Om en New York-rappare struttar runt i bandana så vet man att det är allvar. Och Killarmy har alltid varit väldigt allvarliga rappare, med Killa Sin som den tekniskt sett mest framstående.
Nu har han precis släppts ut ur kåken, och här är det gasen i botten över samma beat som Tony Yayo och Lil B rappade över förra året.
Från soundtracket till RZA:s nya film. Lyssna även på när den mannen besökte The Combat Jack Show – det är en av de bästa intervjuer undertecknad har hört i sitt sketna liv.
“Based on a best selling novel
With blood on the bottom of the Grey Goose bottle
You muthafuckas is finished
(…)
This year I’m dancin’ with the devil
Rebel without a cause
Something authentic, enemy of the state
Who said the rich couldn’t relate?
(…)
Alone, like the last Arab with AK’s in the palace in Baghdad
Talkin’ is for lovers, I want powers beyond powers“
Klassisk hardbody-rap från Staten Island över en traditionell soul-sampling. Solomon Childs hade samma sorts enorma självförtroende, stålhårda swagger och förmåga att sätta ihop ord på de mest oväntade sätt som Ghostface och Cappadonna gjorde sig kända för, men på skiva lät han fakiskt bättre ensam än på låtar tillsammans med de andra i Theodore Unit.
Efter att Wu-Tang – och New York i allmänhet – tappade energi och fokus i slutet av 90-talet så var det svårt för alla klanens allierade att bryta sig in i gamet.
Det betyder inte att de saknade talang, eller bra låtar för den delen.
2004 års 718 från Theodore Unit (där vi hittar Mama Can You Hear Me) kan nog sägas vara det sista livstecknet för den här sortens rap, du vet, genomgående fräscha New York-beats som hyfsat okända rappare slaktade. Sen kom soloskivan från Ghostface där Missy Elliot gästade.
Det var sista spiken i den kistan. Ridå för riktig jävla rap från det ruttna äpplet.
Solomon Childs har kämpat vidare sedan dess, med något halvdussin hembrända skivor som få har brytt sig om. Vissa grejer låter bra dock, som den här med Killarmy, eller den här över ett klassiskt RZA-beat. Han gästade även på en riktigt bra låt på Wu-Tang Meets The Indie Culture. När han levererar, då är det inget annat än klassisk, granithård, kompromisslös New York-musik.
Jag har vanligtvis svårt att argumentera för sådan här musik, men idag är ingen vanlig dag; J-Love visar med all önskvärd tydlighet att han är en väldigt underskattad producent, och Shaz IllYork, den minst intressanta Outdoorsmen-medlemmen, och Nems, en battle-rappare från Coney Island, visar sig fungera bättre tillsammans än var för sig.
Och de rappar om att sälja smärtstillande, inte crack. Det är trots allt 2012, inte 1986.
Stäng av ljudet innan du trycker på play, tok. En del nya kläder ser fina ut, men de saknas ännu i online-butiken. Visst går det att fynda i deras Outlet, men för de riktigt klina grejerna vänder man sig fortfarande till ebay eller en sida som 80s Casual Classics.
Denna officiella video illustrerar tydligt märkets förfall, men till skillnad från FILA, som tappat det helt efter uppköp och ägarbyten, så har deras nyare jackor och pikéer – men inte matchställen – behållit något av den ursprungliga elegansen.
Söker du mycket swagger på liten budget rekommenderas du annars att skydda dina frusna fingrar från vinterns bistra andedräkt med ett par prisvärda handskar av italienskt snitt, eller helt enkelt att uppgradera från Inter Sport-standard till något mer värdigt.
Egentligen är detta bara en ursäkt för att dela med mig av höjdpunkten från den annars hyfsat mediokra filmen om Biggie Smalls liv:
Några beats går bort, men en del låter lovande tycker jag…
Jag hoppas det kommer finnas inspelningsutrustning på ålderdomshemmet, för det känns som att Cappa, Ghostface och Styles P kommer vara 80 år gamla och fortfarande spruta Jalapeno över instrumentaler.
Det är kallt ute nu, måste ha Queensbridge-musik under din Peak eller Fjällräven.
Från soundtracket till Steel (med Shaquille O’Neal).
> Young Hope & Agallah – Fear The Lord
“I’m like Malcolm X mixed with Meyer Lansky
We wet the whole city up, fam, like Sandy”
Mer förfinad, apokalyptisk aggro-rap från Agallah, en av de få ur sin generation som fortfarande gör det bra, och med stolthet.
Älskar att han skiter i och bara kör på, oberörd huruvida skiten säljer eller följer trender (älskar också att hans twitter har 33 följare, trasiga länkar, och att låten ovan inte går att bädda in här pga “set to private” – starkt PR-arbete, tok!) – en New York-representation i skarp kontrast mot French Joe eller Fat Montana, som numera svårligen kan särskiljas från sina Atlanta-kollegor.
Spana även in det sätt varmed The Martorialist smyckat sin femstjärniga blogspot med utsökta Don Bishop-juveler under åren… eller gå direkt till katalogens allra starkast skinande ädelsten.
Och här är den riktiga länken till tapet!
Den här dokumentären måste se dagens ljus.
Love how that Roy Ayers-sounding sample creeps in to the body of the beat, very much like how them slug-like, alien life forms was invading Kryceck’s body in the third season of The X-Files.
Damn shame Beanie is heading to the big house. And for taxes!
His latest tape, This Time, was very good.
And if there is one rapper on this green earth who is criminally underrated, it’s Tony Yayo. Sure, he might have slurred his words and penned some sub-par rhymes during the G-Unit reign of the mid 00’s, but he always stayed humble, was the first New York rapper to show love to artists such as Lil Boosie, Gucci Mane, Lil B, and Danny Brown, and has twice as many good songs and twice as many guns as your favorite rapper.
And he was killing them old freestyles.
“… these rappers is talking about bricks in their rhymes, you never did shit but some Mickey Mouse crimes.“