http://www.youtube.com/watch?v=0vhtc_O8II0
Sebbe kickar tekniskt och moraliskt komplexa bilder över ett beat som låter specialanpassat för långsamma sommarbilfärder genom tätbebyggda bostadsområden.
Vet inte vad producenten heter, men det lovar gott för framtiden att fler än Masse och El Sherrifo levererar tunga, modernt New York-liknande produktioner till svenska artister.
Rap har inte mått så här bra sen 90-talet. Svensk hiphop ställ er upp.
Sebbe bestar lös på en Premier-instrumental.
Jag vet att ni sitter och rewindar hemma i stugorna nu.
Så mycket känsla.
Det finns två grundläggande uppdrag i rap.
Först: Berätta vem du är och var du kommer från. Få lyssnaren att känna hur det luktar i kvarteret, hur det ser ut, vad som händer där. Vad är värre än New York-rappare som hatar på de södra staterna? De som söker billiga hits genom att låna söderns stilar, och då förråder sin härkomst, allt som gör dom till dom.
Second: Var nyskapande. Ett gemensamt Style Wars är det som spelar nån roll. I Sverige har man problem med detta och gillar att snegla på andra sidan Atlanten.
Men inte alla. Stockholmssyndromet och deras närmsta fullföljer dessa rappens två viktigaste uppdrag så bra att jag personligen skulle vilja överräcka medaljer och pokaler. Man får nästan känslan av att ett svenskt Bay Area 51 håller på att växa fram i Botkyrka.
( Foto: Ramona Paz)
Nu på fredag den 28 januari släpper Stockholmssyndromet sin EP Underhundar via Whoa och Kingsize, men du kan kolla tracklisten här redan nu .
Stockholmssyndromet – Underhundar (EP)
1. Bombardemang (prod. Sir Sampalot)
2. Lårparti del 1 f. Chapee N Chess (prod. Sir Sampalot)
3. Delete f. Chris Skills (prod. Sir Sampalot)
4. Underhundar (prod. Drums)
5. TV-spel (prod. Sir Sampalot)
Glöm inte att du fortfarande kan beställa mästerverket ETTFYRANÅNSTANS? här, och glöm inte heller att välsigna ögon och öron med den redan klassiska videon till On-Rees (Stockholmssyndromets DJ) Ba! – som gästas av Abidaz, Marshall Arts & C.U.P..
Beskriv er ort för någon som aldrig varit där.
Skizz: Jag bor i Fittja. Man kan väl säga att det är så nära man kommer The PJ’s i sverige. Det är betong och ganska så nedgånget. Om man kollar på namnen i entrén på folket som bor i mitt tiovåningshus, med sex lägenheter på varje våning, tror jag att det finns ett eller två svenska namn. Å ena sidan händer det skit, mycket knark o shit, men samtidigt är det väldigt levande. Det är alltid rörelse, snubbar som hänger uppe vid centrum, barn som leker på gårdarna etc. Det är sällan tyst och lugnt. Lyssna på låtarna ETTFYRANÅNSTANS? och Må Bra från skivan så får ni en ganska bra bild av hur det ser ut, i alla fall i mina ögon.
Starvin Mar: Jag är uppväxt i Storvreten, ett ställe som ligger i Tumba (Södra Botkyrka). Det är inte många som vet vart det ligger, de har kanske aldrig hört talas som det om de inte lyssnat på våra låtar. Storvreten skiljer sig inte så mycket från andra förorter förutom att det är ganska blandat med svenska och invandrare. Många av låtarna på skivan förklarar hur vårat område ser ut och vad som händer där. Själva albumtiteln “ETTFYRANÅNSTANS? kommer ifrån postkoderna söder om Stockholm som börjar med 14 osv.
Hur började ni rappa?
Skizz: Vi har känt varandra sen vi var små och började rappa tillsammans i mellanstadiet. Vi har den typen av vänskap där vi nästan är mer som brorsor än polare. Båda har sitt på var sitt håll men vi har alltid hållit kontakten och umgåtts mer och mindre periodvis.
Starvin Mar: Vi har känt varanna sedan 7-års åldern, jag gick i ettan och Skizz i tvåan. Vi umgicks mest då bara i skolan, då och då satt vi hos varandra o körde nintendo 8-bit spel eller kollade på film. Det var nångång i mellanstadiet på lunchrasten som vi körde rhymes på skolgården, typ Wu-Tang och Nas-verser. Under sommarlovet nångång när vi va 10-11 år började vi hänga, vi satt och kollade på rap-videos som spelades på tv, allt från Redmans Time 4 Sum Aksion till Ol’ Dirtys Shimmy Shimmy Ya. Det var nån gång under den här tiden vi skrev våra första texter nångonsin på engelska desutom. Jag minns inte hur texterna gick men dom var ändå rätt nice för att vara små ungar som skrivit. Sen efter det så flöt det bara på och vi gjorde en demo som vi skickade in till Peter Swartling på BMG, men tyvärr så fick vi inget kontrakt hehe. Sen efter det så fortsatte vi och blev bättre och bättre.
När började ni spela in som Stockholmssyndromet?
Skizz: Efter jag hade flyttat runt i några år (från Hornstull till Trångsund) flyttade jag tillbaka till Botkyrka och då började vi umgås mer igen. Det blev lite öppet hus hemma hos mig och vi gjorde låtar bara för att. En gång bestämde vi oss för att göra en låt på svenska bara för kul och resultatet blev så pass bra att vi blev motiverade att fortsätta göra låtar. Jag vet inte exakt när vi bestämde oss för att officiellt bli en grupp men vi kände att det vi gjorde var något som svensk hip-hop verkligen behövde så vi satte ett namn på det och det blev Stockholmssyndromet.
