Having fun… over some funky loops… that’s what’s needed for New York to eat well.
First I heard with this rapper. He has that classic New York vibe, like Sunz Of Man or something… just keep on rapping, spilling rare gems all over your trails in the urban wilderness, over dusted organs and hard snares. Being traditionally minded, he sticks out today.
Whoever in New York that survived the industry needs to get back to this flavor and they will be OK. Look at Meyhem Lauren and Action Bronson: they innovate, they style war, they have fun, but still keep that original recipe… and so they win.
“Comfortably Numb like Floyd, I think Pink…”
Those not familiar with the producer need to watch this:
Det här videon är så bra att man kan glömma att Warren G redan har en klassiker med samma namn.
Mötesrum-swaggern passar Saigon bra faktiskt, halvvägs mellan Dead Prez och 50 Cent.
Den femtonde februari 2011 kommer The Greatest Story Never Told, äntligen.
Till alla som stannade uppe för länge igår.
Är det inte Tim Maia så pumpar vi Z-Ro på söndagarna, eller Tragedy Khadafi… och där har du vår tids två största bluessångare. Country rap tunes och QB-lyricism… en och samma sak.
Tragedys katalog är snårig, så därför passar det med en Brytburken-samling för er där ute i bakfylledimman: några sinnessjuka freestyles, två spår från Intelligent Hoodlum-tiden, och kilovis med svidande erfarenhetsrap.
Jag skulle kunna fortsätta skriva om Tragedy Khadafis storhet, och har gjort det förut, men det allra bästa är såklart att låta mannen själv föra sin talan.
Lil B har alltså gjort en låt med Cormega, något som vi har efterfrågat en längre tid. QB-rapparen lägger tyvärr ingen vers, bara lite random snack, mest för syns skull. Seriöst, hoppa in i studion med en bra producent. Synergieffekten skulle vara att Cormega spottade hungrigare, och lilla B lade ner mer tid på sina rader.
Att Berkeley-rapparens ökänt bögiga uttalanden enbart är en marknadsföringsploj är nog inte hela sanningen. Jag har redan sagt mitt om den saken, att det inte är “unrealistic to assume that Lil B:s repeated use of Bitch and Hoes On My Dick and Suck My Dick is a deconstructionist strategy of sorts. Like geeks do with geek and niggers do with nigger. Repetition changes meaning.”
Vem förutom Lil B har modet att röra om i en av musikvärldens mest homofobiska och misogyna grytor?
Och vem utav det gamla gardet är smart nog att uppfatta och erkänna den 20-årige rapparens vision och intelligens? I’ll tell you who, världens bästa rappare, that’s who.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SBaeg8Tmnyk&hl=en&fs=1&]
“if I affected your life, in any way trife, when I was doing crime… forgive me…“
Jadakiss ft. 50 Cent – Dump (It’s Like That)
(via Rock The Dub)
Fint återanvändande av samplingen från Bronze Nazareths Doktor Kevorkian och Tragedy Khadafis mästerverk The Message.
Jada är alltid Jada, och 50 Cent låter bra här. Börjar gilla honom mer och mer (hans katalog har faktiskt en del bra grejer – och hans historia och nuvarande position är intressant, inspirerande, imponerande. Han borde dra igång en turné med G-Unit, Dipset, D-Block och Wu-Tang Clan. Släng in Nas, Cormega och M.O.P. också så blir precis alla nöjda).
Game Tested and Street Approved is Black Rob’s first album in over five years.
Bra nyheter. Nas borde göra likadant.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=5fC8EAQ8xhM&hl=en&fs=1&]
Black Rob är en naturlig stjärna. Tveksamma beats förstörde hans debut. Men Life Story och Whoa – odödliga klassiker. Mer viktigt material:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=GNIMwcLo92s&hl=en&fs=1&]
shit han går in över RNS mästerverk…
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=j2agm3vqnOo&hl=en&fs=1&]
känns lite logiskt att Bad Boy gör bäst reklamer…
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EOzKBzWUFA0&hl=en&fs=1&]
herregud en glömd klassiker gömd på youtube…
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=TM7C9cNgkm8&hl=en&fs=1&]
Nåt städjobb för en massa år sen. På radion brer Timbuktu eller någon LoopTroop-människa ut sig om hur hemsk kvinnosyn rappare har. Och den där Big L, man undrar om han ens älskar sin egen mamma.
Märkligt, tänker jag medan jag plockar ihop moppar och hinkar och plockar på mig kontorsmaterial och knäckemackor – nyanslöst, nära nog respektlöst.
Big L hade en sådan högt driven andningsteknik att han fick ur sig mer syre än han kunde ta in när rappade. Denna sortens syrebrist leder till visionära tillstånd, att du fylls upp av anden. Det är därför gospelkörer och gregorianska munkar och mässande medicinmän håller på som dom gör. (Aldous Huxley har skrivit en utmärkt bok (som jag har skrivit om förut) som behandlar detta fenomen.)
Visst, Big L satt antagligen ner och skrev sina rhymes med munnen stängd. Men han skrev dom för en muntlig berättarstil sprungen från gathörn och parker, ett rytmiserat pratsjungande, ett konstant flöde av liknelser och anekdoter och hårt drivna punchlines som omfamnade allt han såg i sin vardag. Anden lade inga hinder i hans berättande, den satte honom fri att utforska alla ämnen på Guds gröna jord. Att han drog sin svada utan att hålla för näsan och ständigt sökte krossa tabun och överskrida gränser är ett plus.
