Det här låter så bra att man kan få för sig att Basgränd är Lootpack och O.P. är Return Of Tha Loop Digga… med huvudet någonstans mellan Philemon Arthur And The Dung och Freestyle Fellowship.
Tapet låter väldigt kort, men om ska tro hans raps så är O.P. endast precis myndig.
Ergo, det kommer mera… men redan nu konstaterar vi att det redan maximalt utswaggade svenska rapåret 2011 just blev lite bättre.
Based-artisten Keyboard Kid har producerat Lil B-klassiker som Walk The World och I Hate Myself, välsignat Main Attrakionz med ett sublimt beat för 808s & Dark Grapes II, släppt några märkligt oengagerande beat-tapes och två nyskapande tapes med ja, ganska briljant lo-fi-sprakande rymdrap. Nu är hans första video här.
Keyboard Kid borde rappa mer. Hans rader är simpla men spaced out, fyllda med enkla, effektivt målande metaforer, och med fötter är stadigt planterade i sina stomping grounds of Seattle.
Han har utvecklats snabbt under det senaste året och det ska bli mycket intressant att se var han befinner sig om ännu ett år.
While other dude’s punchlines are pretty strong, and work OK here, they don’t make me want to research his oeuvre and shit. We’ll keep an eye open for Twizzy, though.
“Angels and Demons in my head and they argue at night… I guess that’s why I aint the partying type.”
Och först nu börjar jag pumpa Reflektion på riktigt. Jag blev lite ställd först, som många andra antar jag, av att den kostade 229 kr, levererades i en rosa kartong, och var helt uppfuckad flowmässigt av någon ny rappare som lät som Mikael Persbrandt.
“… och våra politiker skrattar och skålar / medan ungarna i orten trampar på nålar, / slavar åt Satan, fast utan galler, / här ute finns det tusentals Medans Vi Faller.”
Gubb kickade gangstaskit medan du lekte med Pokemon. Respekt är en av de bästa svenska raplåtarna någonsin (även fall resten av solodebuten bara fläckvis nådde upp till den nivån) och grejerna med Wolf Brigade och även 3 Ess ligger på en hög nivå om man tänker på när det spelades in.
Nu är Göteborgs stolthet tillbaka och gör helt rätt i att skita i vad som hänt sen sist inom rap och istället leverera traditionell, inåtblickande banditpoesi över en frysboxkall pianoloop. “När blir det min familjs tur… längst fram på bänken?“
Första bänken är från albumet Psalm 23 som kommer till vintern. Glädjande nog kommer gamle vapendragaren Kristus att langa beats, och lokala rävar som Obx, Chato, Stuken och Parham kommer att gästa.
Ännu en Livewire-stänkare upp i nättaket. The Mekanix borde få medalj ur konungens hand för årets bästa basgångar 2011 (samspelet mellan knorr och boom här är inte att leka med – precis som på detta nysskomna mästerverk från Shady Nate som Onda tipsade om!) och likt sin skivbolagschef / crewledare J. Stalin ger oss Stevie Joe de där samtidigt såriga och skitsnackande verserna som vi älskar.
Nästan allt jag hört med Livewire har varit hårt som granit. Är de det bästa crewet inom hiphop just nu?
Roc Marciano har ännu en gång haft den goda smaken att arbeta med Arch Druids, vilka vi skrev om här på burken tidigare i år..Tror desvärre att länken till låten inte funkar så den kommer här igen så ingen blir besviken. Även om jag anser att deras tidigare samarbete Scorched Earth Policy är bättre än dehär så håller de fortfarande sjukt hög klass. En hel platta med Arch Druids beats å Roc Marciano vers är vad jag vill ha i julklapp.
Rap med lång inlärningskurva, alltså musik som det tar ett tag att inse storheten med, men när man väl fattat aldrig lämnar ens blodomlopp – för mig: Z-Ro, E-40, Main Attrakionz, Wu-Tang Clan… och Max B… jämte hela den dipsetska undervegetationen egentligen.
Hela Quarantine-tapet rullar på lika obekymrat, som en föregångare till ASAP Rockys geografiskt eklektiska men tajt sammanhållna swagger; det kränger från blaxploitation-soundtracks till RnB till g-funk till Just Blaze-liknande Uptown-anthems till jazz-samplingar till elektroniska ljudbilder, från ogenerat sängkammarprat till iskalla hallick-oneliners – men Max B tappar aldrig balansen. Quarantine är ett jämnt släpp i en katalog vars vildvuxenhet nog ligger bakom lite av den här långa inlärningskurvan som jag nämner i inledningen.
Men bry dig inte om det för mycket. Lär dig bara att surfa mellan de bärande vågorna, och du kommer att välsignas mångfaldigat.
Fastnade för den här låten på Sir Sampalot AKA ena halvan av Stockholmssyndromet AKA Rick Skizzos Soundcloud-sida… men checka allt där för snubben har uppenbarligen rötter från en annan planet… Sveriges utan tvekan näst bästa producent lever i en bubbla musikaliskt och bara gräver djupt där efter dödliga mineraler och missiler att bombardera rikets keffhetsreppande rapmusikanter med. På Oknullamedbar sätter han ner foten…
“Vi gick från gatan, baggy jeans, timbs och vinyler / till datan, techno beats och hipsterfrisyrer / från Borta I Tankar till Svenne Banan.”
… men misstankar om något slags nostalgivurmande omöjliggörs då ljudbilden och flowet är så mordernt som det här landet överhuvudtaget tillåter.
Detta är världshistoriens mest intensiva freestyle, en nio minuter lång guntalk-exorcism med sex olika rappare som blir svettigare för varje gubbe som öppnar munnen. Murda Mase – det här är 1997 och långt ifrån shiny suits och Minstrel Show-moves – inleder strongt över Kick In The Door, kanske DJ Premiers bästa of all time, sedan Imam Thug och Pierre Cardan, två mindre kända förmågor (har Cardan gjort nåt annat än den här freestylen?) som också gör jävligt bra ifrån sig.
Tre minuter in slänger Clue på Dr Dres kanske bästa produktion någonsin och Lefraks stolthet börjar med sedvalig frenesi spruta ur sig den sortens färgstarka thuglingo som han gjorde sin känd för under Tragedy Khadafis mentorskap.
Killa Cam (alltså inte superstjärnan Cam’ron, men undergroundrapparen som på denna tid låg farligt nära Big L:s nivå – frågan är om inte den store Lamont, djävulens son själv, hjälpte honom med de här raderna, det låter så bildtätt och hänsynslöst) börjar med ett försiktigt “You’re garbage so we pack trash / Smoke weed inside a gas mask / Run in church, crash mass“, och avslutar först två minuter senare med att beskriva Harlem med att det är stor chans att “you get buried there / Dynasty starts the riots in Harlem Week every year! / Yeah, gimme a beer, my niggaz is here / We wear hoodies and skellies to your jiggy affairs!”
Detta var innan Diddy för alltid förändrade hur hiphop skulle se ut och låta. Tragedy Khadafi avslutar med de mest kärnfulla och visuellt kontrastrika, fucking råaste raderna rap som jag har hört. Det känns ovärdigt att citera. Lär dig dom utantill. Primo och Dre har aldrig låtit bättre. New York har aldrig låtit hungrigare.
