Sweden’s finest remakes one of the best songs ever.
And a remix of Ta Det Lugnt with Joell Ortiz and Smif-N-Wessun.
Jul 182008
Jul 182008
Where did LL Cool J get his hard flow? Through hard work, I guess.
“(…) at the time LL used to amaze me, ‘cos you go in his room – the dude would literally have twenty garbage bags in his room and they were all full of rhymes! He would just write and write and not stop! He was the most prolific dude that I had ever met, I couldn’t believe how many rhymes the dude would write! For every one you would say, he would have thirty rhymes to say!”
Jul 182008
K-Rino. He’s releasing a triple CD, just like MF Grimm did… they are both pretentious in a good way, which is rare in rap (or in any field, I guess).
Like K-Rino, Grimm is a special MC, very serious, very creative, very original… and the man is in a wheelchair since 1994! Wikipedia adds:
“Facing narcotics and conspiracy charges, Grimm was sentenced to life imprisonment in 2000. He paid a one-day bail of $100,000, recording The
Downfall of Ibliys: A Ghetto Opera in those twenty-four hours.[7] During his stay
in jail, Grimm studied law. After filing many counter-suits, he was able to
reduce his sentence to three years and he was released in 2003.”
Jul 142008
En ny svensk producent har de senaste månaderna ställt till det på topplistorna, hans låtar kan höras flera gånger om dagar på radion, och det som är märkligt är att han är riktigt bra. På Kleerups debutskiva kan man höra trevliga influenser från electro och house, och det hela är mycket snyggt gjort. Spåren med sång är bra grejer, men fetast är ändå de instrumentala sakerna, och framförallt I Want To Thank You For Nothing, som påminner på allra bästa sätt om Daft Punk och deras tidiga hits (här kan du ladda ner en godtagbar remix av den låten – orginalet är dock överlägset).
Konserten jag avnjöt med Kleerup i helgen var god, men kort. Hitsen låter bra live, men stjärnan själv var alltför borta för att ens kunna stå på benen för ett extranummer. Tråkigt för en annars trevlig kväll. DJ-paret efteråt spelade fina grejer och det var härlig stämning, men även de verkade ha fått för mycket då flera mixar flöt fram ganska fult.
I det lokala bladet läser jag att tillställningen var vild, härlig… artisten hällde ut öl på sina märkeskläder och spelade med sådan känsla att det inte ens behövde vara bra. Have you ever felt like you’ve been cheated? Hela den här rock star-mentaliteten, punken återfödd som självmedveten nonchalans och hemmatryggt gränsöverskridande… materialitet, tradition och hantverksmässig färdighet står här uppställt mot poserandet och hjärndöden i dagstidningarnas musikjournalistik, och den musikälskande publiken förlorar i slutändan.
Ryktet säger att Runkbåset inte heller befann sig i närheten av ett nyktert tillstånd under större delen av kvällen, men ändå var uppe dagen efter klockan sju för att sköta sitt skitjobb (och när jag är där är förser ingen mig med gratis öl och whiskey, vilket är jävligt synd.) Om man betalar hundra spänn och lägger ut mer stålar på blaskig alkohol kan man kräva att dessa rock-artister sköter sina arbetsuppgifter, dom också. Men sådana förhoppningar ter sig alltför fantasifulla när de kommer i kontakt med en inavlad mikrovärld där det anses föredömligt att göra bort sig med suputeri och kemikalier istället för att ge järnet och spela på höjden av sin förmåga… ibland är det stor skillnad på att verkligen förlora sig i en utflippad, dionysisk, självförbrännande Bataille/Nietzsche-liknande tripp, och att helt enkelt inte kunna hantera alkohol och droger på ett bra sätt.
Ryktet säger att George Clinton, denna funkens viktigaste jordliga inkarnation, sedan en tid tillbaka suger i sig crack vanemässigt, men att han trots detta ändå ger publiken fyra timmar oförfalskad funk vid varje föreställning. Om det nya electro-folket skall lyckas förvalta funken till en nästkommande generation får dom förslagsvis gå en längre kvällskurs i konsten att svettas och jobba på med hedern i behåll, annars blir det katastrof och disco-sjukan kommer breda ut sig (indy-pop och rosévin kanske t o m kommer att stiga ännu mer i popularitet).
I slutet av kvällen fick jag i alla fall tag på en promo-skiva från skivbolaget 24: Hours, där Kleerup enligt uppgift ska släppa lite fina grejer. Förutom honom vet jag inte vilka det är som bidrar på den mystiska CD-skivan, men det låter kompetent och väl avvägt, och man håller sig för det mesta inom electrons gränser. Det verkar som om den genren lever och mår helt OK, även i detta land.
Jun 272008
It feels very unlikely that this new Nas track is as good as it is… futuristic, political, a rock beat that isn’t complete trash.
Someone once wrote on the Internets that Vordul Mega only writes about smoking trees, the struggle, and smoking trees in order to cope with the struggle. All his verse are the same… and still dope. His new video got a mid-90s kind of feel; black and white, basketball courts, ciphers. It is getting more and more appearent that he was the best MC in Cannibal OX (well, first, let us see if Vast Aires new album really is any good).
