Dec 212006
 

För femton-tjugo år sedan var hiphop nästan uteslutande rebellisk musik. Lyfte man inte genomgående fram ett kritiskt budskap, som KRS-1, Big Daddy Kane, Geto Boys, Public Enemy, Ice Cube eller Ice-T, så plockade man med en eller annan politisk låt på skivan, som EPMDs Give The People eller Kool G Raps Erase Racism.

Idag höjer man ögonbrynen åt Jadakiss Why? (också något av en oerkänd rip-off på Smooth & Triggas Food For Thought).

Varför? För att industrin gjort om kulturen till en stripklubb fylld av fjolliga böghatare, reaktionära revolutionärer, gangsters som vill vara rappare och rappare som vill vara gangsters, osv.

Killah Priest, Ill Bill, Saigon – och att Cormega plockar in Immortal Technique när han kör live – ger oss i denna sitution ett hopp om tillfrisknande.

Dec 212006
 

Big Pun var en kraft som överskred rap-musikens gränser. Han var inte nice. Han var ugly. Han var inte bara den tekniskt främste, han spelade fult också.

När han inte spränger spädbarn är det “beating on my sister’s boyfriend“, “whoopin my kid’s ass in the streets” eller “talking loud at the flicks“.

Storhetsvansinne är inte fin stil. Futuristisk extremism likt “curl the planets” och “snatched away the moon and blew away the sun” var bara han och Majakovskij kapabel till.

Verkligt god rap låter den nära verkligheten OCH fantasi, humor och fabuleringskonst genomsyra musiken. Då stiger fältnegern ut ur industrinegerns gestalt.

Dec 212006
 

När Arnold Schwarzneger i Conan Barbaren sätter av för att störta Thulsa Doom och hans hjärntvättade följe vet han från sitt egna liv vad som väntar honom. Schwarzneger var under 60- och 70-talen i svängen med de nya drogerna och den fria kärleken, han läser Crowley och hänger i samma kretsar som Cary Grant och Sam Davis några år tidigare, och upplever domedagssekterna och folkvandringarna på nära håll.

När han flera år senare gestaltar Conan känner han igen avgudadyrkan och den blanka tron, där en dotter kan stöta giftormens dolk i sin egen far. Det är en tro sprungen ur bildningsbrist och traditionsbrott.

Nov 252006
 

“I don’t believe anything, but I have many suspicions. I strongly suspect that a world ‘external to,’ or at least independent of, my senses exists in some sense.

I also suspect that this world shows signs of intelligent design, and I suspect that such intelligence acts via feedback from all parts to all parts and without centralized sovereignity, like Internet; and that it does not function hierarchically, in the style of Oriental despotism, an American corporation or Christian theology.

I somewhat suspect that Theism and Atheism both fail to account for such decentralized intelligencce, rich in circular-causal feedback.

I more-than-half suspect that all ‘good’ writing, or all prose and poetry that one wants to read more than once, proceeds from a kind of ‘alteration in consciousness’, i.e. a kind of controlled schizophrenia. (Don’t become alarmed – I think good acting comes from the same place.)

I sometimes suspect that what Blake called Poetic Imagination expresses this exact thought in the language of his age, and that visits by ‘angels’ and ‘gods’ states it an even more archaic argot.”

(Robert Anton Wilson, http://www.rawilson.com/prethought.shtml)

William Blake hade sina visioner av ett äktenskap mellan himmel och helvete, men levde inte att se denna förening varje dag, bland sina nästa, i kapitalets söndertrasande av gamla diktomier (uppdelningar).

Philip K. Dick skrev igen och igen om en värld där man aldrig vet vad som är verklighet och vad som är människa och vad som är maskin. Han gick lika kraftigt in i den världens politiska, psykologiska och religiösa tillstånd, men han såg den aldrig utanför sina visioner.

På nivåer är Dick inte så anti-psykologisk som man kan önska, men andra säger att just detta är hans finaste, inte de neurotiska navelluddsundersökningarna, men en spröd inkännelse i människornas urverk.

Philip K. Dick och Richard D. James hade båda en tvilling som dog strax efter födseln. I Dicks författarskap märker man av en längtan och saknad efter hans förlorade syster, vilket går som parallellt tema jämte verklighetsmisstanken och känslan av hemlöshet i tillvaron.

Oavsett vilken genre James kliver in i på vilken skiva, är hans musik utav en nerv, en varm maskinmellanmänsklighet, som om maskiner skrattade, sjöng, kved, drömde.

Nov 252006
 

Enligt Ernst Jünger utmärks arbetargestalten av sitt överlägsna umgänge med den moderna världens maskiner.

Vi äger knappast Jüngers indianögon, men ändå ser vi en annan gestalt här – han som gör sig verkligt hemma i populärkulturen, som lever där, som har dess historia och myter mycket nära till hands, och använder dem till att realisera sina egna, inneslutna begär.

Det vardagliga, hyperfuturistiska, “hands-on-imperativet”, det ständiga muterandet – “endast att titta på något förändrar det”.

