Åter till dystopin

 Uncategorized  No Responses »
Jun 132006
 

Allt har glidit ur dina händer. Ditt liv är en lång skitkorv meningslöshet. Den tyngden kan klyva dig.

Eller inte. Vi återvänder till Runkbåsets ungdomsdagar och vad Boyd Rice säger om dystopin:

“Hating the Dystopia solves no problems, and doesn’t get you anywhere but the insane asylum. One must love the Dystopia. That’s right. Love it. Dystopia is your friend. Savor the suffering, take pleasure in the misfortune of others. Become the proverbial one-eyed man in the kingdom of the blind. As the world crumbles around us, understand that the streets are paved with gold.”

Han ser ut att vara lycklig i den där lilla Pranks-intervjun där han står i nån 7-eleven och larvar sig med automaterna. Han älskar McDonalds. Han gillar W. Bush och njuter av tillvaron.

Och det är nåt med hans livshållning som klyver den konforma smältdegeln på mitten, så vi hela tiden anländer vid den Nord-Västra Passagen.*

Han är redan en vinnare. Denna krets och deras hands-on-imperativ till varumärken, popgrupper, snabbmat, etc är något eftersträvansvärt.

Vi måste älska den här enda världen.
Vi måste känna oss för likt våra barndomsminnen.
Hur vi annars den vränga-ut-och-in?

* Jakten på Johnny Bodes spöke. Nazi-uniformer? “Det handlade inte om politik, det handlade om sprit”. Uncle Boyd’s – riset som inte klibbar vid samtiden.

Fyra fantastiska låtar från Johnny Bodes sjuka hjärna

 Uncategorized  No Responses »
Jun 122006
 



BAKIFRÅN

Vad som först verkar varan en klagan över tidens förfall…

“I varje klass man numera har ett klassknull
Hasch och saft och rök och bullar
Lärarn lärarinnan knullar…”

… visar sig vara ett erkännande att sederna är vad dom varit och att tiderna är fallna sedan länge.

“Gustav tredje nobba tjejer
Han istället tog lakejer
Bakifrån! Bakifrån…”

En schlager-stänkare i krysset.

JAG ÄR KÅT, NU VILL JAG KNULLA

Det här Shirley Basset-kompet är så mjukporrigt och fulflärdigt det går, med sköna stick på gitarren och fin salongkänsla. Det här ett 70-tal där heltäckningsmattan är utan fläckar, drinkarna kallt mixade och kärleken fri.

Men den samhälleliga smutsen lurar under ytan. En vän tolkar det som så, att vår näktergal faktiskt låter ljuda en prostituerads förklädda klagan, och inte nåt kåtglatt kvinnor-kan-knullnummer. Det här handlar samtidigt om det mörka 70-talet, och dess sjaskiga, snuskiga bakgator där folk får fara illa.

NÄR ATOMBOMBEN FALLER, SKÖNT-STÖRTSKÖNT

Det här är kallet… inte bara från den svenska naturen, utan den mänskliga naturen. Skogsdungen och landsvägen ser ut som flykten från inte bara atombombsvansinnet (som plågade världen med nyhetens skärpa vid denna tid) och trafiklagens långa arm, utan från vardagskrampen och den civilatoriska dödtiden i stort, en flykt till “en kasse öl” och att ligga i skogen och knulla.

***

De här dunderhitsen hittas på Bordellmammas dotter, vilket kan förklara varför det ligger en sån mästeverkstatus över kompositionerna – först här, i det småskaliga, krasst kommersiella sexschlagerslagget, långt in på småtimmarna, kunde Bode breda ut sin genialitet på riktigt.

Det här är mannen som jammade med Charlie Parker på sundsfärjan. Han har sex-rhymes for days.

Getting Jiggy With It

 Uncategorized  No Responses »
Jun 122006
 

Det här är såklart en av de bästa pop-hiphop-låtarna någonsin, tillsammans med Snoops Beautiful och Let’s Get Blown, eller varför inte Will Smiths egna Summertime.

På filmduken har han alltid levererat oavsett vad för nån dum skit han haft att arbeta med. Mats sa att William borde ha en egen film; manus, regi, huvudroll, soundtrack. Det skulle vara en cool, rolig film, och kön till bion skulle vrida sig runt kvarteret.

(kungen av den här pop-hiphopskiten)
–

What I always liked and respected about the Fresh Prince was that he was true to himself. As a rapper he didn’t want to be anything more
than an entertainer. Aside from one line in his pre-Will Smith catalog (You saw my blinker…. ah shit… if you’re a fan like me you can finish that line) the Fresh Prince never strayed away from party rhymes and having a good time. Hip hop was much different back then. It was OK to listen to gangsta shit like NWA and then listen to the Fresh Prince because there were less haters and more fans. Back then, every critic wasn’t a struggling closet rapper and people could appreciate the difference in hip hop music, as opposed to today where critics and regionalization are pushing the divide further.