Ett minus är de som missade kärleken och patoset på låtar som Street Stuck och Fed Up Wit The Bullshit. Big L skapade trots allt stilen som dessa herrar måttligt framgångsrikt sökte kopiera under några år (alltså innan de började “uttrycka sig själva som artister” och blev ännu svårare att lyssna på). Positiva budskap drabbar alltid hårdare från de som även vågar visa upp en mörkare sidan av sig själva och världen.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=RmsR6lpMUUc&hl=en&fs=1&]
Big L hade världens högsta lägstanivå. Första skivan saknar svaga punkter. Alla demos och överblivet material är klassiker. Sen finns det bland superklassikerna några keffa beats på den andra, snabbt ihopslängda skivan – men skyll inte på rapparen. Råkar man höra en låt med Big L helt apropå så sitter man sedan hela kvällen och pumpar gamla Lord Finesse-samarbeten.
I november släpps en ny skiva med Lamont Coleman.
”This album is supported 100% by the Big L family.” Said Big L’s older brother Donald Phinazee “I’ve been talking about this album for the last six years and it means everything to me. This is an original Big L album and I’m excited to put my brother out. This album will show where he should have been and where he was about to go. It’s going on 12 years since he’s been gone. He would have been that one; this project will show where he should have been at’.
Return of the Devil’s Son on Distrolord/SMC Recordings will be available online and in stores November 23, 2010.
Track listing:
1.Return Of The Devil’s Son [Prod. by Showbiz]
2. Devil’s Son [Prod. by Showbiz]
3. Zone Of Danger [Prod. by J-Love]
4. Sandman 118
5. School Days
6. Principle Of The New School [Prod. by Showbiz]
7. Unexpected Flava [Prod. by Lord Finesse]
8. Tony’s Touch
9. Right To The Top (feat. Royal Flush & Kool G Rap) [Prod. by Domingo]
10. Once Again
11. Harlem World Universal
12. I Won’t
13. Hard To Kill
14. Power Moves
15. If You Not Aware
16. I Should Have Used A Rubber
17. Doo Wop #5
18. Yes You Can
19. Audition
20. MC’s What’s Going On [Prod. by Showbiz]
21. Slaying The Mic(via unkut)
Första singeln är här. Hur tänkte dom egentligen? Vem var ljushuvudet som bytte namn på Danger Zone till Zone Of Danger och bytte ut Buckwilds mästerliga beat från 1995 mot ett halvdant från J-Love, och bestämde att det skulle vara lead singeln? Något luktar fisk här.
DX: Is it because you’re tapped out [of L material]…?
Lord Finesse: No, it’s a few pieces out there. It’s just more…hmmm…okay, off the record –
Ja, vi får hoppas att resten av det okända materialet är mer värt, och kan om inte annat glädja oss åt att få låtar som School Days och I Should Have Used A Rubber i ordentlig ljudkvalitet.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jKpd2Bua3Ug&hl=en&fs=1&]
Action Bronsons Imported Goods är en kontrast till vanliga rap-videos. Ett annat New York skymtar förbi. Istället för klubbrumpor och bubbel, eller sletna snubbar som häller ut konjak framför murals, ser vi kinesaffärer, duvor i slow motion, indier med turban som väntar vid bussen, den myllrande trafiken, grillad anka på spett i skyltfönstret, marknadsstånd med bootleg-DVD:s, och stjärnan själv, en bastant rödhårig alban nära de trettio som kör runt i sin egen bil (faktiskt, jag menar kolla – en wunderbaum hänger från backspegeln) med en blunt bakom örat och nostalgiskt blickar tillbaka till ”Orlando Magic warm-up suits and black Shaqs“.
Vi är i Flushing, Queens, en för New York typisk smältdegel, känd för etnisk diversitet och religös tolerans, hem för rap-stjärnor som Mic Geronimo, Yak Ballz, Black Sheep, Royal Flush (men även för Fidel Castros son och Robert Moog). Mästerkocken är där, mitt i smeten, och handlar importerade varor. Sen bär det av tillbaks till studion eller köket för att laga mer läckerheter.
The Outdoorsmen har sitt i att NY-rap har blivit lättare att lyssna på den senaste tiden. Style is king; även kejsare, chairman of the board, och the fucking president. Du kan inte köpa stil. Det har dessa artister förstått. Därför kan de hålla sin grej intakt, även i det kackiga klimat som råder inom rapindustrin. Precis som Ghostface och Blaq Poet och Roc Marciano gör de helt rätt och kommer att möta framgång genom att koncentrera sig på sin stil (apa inte efter andra regioner, då förlorar du dubbelt) och vidareutveckla det som är unikt här: utsökta loopar mellan torra, krispiga trummor, tykna och ytterst välskrivna battle raps, kunskap och attityd, hantverk och having fun, street fashion av finaste snitt, världens bästa matkonst. Det är staden som aldrig sover, redo att ta det till nästa platå.
Action Bronson – The Come Up freestyle
Action Bronson – The Realest freestyle
Meyhem Lauren – Ray Lewis f. Action Bronson & A.G. da Coroner
(mer kvalitetsrap dedikerad till Flushing)
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9rM2vh5m-RE&hl=en&fs=1&]
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=uptnAHqLmQM&hl=en&fs=1&]
Just nu kan man inte hata på New York.
Vado – Goodfellas
