> BRYTBURKEN.SE

Välgjord dokumentär om 28-årige Thomas Winston, en mindre spelare i New Yorks knarkekonomi, som precis har släppts från fängelset och nu planerar att lämna spelet. (I praktiken: att gå från en ungefärlig veckolön på 15,000 dollar – för att servera crack – till en ungefärlig veckolön på 300 dollar – för att servera Big Macs. 98-procentiga lönesänkningar visar sig dock vara tämligen svårsmälta.)

För honom betyder denna dröm om att lämna spelet också att lämna sitt kvarter, det som man har kallat sitt hem och sin värld. På samma sätt som klassresor i det svenska folkhemmet utarmar arbetarkvarteren (ekonomiskt och begåvningsmässigt), så leder denna strävan till en samhällelig förändring som enbart är negativ.

Ett positivt musikaliskt inlägg i den här debatten är Too Shorts antigentrifierings-anthem Money In The Ghetto. Pengar ska återinvesteras i där man kommer ifrån, inte i tyska bilar och franska märkeskläder. Stöd dina egna och stanna om möjligt kvar och kämpa för dina kvarter.

Här påminns jag om en passage i Örjan Bartholdsons bok Brasilien, den mörka kontinenten.

“Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:

– Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.

När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:

– Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.”

Något överraskande visar sig Thomas också vara en begåvad rappare. Eller kanske inte så överraskande ändå. Queensbridge har högre tung-rappare-per-capita än någon annanstans i Amerika – t.o.m lilla Vallejo och Uncle 40 Waters mäktiga släktträd hamnar i skuggan jämte dess lägenhetsbyggnader, som Cormega beskrev så ingående när vi intervjuade honom.

I think Queensbridge is dope with the music because we have so many artists, and Queensbridge is competitive. (*Cormega walks over to the window in his hotel room, points to the opposite building across the small ass back yard.*) That window is a little bit too far, if you could move that building closer, this would be exactly how me and Nas’ view was.

From my evening I could holler, “Yo Nas”, and he’d be like, “What up?”. Imagine that. Cormega is right there, and in that building is Nas, and across the building is a DJ. If you walk across the street, there’s Craig G, and in another building is Tragedy, and in another building is Poet, and in another building is Marley Marl, and then you walk across a block, and there’s Nature and ACD, and then you cross the block over, and there’s Mobb Deep and Capone.

That’s Queensbridge. So when you have all these people, it’s survival of the fittest. If you don’t stand out, then you’re not going to make it. Being that there were so many dope, prolific artists, it pushes everybody to go harder. And every MC thinks that they’re the best, that’s just how MC’s are, or they try to program themselves to be the best. That’s what makes Queensbridge dope.

Kanske är det just den här tätheten och hungern som särskiljer QB från annan New York-rap. Det är en speciell intensitet i rader från Nas, Cormega och Tragedy Khadafi, en särskilt rå känsla i musiken från Mobb Deep, CNN och Screwball.

I dagens New York saknas detta, och när jag ser den lilla killen på introt till Tragedy-dokumentären minns jag något annat som gått förlorat: rappare som berättar om vad de ser framför sig i sina kvarter. Infamous Mobb fortsätter att släppa bättre rap-videos än resten av New York (Exquire och Roc Marciano undantaget), men finns det några nya Queensbridge-rappare som faktiskt låter som sina hemkvarters betong, asfalt och parkbänkar?

The Life and Death of a Dealer konstaterar att Thomas inte blev en av dem.