Starvin Mar: Det var nångång några år sedan då vi började skriva och spela in tillsammans, låtarna var på engelska, ingen av oss hade skrivit nåt på svenska, kanske nån text, men inget seriöst. Vi började hänga mer och mer, vi satt ofta hemma hos Skizz där vi drack en hel del, spelade Xbox och lyssnade på beats. Jag hade precis fått kicken från mmitt dåvarande jobb precis då finanskrisen började och Skizz va ledig ofta på veckodagarna, så vi hängde där i stort sätt varje dag och folk kom och gick som i en ungdomsgård, Vi hörde en beat som MIC Bizzi hade tagit med sig och bestämmde oss för att göra en svensk låt, låten heter Speciell och det va då vi började köra som Stockholmssyndromet.
Vad är Funkenteller?
Skizz: Efter Up Hygh splittrades gjorde jag en hel soloskiva som Funkenteller & the Deep Space 69 men visste inte hur jag skulle få ut den. Det finns några låtar på Spotify för dom som är intresserade. Funkenteller har legat nedfryst ett tag nu men det verkar som han kommer tinas upp nu till våren. Jag fick en förfrågan om en Funkenteller-spelning i Norge och går den bra så kanske man blir inspirerad på den biten igen.
Kolla in Cee pt 2 med Starwin Mar!
Ni har sagt att Wu tang varit viktiga för er båda i barndomen. Vilka andra artister har inspirerat er? Vad skulle ni säga att ni lyssnat mest på?
Skizz: Jag har lyssnat på hip hop i hela mitt liv, men det var när jag hörde 36 Chambers som jag verkligen började brinna för det på allvar. Sen hade jag en Bone Thugs-N-Harmony-period i ett par år då jag följde dom, det var väl efter Crossroads kom ut och det tog väl slut någon gång runt BTNH Ressurection. Hade en reggae-period då jag i princip bara lyssnade på reggae; Eek-a-mouse, Alpha Blondie, Culture, Gladiators, Israel Vibrations. Någon gång i gymnasiet (gick i musikproduktionslinjen i Fryshuset) introducerades jag till funk av Damon Frost som var en av mina produktionslärare. Vi fick i uppgift att försöka kopiera Sly & the Family Stones låt Family Affair med midi-instrument. Jag hade hört en del innan men det var den låten som verkligen fick mig att fastna för funken så då följde ett par år av Sly & the Family Stone, Parliament, Funkadelic, Charles Wright och ju mer jag lyssnade på funk desto mer förstod jag kopplingen mellan funk och hip hop vilket gjorde att jag började uppskatta själva musikaliteten i hop hop-musiken mer och mer, och hamnade i Dilla/Madlib-träsket. Sen blev det mer 80-tals funk/boogie och det ledde mig till synth-soundet och nu när jag köper skivor blir det mest synth a la Gary Numan osv. Där har ni mina musikinfluenser i grova drag. Kläm in golden era-hip hoppen (Eric Sermon är en av mina favoritproducenter) och blanda ihop allt och lägg en futuristisk twist på det så har ni mitt sound i ett nötskal.
Starvin Mar: Jag har lyssnat på hiphop så länge som jag har gillat musik. När jag var 7 år fick jag min första skiva i present, det var Snoop Doggy Dogg (som han hette då) och skivan var Doggystyle. Jag förstod så klart inte så mycket vad han rappade om då för jag kunde inte engelska men det var något nytt då och jag gillade soundet. Det var mycket rap från west coast som jag lyssnade på i mina tidiga år: Dr. Dre, Ice Cube, 2pac, Luniz. På den tiden, runt 94-95 nån gång spelade radiostationer som Power 106 tung hiphop, bland det kommersiellaste den tiden var Notorious B.I.G. som man även kunde höra på skolfester och på vattenfestival diskon. Rappen under 90-talet har influerat mig väldigt mycket. Min favoritskiva än idag är Redmans Muddy Waters som kom 96. Nuförtiden lyssnar jag inte så mycket på rap för att det mesta av det nya som kommer ut är ren skit, rappare har inget viktigt att säga nuförtiden men även skitlåtar ger mig insperation att skriva låtar. Härom dagen hörde jag Drakes nya, jag sprang till studion direkt och la en av mina bästa verser. Så som sagt, skit influerar mig också. Ludacris var 2000-talets fetaste tills han började med massa Justin Beiber-skit så jag struntar i rappen och lyssnar hellre på klassiker som Barry White, Curtis Mayfield, Marvin Gaye.
Skizz, du har sagt att du tycker den svenska hiphop scenen var Göteborg- och Malmö-dominerad. Vilka rappare och grupper tänker du på då?
Skizz: Jag tänkte inte på någon speciell rappare, jag menade väl mest att om man tittar på när svensk hip hop blev stort så dominerade ju Stockholm, från TLK till Petter, Ken och dom. På 2000-talet känns det som att oftast när man såg någon rappare som blev hypad så var han någon annanstans ifrån. Jag har ju varit väldigt ointresserad av den svenska rapscenen tills jag själv blev en del av den så man får ta min prognos med en nypa salt, eftersom jag verkligen inte har koll på den fronten, men det var så det kändes i alla fall. Jag kände att det behövdes en grupp som först och främst reppade Botkyrka igen men också Stockholm. Inte för att utesluta resten av landet (det skulle ju va ett riktigt dumt move) utan bara för att visa att det finns ett unikt Stockholmssound… eller nu gör det det i alla fall.
Vad tycker ni om den svenska hiphop scenen i nuläget?
