SödraSidan (fd Dalenbarn) med en till hit, lite mer boombap än vanligt.
De brukar få en halv mille på alla sina videos, men uppmärksammas inget alls i media. Kanske finns det ingen enkel journalistisk vinkel på dem. Kanske saknar de en indy-popsångare på refrängen. Kanske är journalister lata och saknar koll.
Idag vann Masse från The Salazar Brothers – yngre bror till Chepe och Salla, som tillsammans med Dogge, som The Latin Kings, sparkade igång och lade grunden för hiphop i Sverige – en grammis för bästa producent.
Ännu idag, nära tjugo år efter deras debutskiva, fungerar TSB som en institution som stödjer och utvecklar talanger, dj:ar på klubbar runt om i Sverige och i Europa, och förser rappare runt om i världen med högklassiga produktioner.
Skizz från Stockholmssyndromet är Sveriges mest intressanta och orginella producent, men för mig råder det ingen tvekan om att det är Masse som är bäst.
Bredden han har, från betongtung reggae, till modernt elegant soul, till förfinad Premier-boombap (jävligt nära bättre än mästaren själv jag svär), till satans stekig skrytrap, sättet som hans samplingar böljar fram och tillbaks över precist programmerade maskinrytmer och fuckar med våra hjärtsträngar…. saknar motstycke… i Skandinavien och i världen.
De som säger att han är bra men lite tråkig kan ta och sätta sig i hörnet nu. Håll truten och lyssna på detta mästerverk igen och rensa ut skiten ur öronen först den här gången.
Ett exempel på när en europé tvålar till amerikanarna på deras egna grej. Varje gång jag lyssnar ställer jag mig upp och vevar med armarna till ett perfekt samspel mellan beat och text. “Klättrade upp på toppen och kastade ner dom… Kartellen… krossar deras fattiga egon… vi skojar inte… DET ÄR MALEXANDER I STEREON“. Snares smattrar mer militärt och syntharna skriker elakare än i vilken Jeezy- eller Gucci-låt som helst.
Svenska rap-fans håller huvet högt idag.
(En ung Masse längst till vänster. Från boken om The Latin Kings)
Utnämnandet av förra årets bästa svenska rap var som Solvalla med Psykos och Vilsna själar mule mot mule på upploppet. Jag drar gärna en utförlig tänkt dialog här vägandes respektive låts kvalitéer fram och tillbaks, men då Systembolaget stänger om någon timme nöjer jag mig med att konstatera att målfotot är grynigt och svårtydigt.
De delade på förstaplatsen. Men bästa rad för 2010 kunde jag ganska enkelt ge till Sebbe när han sa:
Att rimma “snutjävel” med “bokstäver”. Hur man ser rimmet i huvet när man lyssnar. Serietidningsaktigt men mycket seriöst. Nivån av IDGAF-ism. Flinet på mitt ansikte.
Även i år går guldet till honom. Vad sa han hos Ametist?
“vissa spelar hockey, andra spelar bandy… jag lärde mig spränga som shuno Dynamit-Harry“
Varför spelas inte Kartellen mer på radio? Varför får de inte spela på fler klubbar och festivaler i det här landet?
De har trots allt miljontals tubspelningar och gör musiken som fuckar med folks hjärtan och får de mest avtrubbade förortarzombies och den mest hjärntvättade Svenne Banan och de mjäkigaste av hipsterfittor att vilja köpa automatvapen, tåga mot Rosenbad, och… där besvarade jag nog mig själv.
Kartellens debutskiva hade sina problem, men rymde också två av årets absolut bästa svenska raps: Fortfarande Knas och Jag ser misär.
Deras osläppta tubgrejer är bättre än de flestas ten-years-in-the-making-släpp. Sebbe och Kaka har mördat sina gästverser. Då sveriges bästa rappare har legat lågt i år konstaterar vi: ingen har gjort det som Kartellen 2011.
Det skadar inte heller att de inte bara har Masse men även internationellt erkända talanger som Mack Beats och El Sheriffo bakom sig.
Svensk rap har överträffat sig själv i år efter år, och med så många yngre talanger så kommer det bara fortsätta; Adam Kanyama, Sick Art, Meta Four, Basgränd Crew, Gedi Gedz, en fantastisk sångare som Lil Star, Lani Mo, Leslie, osv. Nu riktar vi strålkastarn (vänta det här är en blogg – kanske minificklampan?) mot Bredängs very own Dem Bortglömda.
Medan Adam Kanyama spottar en sorts asfaltsnära conscious rap, Lil Star gör Michael Jackson-influerad RnB, Leslie sitter hemma och klickar fram grime-beats, Basgränds tape var ett style wars-smörgåsbord, Sick Art och Meta Four inriktar sig på betongrotade battle raps… så är det som om dessa kids levde i ett parallelt universum där Wu-Tang och Cypress Hill fortfarande är det fetaste som hänt (vilket det också är, om man tänker efter – Illusions-beatet, som de kör på i videon ovan, är åtminstone det).
Som om bling bling- och shiny suits-eran hade raderats från jordytan. Tänk på DBG som ett Killarmy om TLK vore Wu-Tang. Nedan kör de över egna beats, tror jag, och det låter jävligt källare – mycket lovande!
Har de något med Highwon att göra förutom att de reppar samma postkod?