Harlem har överlevt bättre än resten av äpplet eftersom de i högre grad insåg att hiphopens fundament är ett kontinuerligt Style Wars där stagnering betyder död. Anpassar du dig inte efter gatans förändringar fasas du obönhörligen ut, bit för bit.
Jag fattade aldrig grejen med Dipset- och Byrdgang-rörelsen, och håller nu bara på att komma i kapp, men det var fel att dissa dem för att de hämtade inspiration från resten av landet: synthesizer-beats (därför lyckades även Prodigy släppa bättre musik än andra!), Dickies och Chuck Taylors, bandanas, och viktigast – mixtapeformatet. Lika fel är det idag att klandra Rocky och hans producent för att de låter sig inspireras av DJ Screw och hans klick, lika fel som det vore att klandra Pimp C och MC Ren för vad de tog från Marley Marl och Run DMC.
Därför, för att han inte är arrogant nog att vägra låta sig påverkas av utomNew Yorkska innovationer, är ASAP Rocky en av de få New York-snubbar som verkligen kan flyta fram över ett Clams Casino-beat. Istället för uppkört i hiphop-historiens arsle håller han huvudet högt bland molnen, men med båda fötterna stadigt planterade på Harlems asfalt.
På Demons visar han ännu en gång upp hans fallenhet för tät, Camron-liknande lyricism, dynamiskt flytande och halvsjungna refränger, och förmågan att på några få rader röra sig från introspektiv klagan, till aggressiva vapenhot, till sexuellt skryt – alltså den rörlighet som utmärker alla verkligt dugliga rappare.
Ett underbart beat som annars skulle förbli instrumentalt blev en lika bra låt.
“hipsters buy a heart but I can tell you how the streets feel…”
Världens bästa matlagningsprogram är tillbaka med ett tredje avsnitt, där Thirstin Howl the 3rd lär oss att tillreda en utsökt vaniljkexpaj. Nu finns det inte längre några ursäkter för att inte trixa ihop ett delikat mål var dag.
Glöm inte att kolla in de två första avsnitten och studera för all del resten av det New Yorkska kulturarv som denne legendariske polo-rican har skänkt världen.
Första låten med ASAP Rocky oroade rimligen alla som önskade en hälsosam återhämtning för stolt New York-rap, då titeln innehöll orden Purple och Swag, och videon visade upp både BAPE-kläder och en snubbe som hängde på fest med ipods inkörd i kraniet. Nästföljande låt från Harlem-sonen, Clams Casino-producerade Wassup var riktigt bra… kanske främst beatet dock.
Peso däremot låter riktigt jävla fräscht och videon är jävligt New York. Balansen återupprättas nu i universum, och burken kan räknas bland de troende.
“I thought Brownsville was messed up, but over there it’s worse.”
Lil Fame dödar det här. Cormega och Redman också för den delen.
En sån här låt är varmt välkommen in these our last times of menlösa (och businessmotiverade) collabos. Kul också att det inte är de typiska “medvetna rapparna” som kör.
Välproducerat beat, med samma sampling somBitch Niggaz (eller?) och nån annan klassisk grej (som kommer in vid 0:55? Isaac Hayes?) som ligger precis ovanför hjärnan på mig och retas (hjälp mig). OK, Cormega berättar i videon nedanför att det är hans live-grupp som lade ner beatet.
“I never put out a record or single or anything, and I’m on tour, holding my own!” Cormega pratar om sin första turné (Survival Of The Illest, 1998) – och framförallt fenomenet DMX.
Nedan har du ett live-klipp, med Havoc på scen (bland andra!). Mega framför Dead Man Walking, sedan kommer Foxy Brown in för Affirmative Action och Slow Down, och publiken går helt bananas.
“I GET MORE ASS THAN A TOILET SEAT!”
“WORD ON THE STREET IS THAT A .44 CANT STOP MEGA!”
Theodore Bone Crusher – Who Are We? (391 views?! This youtube is some bullshit edit, but that Theodore Unit album had tracks. Ghost and Trife throwing darts over a grimy beat, grimier chorus provided by Bonecrusher.)