Skizz: Det är bra att den växer men jag tycker den har blivit för bussinessorienterad. Folk blowar för att dom är bra bussinessmän, inte p.g.a. skills. Svensk hip hop följer storebror på andra sidan Atlanten så det är ju inte så konstigt. Vi gör musik för folk som är intresserade av att höra bra musik, vi behöver inte hjärntvätta människor för att få dom att lyssna. Om jag ska va helt ärlig så bryr jag mig inte om den svenska hip hop-scenen, jag håller mig inte inom några ramar, jag vill inte vara en del av ett kollektiv, jag vill göra min grej. Min grej råkar vara hip-hop men utöver det känner jag inte att jag har så mycket gemensamt med de flesta spelarna i det svenska hip hop-spelet.
Starvin Mar: Den svenska rapscenen ser helt ok ut, det ser ut som att det finns hopp just nu. Jag tycker inte om alla rappare, det är många jag aldrig skulle ha i min iPhone men det finns även en del som gör sin grej bra. Det som är lite synd är att det finns många med stor talang och som media borde hypa upp mer t. ex. Chapee & Chess som har hållit på ett bra tag och som är mycket omtyckta lite här och där, de borde uppmärksammas mer så att folk vet att det finns tung shit under ytan.
Vart i ETTFYRANÅGONSTANS är videon till I din trappuppgång inspelad?
Skizz: I min trappuppgång.
Hur kom ni i kontakt med Aki?
Skizz: Jag träffade honom på en finlandskryssning med jobbet. Jag fick höra några av hans låtar och jag gillade att han körde förortsrap men ändå brydde sig om rim och flowade annorlunda än den stereotypa förortsrappen. Han hade hört mina produktioner och han diggade det soundet så vi snackade om att göra nåt.
Starvin Mar: Aki och jag har gemmensamma vänner och vi har sprungit på varandra lite här och där i trakterna.
Hur gör ni era beats?
Skizz: Jag har en MPC 2000XL som varit med i snart 10 år och en Xiosynth som jag köpte ganska nyligen. Jag samplar oftast trummor och kanske lite andra ljud men oftast spelar jag resten på synthen. Förut gjorde jag bara samplingsbaserade låtar, inte då bara loopar utan jag choppade och la mycket lager o shit. Det är en bra grund för att göra hip hop-beats men senaste tiden har jag mest spelat själv för det är det soundet jag är inne på.
Starvin Mar: Jag har aldrig gett mig in på producentbiten men eftersom jag lyssnar på gammal soul så brukar jag då och då höra delar i låtar som ingen producent använt tidigare. Som Syndromet kör vi oftast på beats där Skizz spelar allting själv men det har hänt att vi kört på något boom bap-aktigt beat också. Om man lyssnar på “ETTFYRANÅNSTANS?” t ex så varierar det mellan samplade beats och elektroniska.
Var eran låt på Evolution-skivan producerad av TSB?
Skizz: Nej, det är jag. Jag tycker det är det är lite dumt att det inte står i creditsen men samtidigt tycker jag att soundet och känslan skiljer sig väldigt mycket från deras beats.
Varför valde ni att släppa er skiva som cd, något som är ganska ovanligt nu för tiden, speciellt inom svensk hip hop
Skizz: För att det behövde göras, det är en cd-skiva. Vi fick kritik för att det var för många spår på skivan men vi kommer från en tid där en hip hop-skiva hade minst 20 spår med skits o shit. ETTFYRANÅNSTANS? känns som en sådan skiva så den passar inte riktigt i mp3-format. Låtarna och skitsen flyter in i varandra, det är ett album helt enkelt. Nästa gång blir det nog lite mer tidsenligt, formatmässigt, men vi behövde släppa ett riktigt album. Jag har sagt det förut, men jag tror verkligen att skivan kommer anses som en klassiker om tio år (möjligtvis en slept-on klassiker men ändå) och det är större chans att folk gräver fram en gammal cd-skiva än gamla mp3-filer.
Ni har jobbat med Aki, Mohammed Ali och Ph3 bara för att nämna några. Finns de några kommande samarbeten?
Skizz: Det kommer inte vara så många gäster på andra skivan men vi har en låt med en Tumba-dude som heter Chris Skills. Han har en väldigt unik stil och lyrik. Vi har även två låtar med E.C.-clicken (Chapee & Chess och gänget) och det kommer bli mer sammarbeten med dom. Sen har vi en till gäst som inte är helt bekräftad än men om det sker så kommer det va det största hittills, men jag vill inte lova för mycket.
Vilka ingår i Hundreadz Crew?
Starvin Mar: Starvin MAR, C.U.P., SKD, On-ree (som även är dj/producent). Många som var med enda från början har lagt rappen på hyllan för ett tag. Royal Rah flyttade till Saudiarabien för flera år sedan och skaffade familj, Slim-I skaffade också familj och Galaxy high flyttade till London där han fortfarande håller på med musik. Namnet Hundreadz är nerlagt, vi körde med det p.g.a. att det va många i clicken och nästan alla hade dreads då. Namnet Hundreadz är bytt till E.C som är förkortning på Ecstra Cheese.
Ni har samplat från Sökarna, har ni något att säga om det?
Starvin Mar: Filmen är en klassiker, även fast budgeten var låg och att kvaliten inte var den bästa jämfört med filmer som finns idag. Alla har ju sett Sökarna och känner igen repliker från filmen speciellt den klassiska fängelsescenen där Jocke och Torsten Flink har en konversation. Jag har en polare som har sett den över hundra gånger och han kan hela filmen utantill, det är sant. Vi tyckte att det var en kul grej att sampla och det passade till låten.
Var spelade ni in videon till Ormar I Gräset?
Skizz: Vi spelade in videon i Storvreten, Kolerakyrkogården och i tågtunnlarna under Sördermalm. Jag kan säga att det var en kul kväll men den slutade inte så roligt. Jag och en av de som var med och filmade blev nedtacklade av ett gäng civilsnutar och blev tagna till stationen. Det kommer nog bli en ganska saftig böter (olaga intrång, brott mot knivlagen och narkotikabrott) men vad ska man göra, vi gjorde det för konsten.