In the 80s respect came from how well you could rock a live set, and as the Fresh Prince proves here… he was a master at it. You can tell by the enthusiasm of his voice that the Fresh Prince had a star quality in him that could possibly transcend rap at some point.

Endast Gud kan döma en människa

 Uncategorized  No Responses »
May 122006
 

Under P-funkens regim under 70-talet kom moogen framförallt till sin rätt live, där den flödade över i långa, LSD-dränkta, solo-sessions. När vi träder in i g-funk-eran har den åter låsts in i studion där den utsätts för hiphop-producentens stränga manipulation av materien.

Det är så vi möter den i Only God Can Judge Me, från Tupacs dubbelskiva All Eyez On Me.

När en man undanröjer all förvirring, alla samhällets fördomar och förväntningar, och allt tvivel på sig själv för att fullt ut följa sitt hjärta, vad annat än hans egen relation till det gudomliga kan avgöra om denna strävan är riktig, och om hans liv är skändligt eller ej?

Endast Gud kan döma en människa. Detta är ett av hiphop-lyrikens starkaste teman, motviljan mot att samhället sätter etiketter, dömer, och slutligen låser in en människa, när de inte har någon erfarenhet av de verkliga förhållanden denna människa lever i.

Och människorna hade sökt döma Tupac. Inte bara rättsväsendet och hiphopens östkustetablissemang (som ifrågasatte hans skills), utan även hans eget folk.

Saigon: Exactly. Exactly. If we don’t give him credit for this? I mean, this dude stood for something. But if you watch the Resurrection DVD. You got the DVD?

Cedric Muhammad: Yeah, that was what moved me so much to state what I said earlier.

Saigon: If you watch the DVD go to the Special Features with him talking…

Cedric Muhammad: Yeah, the speeches.

Saigon: The speeches. And he is dropping it on all of the old people there. I think they are asking him to stop cursing. And he is like – “This is what is wrong with you all. You all are so worried about me saying, ‘fuck’, ‘nigger’, and little words, meanwhile there are motherfuckers in the street getting killed right now. And y’all are trying to sit here and tell me to watch my language? No I am not going to watch my language. I feel angry. I’m angry right now because y’all dropped the ball and I feel like I shouldn’t have to do the shit that y’all should have did…” There is so much more to Tupac. That is why when people compare Tupac to Biggie I automatically know that they don’t know who Tupac was. Because that is no comparison whatsoever. That is two different levels of a person, a man. I could never ever compare the two. I couldn’t do it.

Den starkaste passagen är i slutet av andra versen. Här är sådan lyrisk densitet att varje rad räcker till en låt.

“I’d rather die like a man, than live like a coward
There’s a ghetto up in Heaven and it’s ours, Black Power
Is what we scream as we dream in a paranoid state
And our fate, is a lifetime of hate
Dear Mama, can you save me? And fuck peace
Cause the streets got our babies, we gotta eat
No more hesitation, each and every black male’s trapped
And they wonder why we’re suicidal running round strapped
Mista, Po-lice, please try to see
There’s a million motherfuckers stressin just like me
Only God can judge me”

Den andra hjälten i den här låten jämte herr Moog är den kära gamla Vocodern. Jag kan inte kommar på någon annan hiphop-låt där man använder detta underbara tekniska hjälpmedel.

Finjustering av Anarken

 Uncategorized  No Responses »
Mar 212006
 

»Du skall inte äta av denna frukt …«: de här orden uppfattas av den ångestfyllde, okunnige Adam som uttryck för ett förbud. Men vad handlar det egentli­gen om? Det handlar om en frukt, vilken som sådan kommer att förgifta Adam om han äter av den. Detta är ett fall där två kroppar möts, vilkas karaktäristiska förhållanden inte kan sättas samman med varandra: frukten kommer att verka som ett gift, det vill säga bestämma delarna i Adams kropp (och parallellt kommer fruktens idé att bestämma hans själs delar) till att ingå nya förhållanden som inte längre motsva­rar hans egen essens. Men Adam tror – därför att han är okunnig om orsakerna – att Gud moraliskt förbju­der honom någonting, medan Gud bara uppenbarar de naturliga följder som Adams intagande av frukten kommer att medföra. Spinoza upprepar envetet: alla fenomen som vi grupperar under kategorin det Onda, sjukdomar, död, är av den här typen: olyckligt sammanträffande, matsmältningsbesvär, upplösning, förgiftning, nedbrytande av förhållande.

