Jun 192010
 

Samma dag som Hacknight #2 sätter igång på Utkanten rullar den gamla världen ut sitt mäktigaste propagandaspektakel i genren adelns och borgarnas blodsriter: Det Kungliga Bröllopet. Verkligen symboliskt. Ett tecken i tiden.

Medan andra mer fetishistiskt och kitschigt sinnade anordnar motspektakel råder i hackercirklar som alltid annars obryddheten. I gives a fuuuuuck. Psykos mot hypnos.

Avsaknaden av reaktivitet och rättshaverism är några av denna breda hackerrörelses starkaste kvalitéer. Som om de står över, bortom och vid sidan av sån skit. Orka med moralsnack. Ingen döms här (förutom genom praktik den gamla världens värden). Det handlar om etik. Istället för ändlöst parlamenterande vill man bygga saker, och upptäcka nya sätt att göra. Ett hackerspace har inget uttalat verksamhetsmål. Upprätta först infrastruktur, uppfinn sedan projekt.

Det sossemoderata samhället litar inte på denna anda. Verksamheterna måste vara redovisade och kontrollerade. Medan vi tvärtemot söker efter rum som både är avprivatiserade och avförstatligade.

Lite om detta ska Samira Ariadad tala om ikväll under rubriken Netbased Commons (hon hade även med en förträfflig artikel på samma ämne i det nya numret av Brand, skriven tillsammans med Rasmus Fleischer.) Förutom detta kommer Goto80 att demonstrera C64:ans potential som musikmonster, Mats Kolmisoppis bror ska att orda om The Pirate Bay, och bloggaren Christopher Kullenberg vill berätta om krypotoaktivism (en fysisk motsvarighet till detta vore också bra, för att inte bara försvara data men även datorer!) Vi ska även lära sig att blogga snyggare.

Ikväll kommer det att bubbla på Forsken, men först ska vi njuta av hur Det brusar i parken.

Jun 052010
 

Idag kommer den klassiska grafittidokumentären Style Wars (och även Wild Style) att visas någonstans i Malmö (på Nobelvägen 135 närmare bestämt). Det är från det underbara tidsdokumentet som vi har plockat memen “not the biggest or the most beautifulest, but MORE“.

Enligt mig så är konceptet Style Wars även ett uppfräschande sätt att se hur populärkultur äger rum. Det drar linjen mellan folklore och popkultur på ena sidan och anemisk, borgerlig high culture – you know, the place where it’s considered bad taste to diss a deserving motherfucker and everyone is supposed to be so god damn nice all the time, where friendly, healthy competition is replaced by false comradery and cheap plots, they smile in your face and stab you in the back, you’re industry we’re in the streets, etc. – på andra sidan. Om det är nåt som Sverige saknar så är det ett intensifierat Style Wars. Vi behöver den öppensinnade talibanmentaliteten.

(Kolla in Recife, Curitiba och São Paulo i samma serie.)

När jag kom tillbaks till Sverige i slutet av april råkade jag lägga händerna på en gammal Nöjesguiden och Isabelle Ståhls ledare om ett exotiserat och framtida gentrifierat Malmö. Första delen stämmer bra:

Möllan är så fyllt av överraskningar och äventyr: man vet aldrig var natten kommer att ta slut, rätt som det är hamnar man på en hemlig bakgårdsklubb med tjejer som har sin egen second hand-butik och målar tavlor i en trädkoja på fritiden.

Folks romantisering av Möllan påminner lite om mystifieringen kring hur trivsamt allt är i sydeuropa och Tyskland. Myterna handlar ofta om hur autentiskt och äkta allting är där nere: där finns minsann inga stora, opersonliga köpcentrum, istället handlar man allt i små mysiga delikatessbutiker. Alla beter sig som om de känner varandra och alla kulturella barriärer är upplösta.

Avslutningen stämmer dock inte lika bra; där hon säger att Möllan

i själva verket är en ganska hipster-homogen plats där vita medelklasskids hänger i samma stela barer med dyr öl och dryga bartenders varje fredag. Alla hamnar på Debaser till sist och snyggdansar för att få hångla med någon identisk glasögonpoppare och polisen ropar Apajävel om den ser någon ickearisk person. Folk vill jobba med media och läser trettiopoängskurser för att verka intellektuella och äter minst lika mycket antidepressiva som resten av Sverige. Och nej, vi dansar inte afrikansk dans på gatorna. Det är bara en tidsfråga innan Möllan är lika gentrifierat och kommersialiserat som Lilla torg.