I Sverige är det Danjah och Stor som har dispens på att använda autotune. OK, Sebbe också.
I alla fall: det här låter typ officiellt.
Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.
Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.
Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.
Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.
Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.
Onda & Fejs – Volvomusik
“… början på nåt stort.”
Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.
Stockholmssyndromet – EttFyraNånstans
Bäst beats i Sverige vid sidan av Masse. I en egen division. Schmutz.
Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….”
Earl Sweatshirt – Earl
Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.
Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.
Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.
A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.
The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.
Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.
Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.
I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.
Cory Mo – Its Been About Time
“Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!
L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.
Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.
Diddy Dirty Money – Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.
Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.
Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (han borde hålla sig till beatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.
1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.
2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.
3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.
Det är med en hel del stolthet som vi presenterar intervjun med en av Sveriges tyngsta nya rapgrupper: Stockholm Inkasso.
Onda välsignade oss här på burken med två exklusiva låtar från deras nya skiva – Fel Klientel, som är ute ganska jävla snart (förhoppningsvis i februari) – och skickade även över en bonus som legat på MySpace, men som fler borde höra.
Stockholm Inkasso f. Micke – Förorten Är Deprimerad (BrytBurken EXCLUSIVE)
Tidigare i år hittade jag tapet Volvomusik genom Petter417:s blog och fastnade direkt för Pulp Fiktion. Tankarna gick till en svensk förortsberättare som Fittja Chrille – det är samma okonstlade tilltal, samma historier om ett risigt liv. Dessa herrar vinner kanske inte några freestyle battles, men de flyter med känsla och skriver låtar som direkt drar in lyssnaren i deras värld – det som spelar någon roll egentligen.
Pumpa 142, där klassiska white trash-topics kickas på släpig norrländska uppblandat med Rågsvedsjargong, så kanske du fattar. “När landet kom till stan blev det andra jävla bullar“. Medan svenska rappare “tittar på USA och hittar på en fantasiverklighet” rappar Stockholm Inkasso om pengabrist, snutbilsresor, subutex, klina kicks, kröka, hårda tider – ämnen som tokar i hela landets bonnhålor och förorter relaterar till.
Det bör dock sägas – på Stockholm Inkassos gamla mixtapes får man gå igenom några spår av halvlökigt krök- och rökstök för att komma fram till juveler som Gud Är En Snut , Andra Sidan och Måste Säga. Men de spenderade också högst en dag på varje tape i studion – och att de kunde köra över No Limits nationalhymn med hedern i behåll, det imponerar.
Mer influerade av regional rap än backpacker-grejen – likt Kartellen och TLK för den delen – har de efter det förädlat sitt sound och sitt berättande. På Onda & Matte J:s Ner höjs nivån med låtar som Stephen King, Sann Tok, Va Tänkte Du På och Vi Gör Klart, och tidigare i år släppte Onda & Fejs Volvomusik, det tape som antagligen pumpats mest i Casa de Brytburk detta året 2010.
Vi plockar upp luren till Onda, Fejs och Matte J i studion uppe i Stockholm, och låter de berätta själva (Antabuz satt tyvärr fast någonstans på blåa linjen).
Vad är Bruce Leenus roll i Stockholm Inkasso?
Fejs: Bra fråga. Vi hade hängt med Leenus jävligt länge, och när vi gjorde våra mixtapes ville vi egentligen bara ha ett DJ-namn som stod på mixtapen.
Onda: Hans arbetsinsats har varit att spela oss ute. Han har aldrig varit involverad i själva mixtapena, förutom att hans namn har stått på dom. Men vi har alltid velat ha med honom, för han är en cool snubbe.
Matte J: Vi var lite risiga, så vi ville göra exclusives på kända låtar. Leenus spelade våra grejer ute, och det viktiga för oss var nog, om jag ska vara ärlig, att vi kom in där han spelade. Det var kul att få våra egna grejer, men jag vet inte… Vi var ute mycket. Det föll sig naturligt. Sen tyckte vi: vi gör fjorton låtar av alla hits som är inne nu. Han spelade dom ändå, vad det nu än var. Vi kände en snubbe som hade en studio, och sen lade vi det på en dag.
Onda: Jag flyttade till Stockholm ’92, och då spelade Leenus ute. Han kanske var 17, 18, men började när han var 14, 15, och har levt på att DJ:a i Stockholm sedan dess.
Vem är Måns (från Stockholm Inkassos mixtapes)?
Onda: Måns var bartender på ett ställe som vi gick på mycket som heter Metro. Vi skrev hooks åt honom och han klev in och gjorde hela plattan på några timmar. Vi tappade lite kontakten med honom. Han sjunger hooks på alla mixtapes.
Var kommer ni ifrån ursprungligen?
Onda: Jag kommer från Norrland från början, och trodde aldrig jag skulle digga att bo i Stockholm. Jag åkte rulltrappa när jag var tolv år första gången. Jag är uppväxt bland kor.
Fejs: Jag kommer från Gävle ursprungligen, och flyttade hit 2007. Jag vet inte varför jag blev kvar där så länge.
Matte J: Jag är född i Stockholm, men var lite ofrivilligt placerad i Gävle och lärde känna Fejs och Antabuz. Sen kom jag tillbaks och lärde känna Onda och Leenus och de andra. Nu bor jag efter gröna linjen.