Freddie Foxxx aka Bumpy Knuckles

 Uncategorized  No Responses »
Mar 152006
 

Den Diamond D-producerade Bumpy Bring It Home, den DJ Premier-producerade Real Nigga Shit, och framförallt det Pete Rock-producerade titelspåret bör lyftas fram på Freddie Foxxx’ Industry Shakedown, men hela skivan är ovanligt stabil för att vara från 2000. Who Knows Why, Searchin’, och Feel Like I’ve Been Here Before är sådant djup som förebådar post-9/11-låtarna på, den något svagare, Konnexion.

Ideologiskt finns en del gemensamt med Tupac (som han både var bekant och gjorde musik med), men jag jämför hellre med Ice-T – båda från denna första gyllene era där rappare tilläts vara både hardcore och medvetna (KRS-1, Big Daddy Kane, Rakim, Ice Cube). Ice-T och Bumpy Knuckles är samma sorts hårdföra, orädda, tänkande amerikaner som omöjligen kan skräda orden.


(killen till höger alltså)

House of Pain

 Uncategorized  No Responses »
Mar 152006
 

Debuten?

Ja, men det här är deras Black Sunday (och Truth Crushed är på samma sätt deras Temples Of Boom).

Everlast är ingen lyricist, men stilen och rösten sitter som fan. Muggs produktion är tightast här. Back From The Dead och titelspåret är obeskrivligt tunga. Hela skivan går att lyssna på från början till slut.

Brand Nubian och Lord Jamal

 Uncategorized  No Responses »
Mar 142006
 

“I’m sweatin motherfuckers like Jack LeLaine, I packs the pain
I’ll rack your brain, leave you in a sack wit your name
hangin from your toe as I’m bangin your hoe
She’ll be slangin pussy down in Magic City, bringin me doe
If you don’t know it’s Lord Jamar from the Nubian set
(…)
We sweatin motherfuckin bullets, and if we break a sweat
That means we’ll make ya wet“

Grand Puba och Sadat X känner jag igen från gästverser och samlingar, men det är Lord Jamars vers på Sweatin’ Bullets som är väckarklockan om man som jag trodde att Brand Nubian var ett gäng trädkramande Arrested Development-kokosnötter. Den här versionen av svart-grön-röd hiphop handlar mer om att skjuta vita djävular än att stå på hörnet och sälja uppbygglig litteratur, och det är alltid underhållande. Speciellt när det rappas över uppklippta, skitiga samplingar, 808-trummor och syndigt bacon-fettdrypande basgångar.

Ja, Lord J är genomgående den starkaste av de tre – att han dessutom producerade hela den här skivan (den Buckwild-producerade Alladat undantagen) minskar inte respekten. En del spår har en g-funk-känlsa, och vid tillfällen är det riktigt Marvin Gaye (exempelvis Claimin’ I’m a Criminal, som tyvärr utmynnar i gitarrsolon och smetigt R&B-ylande – en klassiker mindre) – men för det mesta handlar det om the ol’ boom bap.

Till skillnad från Sadat X och Grand Puba skaffade Jamar aldrig nån solokarriär, utan gick över till producerande och skådespeleri – men nu verkar det som soloskivan är på gång på Babygrande.

Shyheim och Masta Ace

 Uncategorized  No Responses »
Mar 032006
 

“Will I go down in history like Malcolm, get me my own boulevard
That my own black peoples will go and sell crack on”

Shyheim har inte Tupacs mångsidighet, militans och medvetenhet, men han har samma vidöppna, smärtsamma tilltal – det gör ont att lyssna. På låtar som The Bottom från The Greatest Story Never Told (även titeln på Saigons kommande) är det som om han fortfarande är 14 år gammal och står på Madison Square Garden med Biggie och Tupac och rappar, “Never had a good christmas, so who is Santa Claus?”

På den här skivan beklagar han sig också över att hans kultur är så överfylld av hallickar och bedragare, och frågar sig – var är allt vanligt folk?

“I’m down to earth and I’m close to ground
And spit shit better than most around
This is how hip hop’s supposed to sound
Tear them other cats’ posters down”

Jo, bl a på A Long Hot Summer, en av de bästa skivorna från 2004 – tack vare Masta Aces öra för beats (Good Ol’ Love och Da Grind), och för att han påminner oss om att det fanns en tid då rappare kunde vara sig själva.

Det finns ännu utrymme för låtar där det känns som farsan eller nån äldre polare ger oss sin syn på livet, sin erfarenhet.

 Older Entries  Newer Entries

Switch to our mobile site