Hon har rätt i att vita medelklasskids håller sig inom sina grupper lika mycket som överallt annars. Men det är inte bara en tidsfråga innan Möllan är homogent och gentrifierat. Vad som saknas för att hopplösheten inte ska sätta in är det perspektiv som Fredrik Edin lyfter fram när han jämför spotifiering med gentrifiering och säger att Allting handlar om bandbredd:

Kanske kan man säga att gentrifiering är en form av spotifiering. Eller tvärtom. Riktigt samma sak är det dock nödvändigtvis inte.

För allting handlar om bandbredd. Innan Telia reserverade bandbredd åt Spotify var Spotify inte spotifiering utan bara en i en lång rad nättjänster som suger big time. Det är först när utrymmet begränsas som spotifiering uppstår. När det skapas en brist. När det inte längre finns alternativ.

Ta några erkänt gentrifierade områden som Möllan i Malmö, Prenzlauer Berg i Berlin, Södermalm i Stockholm och Williamsburg i Brooklyn. I det två senare exemplen är utrymmet begränsat och inhägnat. Av vatten, av trängsel, av skönhetsrådet och så vidare. Det är brist på utrymme och priserna skjuter därmed i höjden. Den långa svansen, utbudet, kuperas. Alternativen blir färre och dyrare. Precis som när ett fastighetsbolag köper ett helt förortscentrum och bygger galleria och därmed lägger beslag på i stort sett hela bandbredden.

Både Stockholm och New York är dessutom, trots finanskris, starka ekonomiska centra som drar till sig högavlönade invånare. Konsumtionstrimmade dinkisar. Det smutsiga, okontrollerade och ”anarkistiska” byts ut mot renlighet, ordning och privat ägande.

I Berlin och Malmö finns inte alls samma brist. Det finns obegränsad bandbredd. Tar lokalerna slut kring Möllan flyttar man till Sofielund eller Seved. Blir det trångt i Mitte och Prenzlauer Berg finns det alltid plats i Friedrichshain eller till och med Neukölln.

Trots att samtliga stadsdelar ”gentrifieras”  – gamla arbetarkvarter blir butiker och restauranger, nya grupper människor flyttar in – ser det väldigt annorlunda ut.

Jämför gärna Möllan med Söder. På Söder vimlar det av conceptstores, reklambyråer, soja-latte-kedjor och designbutiker med barnkläder. Kring Möllan är det fortfarande sunkhak, Baghdad livs och konstiga gallerier som gäller.

Även invånarna skiljer sig åt. I delar av Söder är moderaterna överlägset största parti medan de i delar av Möllan inte ens når upp till 10%. I Berlin klagar näringslivet på att det är omöjligt att hitta arbetskraft eftersom många är ovilliga att söka fasta jobb. Och varför skulle de göra det. Det finns ju obegränsat med bandbredd.

Problemet med Möllan är inte vita medelklasskids så mycket som att vissa av dom är hipsters och känner nåt slags tvång av att hålla klubbar och vara allmänt kreativa. Skillnaden mot andra människor med samma fritidsintressen är att Malmös hipsters inte ens försöker vara bra på det. Dom dj:ar men har ingen selection och kan inte mixa och inte bygga ett set. Dom sprejar på väggarna utan budskap eller intresse av att folk har gjort det i snart 40 år och att det kanske finns nåt att lära om teknik och stil.

Det största problemet är att dom tar så mycket plats och kräver så mycket uppmärksamhet. Och att många Malmö-bor lyssnar på sån där formulabaserad, förruttnad, garage-rock och sån där hemsk indie-pop är självklart beklagligt. Men OK, ignorerar man hipster-problemet är det svårt att klaga (man får helt enkelt ta en omväg runt KB, se åt andra hållet när man går förbi Debaser och lägga på minnet vilka dj:s och klubborganisatörer som är att undvika).