Onda: Jag bor i Rågsved. Förut bodde jag i Farsta – därför skulle skivan först heta Farsta Inkasso, när vi spelade in där. Jag tror jag har flyttat femton gånger i Stockholm. Rågsved har jag varit i ett tag nu, och trivs bra. Det är mycket bättre än sitt rykte. Sjuttio procent här är Kongo-Kinshasa, Polen och Ryssland, och folk har ungar, det är ingen som går runt och slår varandra i huvudet med påkar på kvällarna. Det brinner i en bil i veckan, men det gör det väl nästan överallt. Det är ungar som är frustrerade. Annars har jag aldrig varit med om något strul, någonsin, min brud har aldrig haft några problem. Det är hur soft som helst.
Jag tycker Volvomusik är en av de bästa svenska grejerna i år. Vad betyder titeln Volvomusik för er?
Onda: Jag och Fejs spelade in en låt hos mig i Rågsved när Matte var otillgänglig ett år. Vi var tvungna att göra något annat under tiden. Från Tok Till Tok var första låten. Jag messade Fejs för jag hade drömt att vi gjorde en skiva som hette Volvomusik. Vi är från landet från början, vi bor i förorten, samma jävla ris där som här. Vi träffar inte folk som är gangsters någonstans, som åker omkring i Lamborghini. Det du ser är fyra unga snubbar, varav en i bar överkropp, mitt i vintern, som kör en Volvo 740, som stannar, tittar på dig och slänger ut en fimp. Det är det du ser, och det ville vi beskriva.
Jag tycker det är intressant. Förorterna är trots allt från landet egentligen. Det känns som ni är inspirerade av country rap tunes, som Goodie Mob eller Devin The Dude, alltså musik från södern som är lite mer laidback.
Onda: Visst är det så. Om du lyssnar på mixtapena så körde vi på Three 6 Mafia, 8Ball & MJG, Dirty… mycket från Cash Money i början av 2000-talet, mycket gamla Memphis-grejer, Chicagos Doe Or Die… obskyra instrumentaler som ingen hade någon aning om. En del trodde att det var våra egna beats. Personligen har jag alltid diggat just söder-rap. Det är Murder Dogs fel. Jag köpte min första Murder Dog-tidning ’99 och flippade – där var miljarder artister som man ville höra, som inte var Mobb Deep.
Fejs: Jag gör lite beats också, och har egentligen varit mer East Coast-orienterad när jag bodde i Gävle och gjorde grejer där, men jag har alltid gillat södergrejer. Det var ingen stor omställning när flyttade hit och började göra grejer med de här grabbarna.
Onda: Grejen var att det var ingen annan som diggade det då. Vi brände plattor till Leenus, som alltid har gillat det soundet, och han spelade det tillsammans med våra grejer ute. I början av 2000-talet i USA exploderade Texas-rap, Bay Area, varenda jävla region hade artister som sålde 200-300.000 plattor i sin region och bara blev större och större. Det var folk i Europa som började hooka upp. I första Murder Dog jag läste var det folk från Polen som skrev insändare om dirty south-klubbar och hur JT The Bigga Figga skulle komma dit. Den musiken lever kvar; nu har det tråkigaste av den musiken blivit pop-musik, kommersiell. Men det görs mycket bra ännu.
Fejs: Den är jordnära, mer universiell än New York-rap som kan kännas ganska regional och lite elitistisk.
Hur länge har ni rappat?
Onda: Jag satt och gjorde grejer i slutet av 90-talet, för mig själv egentligen, och sen hookade jag med Matte runt sekelskiftet. Sen satt jag och han två år i en källare och freestylade och gjorde kassettgrejer.
Matte J: Jag var inne på Tim Dog – han har ingen tung renomé, han suger ganska mycket, men är cool – och hade fest en gång och körde en text av honom. Folk satt med tomma ögon. Det var ’92. Det blev lite underground-grejer, men jag kutade inte och repade så mycket direkt. När jag kom tillbaks till Stockholm och hookade med Onda så började man förstå mer vad man egentligen gillade. Sen rullade det på. Första Inkasso-skivan kom 2003. Som jag minns det kände vi en snubbe som jobbade i en studio, så vi åkte dit och spelade in skivan på en dag. Vi hade spelat in något innan som Leenus spelade ute; nyckeln var också att vi ville komma in på klubbarna där han spelade. I det här fallet blev det bra för att vi inte hade tokhöga ambitioner. Så rullade det på, och vi fick en smal fanbase. Onda gjorde mer och mer beats, och därför har soundet blivit som det är.
Onda: Jag har alltid spelat i band. Jag är trummis från början. Det var någon i mitten av 90-talet som jag började skriva på svenska och spela in och lägga på andras beats. Men det var först när jag hookade med Matte som jag slutade i mitt band – det var punk, eller rock n roll.
Har du några favoritartister utanför rap?
Onda: Det är en snubbe som jag har lyssnat på sedan jag var 13-14 år: Waylon Jennings. Och Johnny Cash, Willie Nelson. Burzum, Edge Of Sanity. Meshuggah är helt galna.
Hur gör du beats?
Onda: Jag kör på MPC 3000 och FL Studio. Den första Stockholm Inkasso-plattan, Orginalen, är gjord på MPC 3000, men jag hade inte lärt mig den då, vilket har sina konsekvenser. På senare tid är det mycket mjukvara, det måste jag erkänna. Det går jävligt snabbt att använda. De senaste grejerna är gjorda på FL Studio. Jag har spelat keyboard i band förut, men aldrig haft råd att köpa en. Han som vi spelar in oss nu har dock en jävla synthpark, det kryllar av grejer.
Beatet till Absolut från Volvomusik – du har det klassiska g-funk-knorret, hur har du gjort det? Behöver man inte någon slags moog för att få till det knorret?
