Aug 082013
 

Ytterligare ett exempel på ung svensk rap som inte blickar bakåt. Fler svenska artister borde sno beats från de allra bästa av de nya mästarna.

Vi har samarbetat med Ivory nu så visst är jag subjektiv… men ändå förblir jag mer objektiv än andra. Eller fuck det. Objektiv journalistik är struntprat och ännu mer när det handlar om musik.

Det märkliga är att konsensus är ännu hårdare här. Som om folk är rädda för att säga att något suger (ja, jag pratar med er, Hasan och VBDFR). Som om man inte förstår att det är absolut nödvändigt att ta ut soporna om vi ska kunna bo kvar här.

Jul 282013
 

För ett tag sedan var jag uppe i 08 och filmade lite med Chapee, som välkomnade mig konungsligt och visade mig sina uppväxtkvarter, en kommande video som de har spelat in i Sydafrika, Solnas bästa pizzeria, och den fritidsgård där allt började – och spelade bland mycket annan musik upp lite smakprov från Abidaz kommande skiva.

Lägger upp det så snart jag kan.

Jul 032013
 

Helt och hållet bedrövligt detta. Det är inte 70-talet längre och detta är inte Bronx. Du är inte Doggelito, det är inte 1993 nu.

Du är inte Will Smith.

När Adam Kanyama började bli ett namn läste jag i en intervju att han höll Stockholmssyndromet och framförallt deras produktioner som det allra bästa landet hade att erbjuda. Det finns hopp för ungdomen ändå, tänkte jag då.

Så fel man kan ha.

På social media frågade en upplyst individ för ett tag sedan hur den här generation kommer att bli ihågkommen. Om överhuvudtaget. Denna allestädes närvarande 90-talskaraoke blir väl på sin höjd en fotnot när historien om rap skrivs.

Jun 282013
 

Du är mer än ditt område – när du reppar alla postkoder.

Haffa Guzz och Höj Volymen funkar helt OK på klubben, men det här är första gången som jag imponeras av Lilla Namo.

Som om bitarna faller på plats. Det är vackert inramat. Meron gör sin grej här mer balanserat och koncentrerat, beatet med sina vackra knorrar och synthmoln och mullrande kicks, vocoder-finalen, bilderna från torg, klubbar, tunnelbanor och skolkorridorer, och bilderna som kommer ut ur rapparens mun (“i solnedgångens ränder / silhuetter liknar bränder”), hur universitetsidéer och förortstugg och politiska ambitioner förenas obesvärat.

Raderna kan spännas hårdare, vilket kanske är det jag främst älskar med rap; att man koncentrerar och skalar av sitt språk, gör det starkare, mer drabbande. Att känslor och bilder packas så tätt att låten oundvikligen hamnar på repeat. Detta är så bra för att det är nytt, inte för att det är riktigt skicklig rap, och känns som ett förspel till något mer fokuserat och monumentalt.

För det här fungerar, och bara det är stort.

Switch to our mobile site