“In my own country I am in a far-off land
I am strong but have no force or power
I win all yet remain a loser
At break of day I say goodnight
When I lie down I have a great fear
Of falling.”
Jan 172006
Jan 172006
“Mitt dagsverk är slut, jag lämnar Europa. Havsluften skall bränna mina lungor, avlägsna vindar barka min hud. Simma, bryta grässtrån, jaga, framförallt röka. Dricka brygder, starka som kokande metall – liksom de kära förfäderna kring sina eldar.
(…)
Det bästa är att sova rusets djupa sömn på stranden.
(…)
Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledan och vreden.“(Arthur Rimbaud, En tid i helvetet)
Hugo Pratt måste ha ritat åtta timmar om dagen. Hans ansikten är oftast bara några streck, ändå så uttrycksfulla, linjerna så karga och sprakande. Jag älskar hans landskap, molnen, de stolta havsfåglarna, de öppna ytorna, hans känsla för rörelse och rutornas rytm. Kompositionen flyter.
De av dygnet resterande timmarna spenderade han troligtvis försjunken i esoterisk filosofi, teologi, äventyrsberättelser, poesi, historia – därifrån kommer manusförfattandet. Äventyren drivs framåt av världshistoriens sprickor och brytningstider, han koncentrerar sig på legender, myter, utopier, helt enkelt utforskandet av den nord-västra passagen*.
Corto Maltese är serievärldens anark. Han dyker ständigt upp vid krisernas epicentrum, ingriper när det passar, iakttar, insuper, väger sin solidaritet mot sin girighet, och rör sig lika fritt bland sjörövare och konstnärer som bland adeln. På något sätt lösgör han sig från sin tilldelade plats i samhället.
När han växer upp oroar sig hans zigenska mor för hans hands korta livslinje, och hur hans öde kommer sluta. När han är i 18-årsåldern tar han en kniv och skär en djup linje där hans livslinje skulle ha varit, och säger åt sin mor att inte vara orolig, han skall själv skapa sitt öde.
Kort därefter ger han sig ut på sitt första äventyr.
*”In all of the free peoples’ imagination the Northwest Passage is a shortcut to reputation, riches and romance — a hidden road to Golconda and the Secretive East. Everywhere around us there are people who continually are on an exploring expedition after their personal Northwest Passage, and all to often they sacrifice their health, power and life itself to find it. And who can say that they are not happier in their vain but hopeful search than wiser, duller people who sit at home without the courage to do anything at all, and with sour laughter make a mockery of the searchers of this mythical passage — this universal cure against a monotonous world’s sorrows.” (Kenneth Roberts)
–
Här skriver någon bl a om filmatiseringen av Corto Maltese i Sibirien (enligt mig det bästa av de få album som översatts till svenska).
Dec 272005
Ny intervju med Necro här – en av de bästa jag läst. För en gångs skull undviks det gamliga vanliga tjatet, istället ber dom bl a Necro berätta om sin mest minnesvärda konsert från metal-åren.
PLAYING THIS S&M CLUB CALLED ZONE DK WHEN I WAS 11 YEARS OLD WAS STRANGE, I WAS IN A WHOLE NEW WORLD, IT WAS A SICK EXPERIENCE, THEY WERE PLAYING BLOOD SUCKING FREAKS ON A MOVIE SCREEN, THE STAGE WAS HIGH, IT WAS NUTS, I THINK BACK AND IT WAS LIKE I WAS A LITTLE KID IN A WORLD OF GROWN UPS CUZ I WAS THE YOUNGEST, I USED TO THINK I MUST BE THE YOUNGEST MOTHERFUCKER IN A METAL BAND ON THE PLANET, VERY SURREAL BEING ON STAGE THAT YOUNG AND PLAYING DEATH METAL, VERY REWARDING AND I GUESS ITS PART OF ME, I WOULDNT BE WHO I AM TODAY WITHOUT THAT SCHOOL, THAT PRESSURE, AN 11 YEAR OLD WITH A YELLOW BC RICH WARLOCK GETTING MY SOUND WITH MARSHALL STACKS, ITS LIKE I HAVE LIVED 2 LIVES, A METAL LIFE AND A HIP HOP LIFE
Men vilket metal-album är egentligen bäst?
MASTER OF PUPPETS IS THE BEST ALBUM EVER!!!!!!!!! IN MY OPINION, I DON’T THINK ITS DEBATABLE (…) I DON’T THINK ANY ALBUM HAS HAD THE IMPACT ON METAL LIKE MASTER OF PUPPETS UNLESS ITS SOMETHING FROM SABBATH, SLAYER OR MEGADETH
Även om man som jag kan mycket litet om rock, kan man ju knappast dissa band som Slayer och Sepultura (vars trummis Igor Cavelra medverkar på Circle of Tyrants), och än mindre Metallica. Till och med Snoop gillar Metallica.
Necro har rätt – Master of Puppets är deras bästa skiva. Det är snart 20 år sen den kom men den drabbar mig hårdare än det massa annat. Tyngden i det infallsrika, uthålliga trash-manglet i ex. Disposable Heroes är överlägset den mesta hårda rock-musiken som producerats; kängpunk och liknande inkluderat. Och en James Hatfield som skriker “Back to the front!” och “I was born to die!” är mycket skönare att lysnna på än vilken som helst pingstpastor det nu är som punken levererat.