Onda: Den loopen är gjord med enbart orginalljuden på FL Studio. Det var första beatet jag gjorde bara för att testa hur det funkade. Det är mjukvaruskräpljud, men man kan tweaka jävligt mycket. Jag tycker det inte spelar så stor roll vad man håller på med. Är man sugen på att göra musik så finns det så mycket program där ute. Det spelar ingen roll om man har världens bästa grejer; fattar du inte hur saker ska låta då går det inte ändå. Eftersom jag är trummis från början så börjar jag alltid med att göra en trumbit. Och sen sitter jag och letar bland vinylplattor och grejer jag laddar ner.
Är du ute och gräver i vinylbackarna också?
Onda: Alldeles för mycket. Men jag har inte tålamodet längre att sitta och lyssna igenom varenda platta minutiöst. I och för sig har jag gjort det idag, kom jag på. Till slut hittade jag den där loopen.
Vad var idén bakom eran artwork?
Matte: Vi är inte så involverade i det så som man kan föreställa sig. Det är Nästet som gör alla omslag.
Fejs: Man kan säga att de är det visuella Gökbot.
Det känns lite Pen & Pixel, Master P och No Limit.
Fejs: Vi får ofta idéer om vad vi vill ha för omslag, och det fixar dom. Det känns kul att hå sådana omslag. Jag tror det funkar, folk reagerar. Man får inte ta i på det sättet i Sverige, som på Volvomusik-omslaget; man ska stå och se allvarlig ut framför ett höghus.
Latin Kings, när de kom – och Kartellen och andra nu för tiden – visade ett Sverige som inte många kände till förut. Är det något ni försöker göra med er musik?
Fejs: Svensk mainstream verkar vara så att alla ska vara med, alla ska kunna relatera. Alla vi har haft våra erfarenheter av lite risigare liv. Det är intressantare historier tycker jag. Jag skulle aldrig kunna få inspiration av en vanlig vardag när jag går till jobbet, och sitter där och pillar på datorn. Man får kritik för det: ”ni överdriver”.
Tycker du att ni överdriver?
Fejs: Absolut inte. Jag tycker inte att vi har några överdrivna texter. Som jag sa, det ska vara så att alla måste kunna relatera. Sen finns det också en rap-grej där man tittar på USA och hittar på en fantasiverklighet. Det funkar inte för oss. Jag ser inget värde i det, jag vill säga något som kommer från mig och betyder något, och kanske kan hjälpa någon annan. Det är inte intressant för någon som har det svårt, som är fattig och kanske missbrukar droger att höra om Jacob The Jeweler. Och ingen vill veta var du har köpt din tröja. Man vill kunna relatera. Alla kan inte relatera till våra grejer, men dom som kan göra det – det är för dom det är.
Om man ska vara en bra rappare – tycker du att man ska kunna ha något att säga politiskt också?
Fejs. Ja. Personligen gillar jag inte folk som står och skriker slagord. Men allt är på något sätt politik, det beror på hur man säger det. Men jag har svårt när folk försöker pracka på en åsikter.
På Blinda Dårar tycker jag att ni har motsatsen till det – mer metaforer än slagord. Var fick du inspiration till din vers?
Fejs: Jag tänkte på internet och hur folk sprider information, och hur folk i maktpositioner försöker inskränka deras friheter. Det var något som jag gick och funderade mycket på, och ville göra något om det.
Onda: Jag tänkte på David Icke, en före detta fotbollsmålvakt från England som numera är konspirationsteoretiker och som tror att världen styrs av reptiler som kan shapeshifta till politiker. Jag har folk i min bekantskapskrets som verkligen tror på det han skriver. Det kan jag inte säga att jag gör, men däremot har jag blivit påverkad på det sättet att… hela sättet hur hela världen har blivit, hur det fungerar, hur vi blir kontrollerade. Det är ganska lätt att tänka att allting är fucked up och att allt är en konspiration och att vi som personer inte kan göra något. Det var en sorts frustration som jag kämpade med. ”Shit, är jag med i en science fiction-film, händer det här?” FRA-lagen kom strax innan jag skrev det här, och en massa andra grejer hände.
Du har en rad som går: ”Öpnna ögonen tok, det är vi som skriver boken”. Det känns lite hoppfullt ändå.
Onda: Det var bra att du kom ihåg det, för det kom inte jag ihåg. Det är också en tanke: vi skapar vår egen konspiration, vår egen verklighetsbild av hur skit fungerar. Det är upp till alla att göra det.
Fejs har ett citat som går: ”Inget jävla klasskrig, det är vi mot dom”.
Fejs: Det är lite uppviglande, men det handlar inte om klass eller ras och sådant, men makt mot folk som inte har makt, maktmissbruk. Frihet mot kontroll kan man säga. Jag hade svårt att skriva till det beatet, men det lossnade på något sätt. Jag är nöjd med vad jag säger i den texten, men kanske inte flytet.
Producerade Onda hela Volvomusik?
Fejs: Jag gjorde en skit, Hemma Hos Roffe, och Pulp Fiktion.
Onda: Resten gjorde jag. Jag producerade även Orginalen med Stockholm Inkasso och Ner med Onda & Matte J. Och så har vi precis gjort klart Fel Klientel, som är nästa Stockholm Inkasso-skiva. Det kommer vara Stockholm Inkasso rakt av. En snubbe som heter Micke kommer sjunga en refräng. Vi är fyra snubbar så det går inte att få in så mycket mer. Vi kommer göra en video och det kommer släppas en singel väldigt snart som heter Förorten Är Deprimerad. Vi är väldigt nöjda med den låten. Ikväll håller vi på att spela in uppföljaren till min och Mattes platta, som heter Lätt Tillbakalutad Oförstående Bakhuvud.