Mobb Deep f. Eightball – Where Ya From
(Laidback New York traditionalism, but Eighball seems well and comfortable in the mix.)
Fat Joe Big Pun Eightball – Heavyweights
(Huge beat. Pun’s verse is like the foulest ever.)
Cormega f. Lil Wayne – Who Can I Trust?
(True to his renegade nature Mega collaborated with Lil Wayne way back when he wasn’t even hot.)
Nöjd efter att ha bränt pengar jag egentligen inte har på att se en av världens bästa rappare live. Ja.
Babels affärsidé att deleta luftkonditionering och på så sätt få sina brats, hipsters och förvirrade plastgangsters att hinka mer öl är upplagt för sedvanligt svenskt fyllekaos – och helt olidligt på en techno-kväll – men för Raekwon känns det svettdrypande rätt.
Nån kortväxt rappare med medelmåttig mikrofonkontroll i svart fitted och grönrutig hipsterskjorta öppnar, men den andra snubben (Nomad?) kör en fyndig kollektivtrafikshyllning över det överköttiga beatet från den där Lloyd Banks-låten om bilar som börjar på B.
Ready To Die och Illmatic kan möjligen mäta sig med OB4CL som den främsta representationen av tekniskt tight New York-rap, men är inte lika högstående beatmässigt. Utan introt och Shark Niggaz (vilka man ogärna skippar; som vi alla vet något extremt sällsynt när det gäller skits) så har OB4CL hela sexton låtar, som alla självklart inte är lika bra, men lagda i perfekt ordning. Sättet som skivan böljar och flyter fram på är oefterlikneligt, tidlöst. I den här XXL-artikeln berättas det att man tänkte sig att den skulle rulla som en film; U-God spelar en rånare som blir skjuten i första låten, och dyker alltså inte upp igen. Flera låtar liknar embryon till obskyra gangsterfilmmanus. Black Scorcese Black Coppoloa Black Sergio Leone.
“Mafia flicks, tyin up tricks was his main hobby Teachin his seed Wu-Tang karate Mixin drinks in clubs, hairy chest with many minks Night time rollin with spics Extra live, he claimed he couldn’t die, top rank Took sixteen shots in his fist to bank And his pet piranha, he named him marijuana Smokin ganja, callin his weed paisandra Claimin New York was ancient Babylon Where the sky stayed the color of grey, like her-oin I can’t front though, truck loads of endo Soon to blow slow, his ass is out now, tally-hoe“
En skogstät ljudbild med oändliga skrymslen att snöa in i; sättet som RZA sätter samman små glanslösa ljudsnuttar till storslaget skimrande men genomsmutsiga kompositioner är hjärnskrynklande. (Du får vara uppmärksam för att känna igen orginalet för exv Ice Cream, andra samplingar är mer uppenbara.)
Raekwons andra skivor är avundsjuka för live märker man vad folk föredrar. Hans senaste, Shaolin Vs. Wu-Tang, är förvånansvärt bra, men fungerar inte lika bra live. Likt alla grupper som skapar ett eget universum genom sin musik uppmuntrar Wu-Tang till sektbeteende, och när Raekwon kör anthems från sin egen eller gruppens debutskiva blir det som ett väckelsemöte. Raekwon behöver inte göra mycket för att få igång publiken, men gör det bra.
Han, eller några av hans otaliga gräshållare/drinkmixare, har heller inget emot att köra andras verser på Wu-låtar, och här splittras konserten en smula. 36 Chambers-klassikerna borde vara nästan omöjliga att hålla sig borta från på scen, men att nöja sig med Raekwons vers på Protect Ya Neck då det finns plats för åtta rappare till på den låten är svårt, oavsett hur enorm den låter live. Ghostface skulle ha varit med. Det hade varit historiens kraftigaste show, speciellt om de rappade femtio procent över breaks och soulklassiker (jag fick nästan en swaginfarkt när DJ Symphony slängde på Curtis Mayfield i en välbehövlig fruktpaus).