Cormega has now a video available for Live Ya Life. This is as close as someone ever will get to Keep Your Head Up.
Jun 262008
Listening through this Basic Channel-release was like seeing an old friend again. Having made the minimal techno and house of Thinner and Fragment a large part of my musical diet for the last few years, I could recognize the arrangments, rhytms and the chilled out atmospheres in these tracks. I guess they are like older brothers and sisters, or at least family. It is the perfect soundtrack for the monorail, the balconies of dense apartment buildings at night, or even at a bus high up in the Peruvian Andes.
So much listening pleasure can be derived here, as we continuously travel through den senmoderna, urbana, musikplanetarismen.
Jun 232008
Thanks fucking God that some fresh new flesh and blood has been pumped into brazilian cinema in recent years… making a Hollywood-feature about finding meaning and a sense of direction in your own life, that would be entering onto a mine field of clichées and studio-dictated storytelling-tricks…
Last year brazilian director Beto Brant followed up his feverous social thriller O Invasor (The Trespasser) with Cão Sem Dono, a slow-moving, psychological drama with convincing characters. I just saw this film, and while it does not really drop any bombs on us, artistically or socially (like O Invasor did; and let us not even talk about the nuclear-explosive-type-level of City Of God or Tropa de Elite), it is a bit much saying that it is all about “romantic, ‘f**k-the-world, no-one-understands-me’ self-pitying monophony” , since it is exactly a such life-Geist that the film is trying to undermine, and overcome.
Other brazilian films to watch are the gritty Cidade Baixa, the low key police film Achados e Perdidos, and the extreme, low budget, family-drama Contra Todos.
Bicho de Sete Cabeças tells us the medicated hell of Brazilian mental institutions. Carandiru is a funny, warm, and shocking episode-like account of some inmates at the infamous Brazilian prison, where 111 men were killed in a 1992-riot.
O Homem da Capa Preta, the biographical feature of the renegade working class-politician and Brazilian congressman Tenório Cavalcanti, is the shit. It reminds me of Scarface… the same kind of myth-making storytelling, and the same verbal violence and unstoppable, iron-hard motivation that pedals the main character through the story (although with a distinctly different dream in their eyes), the same high density of hot scenes, the same dramatic duels and shoot outs, the same underdog, outsider perspectives, the same dope eighties music and far-out camera work. All of the movies mentioned are good quick looks into Brazilian society, but especially this one gives you a very nice introduction to the extremes of Brazilian politics.
– Say hello… to my little friend!
Jun 122008
In my ears, Crooked I has always been one of the very most monstrous newcomers, skill-wise… but upon listening through Young Boss Vol 2 I see a writer rising up from between the rhymes, an author showing extreme concern for the construction of a line, details to rhyme patterns, cadences, rhythms, double meanings. Not to put him on a level with a Rakim, or even an Eminem – but perhaps he will be there one day. Until then he will have time to develop a unique voice, which seems to be lacking at times. His attitude can be a bit too much, exagerated, simple minded. And the beats, well, they kick, bang, thump and all that, but with few variations. It’s a mixtape, though, not an album, and how can I can complain when he is working on a project with these people?
(The fact that he is recording with Ill Bill is beautiful… like seeing Cormega and Immortal Technique on stage together… who finally has a new album coming out, by the way. Revolutionary Vol. 2 was partly monumental, and The 3rd World seems to be a good continuation, just as angry and concentrated. Go to his Myspace and listen to him share the mic with Ras Kass, Pharoahe Monch, Chino XL, Crooked I … and listen to Bootcamp Click’s Military Mind. He will also be on Ill Bill’s The Hour Of Reprisal. Fucking Christmas Day. Somewhere here lays the seeds to the revival of the rap genre, in the battle field where the seven-headed hydra of industry funk will be slayed, where veterans and up-and-comers connect, and Ice-T leads the troops).
Normally we only read blogs looking for the few valuable Zshare-links, but the old favourite Cocaine Blunts, and the newly added Byron Crawford – The Mindset Of A Champion, are also worth their weight in writing. Noz at Cocaine Blunts keeps a low profile, but it is hard to miss his love and dedication for obscure rap history and its present mutations (and for the art of putting a sentence together, something normally missing ’round rap blogs). Crawford does not write on the low, he pumps it out over the top, with fuses blowing, and the HATE-O-METER in the red, in traditional, american alcoholic, self-obsessed, rhinocerous-like, HST-style.
Spliff Huxtable is a good source for instrumentals, both classic and fresh for the day. And because of this post, among others, you will find Ripped Open as one of the permanent links on the right, next to the regular, mumbling, stuttering, fleeing, unevenly updated flow of posts.