Matte J: Oförstående Bakhuvud är ett uttryck vi har för något som är skumt överhuvudtaget. Tänk dig att du visar något för en polare på en dator som är jävligt obskyrt, då har han ett oförstående bakhuvud. Jag spelade en skiva för Onda med en aspirerande rappare; det går inte att beskriva hur den var, så han tar sig för huvudet som om han blir utsatt för något. Vi har filmat det också, och där har han ett oförstående bakhuvud. Fejs gör en egen skiva, och så kommer Stockholm Inkasso-skivan, så vi gör mycket. Man kan säga att dom splittras i olika inriktningar. Oförstående Bakhuvud är inte världens mest lättillgängliga skiva. Den är inte riktigt klar ännu, LTOB är arbetsnamnet. Det är bara tre låtar klara. Fel Klientel tror jag blir svårslagen, den vi har hållit på med förvånansvärt länge, den är mer genomarbetad. Fejs soloskiva kommer bli jävligt nice också, som heter Stenansiktet. Det finns en film som heter så, se den så kommer du förstå, för det här är på något vis en sammanfattning av filmen.
Fejs: Jag har samplat ganska mycket dialog från den. Det blir en konceptskiva, kan man kalla det. Det är mycket gästartister, för jag kan inte spruta ur mig så mycket texter. Vi har lagt rap på tre låtar, men har ingen tidsplan riktigt.
Är Stenansiktet en gammal snutrulle från 70-talet?
Fejs: Nej, den är samhällskritisk, den handlar om förorter, som var ganska nybyggda på den tiden. Den kritiserar förorterna för att vara för sterila, och att de odlar fel sorts människa, om du förstår. Det är inte nyttigt att växa upp i förorten helt enkelt. Det känns aktuellt nu med tanke på alla oroligheter som har varit i förorter med kravaller och bilbränder. Jag har överfört kritiken till moderna förhållanden kan man säga.
Har ni några favoritartister, som inspirerar er nu?
Fejs: Latin Kings har varit mina favoriter. Ken diggar jag. Stor. Mohammed Ali. Kartellen. Nu är jag inne i en period där jag lyssnar på psykedelisk rock. Visst har jag inspirerats mycket genom tiderna, men efter ett tag blir man självgående. Devin The Dude är någon som jag inspirerats av flytmässigt.
Onda: Förutom dom som Fejs sa så är grejen med oss, i alla fall jag och Matte, att vi har varit jävligt noga med att inte lyssna på så mycket svensk rap, av den anledningen att vi har varit nojiga för att bli influerade. Vi har väldigt noga med att vi vill ha vår egen stil och vår egen grej. Jag vet att det sprutar ut en massa ny svensk rap, och jag måste erkänna att förutom dom som Fejs sa… Det är 2010, folk kommer att skämmas om fem år över vad dom har lyssnat på. Men folk växer upp och lyssnar på andra grejer. Alla borde lyssna på Curren$y varenda dag. Han har ett totalt avslappnat flyt och koncept på låtar som Kool Keith skulle kunna ha. Han släpper grejer hela tiden och det håller hög kvalitet. Hela Livewire-kollektivet, J-Stalin och de andra åtta, det tycker jag folk ska kolla in. Brotha Lynch släppte en platta som hette Season Of The Siccness, från ’95, som är en av de absolut bästa plattorna jag hört i mitt liv. Den skulle slagit i hela världen, då, om han inte bara rappade om att slita ut foster ur människor och äta upp dom.
Matte J: Too Much Trouble är något jag upptäckt på senaste, grymt bra i början, och Planet Asia, jag upptäckte att han var hur grym som helst. Jag har lyssnat ganska mycket på house, Mike Grant. Inget tut-tut, inget som man står till med v-ringat ner till naveln… riktig house. Jag gillar DJ Rasoul, Kerri Chandler.
Är det något du har lyssnat på förut?
Matte J: Jag hade en period när jag var ute mycket och blev lite intresserad av house. Sen upptäckte jag hur fett det var när man lyssnade på rätt grejer. Mycket house nu är upphottad Italo Disco. Det finns en energi som gått förlorat. Jag har lyssnat på gangsta rap jävligt länge och den typen av musik, så du kan fatta att jag inte tagit lite E och bara…
Jag tror det finns en gemensam nämnare där som heter funk.
Matte J: Helt rätt. Det är essensen av all bra musik. Det andra är bara som en melodislinga, inget groove… Det måste vara funkigt.
Gled förbi Gustavs för att se Mohammed Ali köra sin nya singel. De sätter varenda rad perfekt.
Timbuktu ställer några breda, intetsägande frågor (han borde ärligt talat ha lärt sig bättre efter alla dessa radio-år), men får åtminstone veta att det självbetitlade, hett efterlängtade debutalbumet kommer i mars på Bad Taste Records. (Ska bli intressant att se hur denna gamla punklabel kan hjälpa till. För Loop Troop funkade det säkert bra, men nu är det andra tider. Skulle verkligen vilja se Mohammed Ali bli skitstora.)
Sedan är det slut och de får önska en låt. Det blir: Nas f. Lauryn Hill – If I Ruled The World.
Vi har tidigare skrivit om vintermusik. Det slår aldrig fel: så fort temperaturen dyker under minus och de första snöflingorna ramlar ner känns det konstigt att lyssna på något annat än Wu-Tang och den dimmigaste dub-technon.
Vi har däremot inte vågot oss på julmusiken… förrän nu.
Den där jävla tomten Kanye West passar utmärkt till att göra julmusik, mindre bra till att rappa och spela piano, uppenbarligen. Tur att CyHi Da Prynce hjälper till… “thugs think I’m a blood cuz I won’t take this red suit off“.
Kanye West f. CyHi Da Prynce & Teyana Taylor – Christmas In Harlem
Dipset delar ut paket i Harlem? Jag kan se det framför mig. De har egentligen alltid varit mer spex än gangsta. Bevis: Jim Jones ligger bakom en hel jävla julskiva, förlåt, två stycken.