 Posted by at 22:52
Nov 252006
 

Warcloud, well – most of the time he doesn’t make any good damn sense.

Men han har en bra röst och grymt flow. Och han är definitivt on some other shit.

Den elva minuter långa Shades Of Technology är dystopisk cyborg-rap gjord på rätt sätt. Beatet påminner en del om The Terminator-temat (kan inte vara fel).

Welcome To The Lighthouse, Culking Of Swordz, och låten där refrängen går “I came here to smoke a donut and eat a cigarette”, alla från Smuggling Booze In The Graveyard, är sådant man bör behålla.

Freestylen tillsammans med Black Knights och Killarmy från samma skiva är riktigt trevlig. Där kan man höra hur Warcloud lät när han fortfarande kallade sig Holocaust.

Han har en ny skiva på gång.

 Posted by at 22:38
Nov 252006
 

Killah Priest – som tilsammans med Cappadonna kunde kallas den tionde Wu-Tang-Clan-medlemmen – mest känd för 4th Chamber och B.I.B.L.E. från Liquid Swordz, är en av de få som gör verkligt mindblowing hiphop. Man tänker gärna på Sun Ra och Jimi Hendrix.

Atoms To Adams är en svepande skapelseberättelse som bra exemplifierar Priests storhet.

Det finns även låtar som får mig att tänka på Bob Marley, Marvin Gaye. One Step är såna grejer.

Deja Vu är ett berättartekniskt mästarverk. The Offering likaså, med sina snabba, skarpa klipp.
Till skillnad från Cappadonna är han en starkt teknisk MC, av battle-typ, som kan äta a niggaz ass like Cannibus – men inte med oartiga kvickheter och liknelser, utan med oförfalskad Brownsville-råhet. Whut Part Of The Game Is This (med Ras Kass – “You’re not dope just because you sniff it, or lace the blunt with it / That just makes you a wack rapper and a drug addict.” … “If the next week the new fad was hiphop-fags / You’d see a lot of these thug niggas in drags… believe that!“) är ett gott exempel på detta.

Det bör understrykas att Priest tillsammans med Cormega, Saigon, och Ill Bill är de hetaste rapparna i industrin, och gör likt dem sig redo för sitt verkliga genombrott. The Offering kommer snart, och Rivers Of Blood med Nas och produktion av 4th Disciple låter som en god idé.

 Posted by at 22:25
Nov 252006
 

På senare tid: Cappadonna. Det är svårt att sluta med Slang Editorial, blendad med Necros Poetry In The Streets.

“I came to the fork in the road and went straight
Right out the crack vile to the Golden Gate
See the silver spoon in my mouth it had cake
(…)
Sittin at the table where the gambinos ate
Buildin’, Wu-Tang Clan concentrate
Bounce on the track, Donna crack it like a safe
(…)
My slang is editorial explicit material
Breifcase show, live in stereo flow
Feel me, Donna royalty
Set the black people free
Killer bees got the best weed
“

Cappa är av det smutsigaste, inte bryr han sig om dina snygga rimstrukturer, dina roliga punchlines, här är det trasiga hissar, skitiga bakgator, mordhot och pcp-bildtänkande för hela 30-dollarsedeln.

I en battle fungerar förvisso inte det här; å andra sidan framstår Cappa som totalt öppen och ärlig. Hans blandning av Shaolin-slang, rå gatumoral och hjärnbändande metaforer lyssnar jag på igen.

Ta sig tid, det är trots allt ett begränsat antal av alla dessa rappare som med någon rätt kan kallas säregna.

Cappadonna borde göra en skiva med Madlib.

 Posted by at 22:15
Nov 252006
 

Non Phixion live i Christiania 2004. Q-Unique berättar att Ill Bill introducerar honom för hans yngre bror, Necro, som vill ge honom fem beats till skivan, och som säger:

“I want you to show them that the world is an ugly place, I want you to spit that street shit“.

The Ugly Place / Street Shit blev också ett av de bästa spåren på Vengence Is Mine. Den känslorörande The Set Up (“A song very dear to my heart”) blev också fin klassisk hiphop, en sjaskig uppväxthistoria där Q frågar sig,”How can I prevail, when I was set up to fail?”.
Goblin-samplandet i Posse-låten Canarsie Arties Revenge kanske tar en minut att vänja sig vid, men det är fresh. Father’s Day och Psychological Warfare kunde han gjort bättre – halvstel produktion likt en handfull på Circle Of Tyrants och Brutality.

Några få andra beats och corny refränger kunde också fixats, men det är i det hela svårt att tycka illa om den här skivan med titeln Vengence Is Mine. Hur ogillar man en banger som H to the C? Eller råna-folk-på-deras-märkeskläder-låten Fashion Victims? Eller tunga Me That’s Who och Nature Of The Beast? Hur kan man hata Diamond In The Ruff, där Q skiner, och Juju motbevisar alla som säger att Beatnuts sparar det finaste till sina egna plattor?

Switch to our mobile site