Jun 062008
Anders Wahlgren – Pistolteatern 1964-67
Ett av Runkbåsets outtalade uppdrag är att gräva sig fram genom gamla sluskiga andrahandsaffärer och dammiga, halvt avvecklade bibliotekskällare följandes det heliga snusket, den helande världssmutsen… hett eftertraktade artefakter, skrapiga inspelningar… osluttänkta historieskrivningar, osedda samband, förbisedda dokument… för att kunna bredda händelseförlopp och göra oväntade kopplingar… för att bringa ljus och respekt till de gamle, och en viss sorts släktskapskänsla till de yngre… någonstans i detta fack faller läsningen av filmaren Anders Wahlgrens Pistolteatern 1964-67.
Boken handlar om nåt gammalt teatraliskt 08-kyffe där författaren fick sin fostran redan som gymnasist genom att sköta teknikerbåset och producera kortfilmer till teaterns föreställningar i mitten av 60-talet, vilket borde varit ett intressant extraknäck.
Pistolteatern hörde jag först talas i samband med Doktor Kosmos, vars andra platta “var en rockopera med en historia om en kille på glid”, och som 1998 blev “en föreställning som gick på Pistolteatern i Stockholm med bandet på scen.” Doktor Kosmos historia är dock inte lika intressant som Pistolteaterns, och det nyproggiga 90-talet bleknar i jämförelse med det experimentella 60-talet. När man läser Wahlgrens bok får man intrycket att Pickan i sin barndom hade mer gemensamt med exempelvis Lars O’månssons godmodiga absurdism än en trångkörd kulturrörelse som såg ner på populärkultur och amatörism. Scenen i Sverige innehöll även förr annat än vissångare, plakatmålare, duktighet och mjukisstalinism. På Pistolteatern satte Öyvind Fahlström upp sina pjäser när Dramaten dissade honom, här reppade Nam June Paik internationellt med musikaliska nakenskandaler, och här sippade Janne “Loffe” Karlsson rödtjut och blåste fint hasch före det dagliga experimentella jazz-jammet satte igång. Man blandade elektronmusik, reklamskyltar, super 8-filmer, lite naket, neo-dadaistisk, pre-Cobainsk möbeldestruktion, psykedeliska färgprojektioner, happenings, ljud-kollage, och mycket annat… sammanfattningsvis, om du är en av alla dessa SQUARES (som ser världen fyrkantigt, istället för svagt elliptiskt, vilket vore mer korrekt) och HATERS (som hatar på experimentell amatörism i allmänhet, maskinungdomens sexuella revolution i synnerhet) så kan du suga samtliga närvarande i Runkbåsets kukar… inte så att jag får lust att sätta ihop någon slags fri teatergrupp, men ändå… den här boken är faktiskt läsvärd.
Jun 052008
Det märkliga med en film som Moderna tider är att den faktiskt är så bra som ryktet gör gällande; en rolig, otroligt stark och infallsrik satir på industrisamhället, som nidporträtterar det rullande bandets uppfinnare (antisemiten, arbetarhataren och fackföreningsfienden Henry Ford) och skildrar den dagliga kampen i hemmet, fabriken, fängelset, på gatan med mycket hjärta och rättfärdig vrede, men endast genom att använda scen efter scen med den allra mest fysiska sortens ramla-på-röven-humor. Och vi lär oss att det enda sättet vi kan klara oss igenom detta sociala helvete, denna luftkonditionerade mardröm, är tillsammans, endast så kan vi leva och överleva, och röra oss framåt.
The Tramp and the Dictator handlar såklart om The Great Dictator och det är intressant att höra folk prata om situationen denna film föddes ur; Hitler och Chaplin var på 30-talet antagligen planetens två mesta välkända personer, mustaschen hade de gemsamt men en av dem representerade terror och förtryck, och den andra djupa skratt och underdog-perspektiv. Det var dock mer än moderiktigt ansiktshår de delade – de var födda samma vecka, samma månad, samma år, och fick båda uppleva grov fattigdom, svåra motgångar, och se samhället skakas i grunden av grava sociala kriser innan de beslöt sig för att lämna sina hemland och förändra världen. Vi får också veta att Hitler tog teaterlektioner för att putsa sina uppviglarfärdigheter, något som, enligt en samtida tysk iakttagare som kommer till tals i filmen, mer än något annat tog honom till makten… Chaplin ska också ha sagt att Hitler var en av de största aktörer han någonsin sett. Det var i hög grad så Det tredje riket skapades, genom storslagna spektakel, en expansiv framåtanda (alltså riktigt jävla drag under galoscherna) och en estetisering av politiken.
Annat intressant är när man får se arkivfilmer från nazi-möten i USA; på trettiotalet anordnade det amerikanska nazistpartiet (som följde det tyska partiprogrammet till punkt och pricka) massmöten med 20 000 deltagare, och vid samma tid konsulterade chefen på MGM ständigt den tyske ambassadören när nya filmprojekt skulle flaggas igenom, man ville ju inte göra något som gick emot tyska intressen… stora delar av Hollywood praktiserade alltså indirekt nazi-censur, och Chaplin fick finansiera sin Hitler-parodi ur egen ficka, och oroade sig med all rätt för att hans film inte skulle få visas överhuvudtaget… det var väl också helt i sin ordning, för America was doing big business with Hitler, han var ganska populär till skillnad från judarna, i alla fall fram till Pearl Harbour – men det är en annan historia.