Death Row har dock den bästa julmusiken, mer för att de hade så många talangfulla musiker i sitt stall än för att julen passar så fint ihop med skivbolagets allmäna framtoning. “Passing out gifts, blazing up spliffs… christmas on Death Row, can you dig it?” Bästa låten på Christmas on Death Row, och bästa jullåten nånsin, och bästa videon: ingen släde men en flygande Caddilac – och hur iskallt är det inte att Snoop ikläder sig en svart jävla tomtedräkt?
Till er alla, från oss alla, en riktigt g-funk xmas.
http://www.youtube.com/watch?v=8MgHipGy2Q4
Skivan innehåller också det här guldkornet. Som om Nate Dogg skulle kunna göra dålig musik.
“Muthafunk Christmas”? Snoop levererar dubbla budskap. Gillar karln överhuvudtaget jul, eller bara att rulla upp christmas trees?
http://www.youtube.com/watch?v=sFuIuUvyGFU
Jam Master Jay (R.I.P.) har det bra: Skivspelare i julklapp. Schtek to a thousand.
Även svenska rappare önskar sig en vit jul. Ken är en mångsidig rappare, självklart fixar han även julklappsrimmen galant. Gissar att han är i Kenya och delar ut paket nu.
För alla med en mer ambivalent hållning mot julen. Vi forsätter så.
Detta firande är nog mer i min stil, eller va ska man säga.
Från Beat Street, klassiskt julhat.
Till er alla, från oss alla… en riktigt gangsta jul, och ett thugged out nytt år.
http://www.youtube.com/watch?v=Ob_WfeKs90k
Att likt Prodigy med HNIC 2 släppa en video för varje låt på skivan har nästan blivit standard. Lil B:s översvämning av youtube sätter ribban ännu högre.
2010 är internetvideon det bästa och billigaste sättet att nå ut, och det vanligaste sättet för folk att upptäcka ny musik på (gissar jag).
Således kom det en hel del grymma videos i år.
Action Bronson – Imported Goods, Shiraz
Rare loops. Raffinerade gourmet-raps. De här två videona ägde 2010. Det här är the soundtrack of winning – det den rödskäggige Action Bronson gör dag ut, dag in. Felet många nya rappare gör är att de så skitnödigt swaggar och self-promotar sig själva för att sedan i studion snegla på vad som säljer för tillfället. Koncentrera er på musiken, ta det lugnt, have fun, och remember that a good product sells itself.
Lil B f. Andy Milonakis – Hoes on my D***
2010 såg vi Lil B och Andy Milonakis med Los Angeles vid sina fötter. “Young Ted Danson” är i sitt element tillsammans med den ännu yngre TV-komikern. En påminnelse om hur mycket humor det är i många av Lil B:s låtar.
Main Attrakionz – Legion Of Doom
Ett dussin andra M.A.-videos skulle kunna sitta här, men Legion Of Doom är nog den mest representativa.
Waka Flocka Flame – Bustin At Em
Word to the Cohen Brothers.
Meyhem Lauren – Got The Fever, Its Like
New York-rap mår bevisligen bäst när man utan skam bygger vidare på det förflutna – standing on the shoulders of giants vidrör man fortfarande stjärnhimlen. (Meyhems andra videos är för övrigt kraftigt amatöriga, flera divisioner under de här två.)
Stor – Allt vi gjort
Den här videon förkroppsligar Stors rader från Min Freestyle… “så länge jag lever, en sådan heder, jag passar vidare och börjar dela med mig…” Slutet när de blickar ut från hustaket ger mig rysningar. “Rappare skriver texter, ST skriver historia…“
Mofo f. Sick Art – Shook Ones 2010
Tillbaks till gatan med Shook Ones II-instrumentalen, en 15-årig gästrappare och en iPhone-filmad video. Mofos kanske tyngsta vers hittills.
Labyrint – Kärleken
Labyrint har haft ett lugnt år, men den här videon är på samma höga nivå med vad de presterat förut.
Danny Brown – Re-Up
I den andra videon står Danny och rappar obesvärat medan nåt crackhead står och river ut kopparrör från hans kök, vilket såklart är en för hiphopen välbehövlig dos av sjuk verklighet, men jag gillar det här beatet mer. Vad är det han halsar egentligen? Svedka? Är det hemlig svensk fulvodka, eller vad? (The Hybrid-skivan har även andra riktigt bra grejer.)
Yelawolf – I Just Wanna Party f. Gucci Mane, Pop The Trunk
House party-känslan mer än låten i sig. “I’m drunk as Paul McCartney“. Och Pop The Trunk vinner i sin lågmälda realism och hotfulla vardaglighet lätt över annan gun talk som musikindustrin sprutar ut.
Earl Sweatshirt – Earl
För ett år sedan kände ingen alls till OFWGKTA, och nu när man söker youtube på namnet Earl, så är detta det första som kommer upp. “Knock blunt ashes in their caskets and laugh it off…” Hur kan han rappa så bra, så liten? “Try talking on your blog with your fucking arms cut off….“
Mohammed Ali – Kan Nån Ringa 112
Kanske mer än någon annan i det här urvalet tillhör Mohammed Ali de artister som dels kan säga något om samhällets utveckling och samtidigt verkligen nå ut, och dels kan ta den här musiken till en ny nivå, musikaliskt. Videon är också helt next level. Det där jävla torget i Stockholm i ruiner!
http://www.youtube.com/watch?v=U8lo2RrdvPc
Z-Ro – Freestyle
Ok, ingen “video”, men nästan årets bästa video. Den här låten måste släppas snart.
