisten söker sitt samhällshats ideala självbekräftelser – ett sökande som inte nöjer sig med det omstörtande studiet av Michail Bakunin och Gustav Landauer, av Max Stirner, Den ende och hans egendom (1910/11) och av Pehr Henrik Törngren, Moralsjukdomen (1940). Även Friedrich Nietzsches ‘förbrytartheori’, som öppnar dunkla in- och utsikter, tjänstgör i diskrediteringen av det ‘goda’ samhället med de fina och förnämt älskvärda ‘karaktärerna’. Afgudaskymning: ‘Förbrytaretypen … henne fattas vildmarken, en viss friare och farligare natur och tillvarelseform … hennes dygder äro af samhället lysta i bann … hennes lifligaste drifter växa snart ihop med de nedtryckande affekterna, med misstro, fruktan, vanära.’ (Ernest Thiels översättning, 1906).
Medan Vilhelm Ekelunds precisa diagnos/demaskering av Kryparen-rytaren från 1927 i Passioner emellan kommer anarkomoralisten till mötes med något av uppenbarelsekraft – aforismen tycks honom sätta fingret på själva den innersta principen för det hierarkiska – förment civila – samhället, det må sedan vara socialistiskt eller kapitalistiskt: hur servilitet, frivillig träldom, föds och sprids – inte bara bland samhällets självhögtidliga stöttepelare. Att den i öst fördömde Boris Pasternak med igenkänning läser den kompromisslösa aforismen som en beskrivning av det auktoritära samhällets själ försvagar inte den civilisationskritiskt antagonistiska läsupplevelsen. Det är en – trots allt av tänkbara snåla personliga bevekelsegrunder – etisk kultur- och samfundskritik, som den unge genstörtige stöter på/spårar upp hos såväl ‘samtida’ (en Ivar Conradson, en bernt erikson, en Rolf Ekman) som ‘forntida’ (en Thomas Thorild ); en dualistisk, utåtvänd kritik att tacksamt inkorporera – som när Thorild i En critik öfver critiker (1791) uppenbarar “FÖRSMÄDELSEN i Allmänna Lefvernet” : ‘den vildhet, at med lögn och konst, göra andra lägre, för at sjelf vara hög‘. Med utgångspunkt i ‘det leende Barbari‘ som utmärker ‘våra fint barbariska Samhällen’ tecknar Thorild silhuetten av mänskliga samlevnadens ‘moraliske bestar’: Rytare – Grinare – Fånar. Denna Thorilds – liksom övriga moralister-reformatorers – etiska fysionomik uppmuntrar och stärker den spontana anarkistiskt-genstörtiga positionen – ty vem leker ‘Rytarens lek’? vem döljer sig under Grinarnas och Fånarnas leende oärlighet? – Thorild pekar ut de förnäme, av alla slag: präster, lärde (inte minst tänker han förmodligen på akademiledamoten Johan Henrik Kellgren… ) och ämbetsmän, liksom borgare och bönder.
Den lögnens grundlag som Thorild hör tona genom samhällena – liksom senare Nietzsche – och som är Vilhelm Ekelunds ‘första tydligt-skarpa intryck af människolifvet’, förnimmer den bortvände revoltören snart nog också som tema hos Ivar Conradson, när denne efter att ha avslutat sin poesi, med oskuldens ursinne porträtterar katten som sin sinnebild för Kryparen-rytaren i Om djur och om människan och djurvärlden (1928). Med kraften och upprördheten hos en urscens urerfarenhet beskriver Conradson således inte bara katten som en ‘inställsam rovlysten’: “en hel del människor äro av blott litet intresse och ha klen rätt: dessa många lågsinnade våldsmän, värst och mest motbjudande äro de ränkfulla, hycklande, skapelsens värsta skadedjur, dessa med ”högre intressen”, vilkas verk är svammel, ceremonier, bedrägeri, grymma fördomars och lagars försvarare, dessa ”fromma” och dessa ”sedliga”, som äro så onda och grymma, alla dessa illistiga våldsmänniskor – de ha ingen rätt, men de ha ju ‘makt’, men de äro i sig varelser av blott obetydlig kraft, förstelnade, odugliga. De leva sämre än onda djur’, – Det är den stora negativismen i arbete – som när Thorild fastslår ‘de Förnämas duglöshet’, nödvändigheten att ‘krusa’ och att som en lögnens Prins ‘sedligt ljuga’.
Varför blir då den oskuldsfulle anarken inte terrorist? Eller för den delen socialarbetande reformator? – Den individuelle levnadskonstnären bär tydligen på ett fatalistiskt drag och tvingas – tillbakablickande – vidgå även Ekelunds misantropiska slutord: ‘Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement’. – Vilket har till följd: Också Du själv, bäste Herre-Moralist, är en liten Krypare-rytare! I självrannsakans tecken problematiseras den självrättfärdigt terroristiska kritiken och vår protagonist bereder sig att leva och verka(?) utan den stora utopins framförhållning, för att kunna göra sig hem i det stora osäkras nu. Ty: ‘är ej människan något som, för att vara, måste besvikas, kränkas, förhånas, komma därhän att hon finner allt otillräckligt – och finner i denna känsla, i hängifvelsen häråt sin ro och sin enda tillräcklighet: lifvets enda stora, kylande ljufva lön’ (PE, s. 65). Inte minst i trånghet och i armod – ‘misstro, fruktan, vanära’ (Nietzsche) – visar det sig möjligt att leva ett liv. (Det är nu i detta som ‘varat’ förtäckt, hemlighetsfullt uppenbarar något av sin numinösa dimension för den bortvände lotusätaren: i upplevelsen av människans förhävelse och narraktighet – ‘kreaturlighetskänslan’, i erfarenheten av låghet och fattigdom. Det är i detta – inte i mötet med någon positiv eller panteistisk gudom – som anknytningen/anslutningen till mer eller heller mindre ortodoxa mystiker – en Eric Hermelin med sufiska tosingar, en Hjalmar Ekström – tar vid.)
Så kom jag att tidigt förälska mig i denna Ekelunds mellanbok, Passioner emellan, eftersom författaren här talade till mig om mörkret och om fruktan i våra liv utan att bli människoföraktets rov. – Ljusdiktaren Vilhelm Ekelund förstod och bejakade som få utanför de religiösa geniernas krets den mörka livsåskådningen: ‘det goda mörka öga som alla ljusmän ha haft: – vakthållandets ataraxi’ (PE, s.115).”