Det är lätt att dra en linje från Master of Puppets till Pink Floyd och deras Dark Side Of The Moon och The Wall – båda ikonoklastiska, gigantiska rock-band som på vissa sätt var den maktlösa ungdomens röst under 70- och 80-talen, och talade om fängelser, psykanstalter, självmord, militärtjänstgöring; de fält den förlorade ungdomen förpassas till när samhället finner dom olönsamma.
Och hos Metallica (såväl som nästan all metal) finns än tydligare den grundläggande, outtröttliga revolten mot livskvävande, fördummande kristendom närvarande (samma mörka, ljustörstande Lucifer-estetik som vi kan spåra bakåt ända till ungsocialisterna).
I intervjun berättar Necro om sin reaktion när Igor Cavelra kontaktade honom.
I THOUGHT IT WAS A PRANK, CUZ I THOUGHT SHIT IT ONLY GETS BETTER, NEXT YOU KNOW JAMES HETFIELD WILL BE EMAILING ME
Necro och Metallica? Det vore vackert.
Dec 202005
“… and where does the new-born go from here? The net is vast and infinite.“
Jag trodde inte att TV-serien Stand Alone Complex-serien skulle vara lika majestätisk som filmen den baseras på, men så är det sannerligen.
Mycket lite av den visionära kraften från filmen Ghost In The Shell är förlorad – snarare känns vyerna breddade, och inkluderande karaktärsbakgrunder och ämnesfördjupning; manusarbetet är intelligent handhavande med flyktingfrågor, terrorism, transhumanism, medierna, maktkamper mellan regeringsgrupper, osv.
Amerikansk animation får mig att tänka på äppelpaj, coca cola och en profithungrig sago-recycling; japansk animation för tankarna till snabbnudlar, designerdroger och en modern, mycket professionell mytproduktion.
Jag älskar det här. Det känns som jag läser mitt DNA under mikroskop.
Höjdpunkter i den här serien är bl a när Togusa får i uppdrag att åka till Tokyo och man förstår på hans reaktion att Tokyo numera än en gång är ett utbränt atombombslandskap; The Laughing Man-memen; Taxi Driver-hyllningen; Saitous krigsberättelse; byrakråten som väljer att behålla sitt grovt ärrade ansikte efter sin olycka, trots att artificiell vävnad är standard.
Dec 202005
Dec 202005
(del 1) (del 2) (del 3) (del 4)
“När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, vad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de bägge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn ‘indisposition’. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. Det väntade är ett ruttet äpple, men stunden ett gyllene, moget.”
(Veri similia)
“Den lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse.”
(s. 35, Båge och lyra)
“Kvinnan är fredsvän! – ja, det är en högst hedervärd sak… Hon afskyr allt annat krig än det som hon själf har mästerskapet uti: det krig som är tusenfaldigt dummare, grymmare, mer ödeläggande än all världens världskrig.”
(s. 22, Väst-Östligt)
“Aldrig behövs det högre himmel i själen, aldrig renare klarhet då det gäller att ta parti mot pöbeln i dig själf.”
(Metron)
“Från sorgen var det nära till glädjen. Men från vreden och hatet är där öknar, ogenomträngliga av törnen.“
Dec 162005
James Camerons Terminator och Aliens är 80-talets riktiga SF-action-klassiker.
Terminator 2 och Aliens är så fulla av mytologiskt, klassiskt cyberpunk-material (de giriga företagen, den förföriska teknologin), men det är även filmer där modern och barnet står i centrum. Båda filmerna har klassiska scener med kvinnlig styrka och beslutsamhet – Sarah Connor som gör pull-ups i sitt rum på sinnessjukhuset, Ripley som fyller fickorna med nödraketer och tejpar samman eldkastare och maskingevär.
Alien var dystopiskt, teknologikritisk – Aliens är lika mörk, men på ett sätt knyts den framstegsoptimistiska cirkeln ihop när androiden Bishop faktiskt räddar dagen (jämfört med vilken roll skeppets android spelar i första filmen).
H.R. Gigers arbete här är fantastiskt. Steven Spielberg måste ha suttit och antecknat för Jurassic Park när han såg Aliens.
Nov 292005
“Jeg var engang som mine kammerater. De har holdt trit med tiden, jeg har ikke. Nu er jeg som ingen anden.
Desværre. Gudskelov.“
Nov 222005
Såg nya numret igår; omslaget pryds av en ung människa med modern apparatur i näven. Megafåntrattar är namnet på en ny ungdomskultur (får mig att tänka på megabyte, som finns i datorer, och punken, exempelvis Iggy Pops skiva The Idiot.)
Kul att Ordfront håller kontakten med gatorna, och sina rötter. Det här kommer ge dom fetmånga nya läsare.
Nov 172005
Det är nog lite nostalgi i det hela, men ärligt, man kan alltid lyssna på Doggystyle. Det är bara den där rökpaus-skiten där Snoop drar nåt skämt (som jag inte riktigt fattar) som jag brukar skippa. På det sättet är det den bästa hiphop-plattan någonsin.
Om han hade haft The D.O.C. jämte sig under hela karriären skulle han kunnit ha varit där uppe med Rakim, Biggie, Pac, Pun, Ice-T, G Rap, och dom andra.
Efter debuten är det bara några låtar här och där som jag gillar – men det är trevligt att han sysslar med andra grejer än varmkorvsreklam.