Det kommer mer internationella legender hit än till både Göteborg och Stockholm. Det finns bra techno varje vecka, speciellt nu på sommaren. Det finns fyra olika dubstep-klubbar i Malmö, vilket är ganska bra för en stad med 300,000 invånare. De låga lokalhyrorna och förekomsten av billiga industrilokaler nära centrum har tillåtit en intressant musikalisk undervegetation att växa fram, exemplifierad genom Kristallen, Kontramusik (som tar hit Luke Hess den 11 juni!), Kontrapunkt, Deng Deng HiFiDet brusar i parken, och Sub Encountez (som har bjudit på både Hijo De La Cumbia (för andra gången idag faktiskt!) och Maffi (of Jahtari fame)). T o m legendariska Börft får ordna tillställningar här.

Det här med konstiga gallerior som Fredrik Edin nämner ska man inte heller glömma. Jag antar att det är de låga hyrorna i bakgrunden som gör att både erkända namn som Leif Elggren och Pär Thörn och den kommande generationens förmågor får hålla hus i samma kulturella ekosystem.

Jun 042010
 

If you are around or in Malmö on the 19th of june, you should not miss this. There will, among other things, be talks by Peter Sunde and Christopher Kullenberg, and workshops with Goto80 and others who will shed light on their black magic.

Hacknight is a free one-day creative tech conference in Malmö, Sweden on June 19, 2010.

Local hackerspace Forskningsavdelningen invites you to enjoy tech culture unfolding. Hands-on workshops and a captivating speaker track will cultivate and realize ideas. Network with participants from all over the scene.

A large, industrial house plays host to the hordes of interested tech heads. For the duration of the conference, the hackerspace is extended to encompass the whole building.

We have quite a few topics to choose from that will be announced as soon as we have fitted them into the schedule. We are still open for workshop suggestions though. As we have quite a large space for this purpose we have room for two or more workshop areas for example.

Talks begin at 17.00 and will be in 1hr slots, but are not yet set as of which talk will begin when. Workshops will have introductions before they start and then continue at one of the workshop locations for a limited or unlimited (until hacknight is over) time.

Go and tell your friends! hacknight.se

May 072010
 

MOLEKYLER #1 är klart nu. Ett fanzine. Eller ett häfte. En textsamling som pendlar mellan random mode och att bindas samman av en röd tråd. En slags lo-fi essäsamling. Whatever.

Jag har alltid velat göra något liknande. Papper läses annorlunda än skärmar. En fysisk kopia är fortfarande något speciellt. En artifakt. Folk ger pappershäften mångdubbel uppmärksamhet, och de läses på toa, på bussen, på stranden, och glöms gärna kvar hos kompisar, som glömmer kvar dom hos andra kompisar. Färdvägarna är annorlunda. Dom dröjer kvar. Bloggar kan upphovsmannen radera enkelt och snabbt. Läsaren måste göra valet att göra av sig med en bok; ge bort den, slänga den, bränna upp den, lagra den.

Hur böcker dröjer sig kvar är intressant. Ett egetkopierat häfte håller längre än de flesta av dagens nytryckta böcker. Men vad händer med auran, boken och fanzinet som artefakt, när man själv kan enkelt göra en egen kopia?

Du kan ladda hem MOLEKYLER #1 för att läsa på skärmen här, och för att skriva ut (om du har en skrivare som skriver på båda sidorna av pappret kan du vanligtvis köra ut allt på en gång, annars skriver du ut de udda sidorna, vänder på utskrifterna, stoppar in dom i skrivaren igen och kör ut de jämna sidorna) här. Har du Adobe Indesign kan du hjälpa mig att göra en snyggare kopia. Om du är i Malmö kan du köpa ett exemplar på Rundgång eller Amalthea Bokkafé (filerna du får härifrån innehåller dock mindre stavfel).

Tänk på Meteorer, Horace Engdals aforismsamling från några år sedan. Tänk på den ständige sekreteraren i sin skrivarlya och hur tankepilarna landar i hans huvud – direkt från himlavalvet. Vi vill uppgörelsen med genikulten. Vi vill det molekylära tänkandet. Jag-upplösningen. Den distibuerade hjärnan. Kollektiv litteratur. Föraktade genrer. Kommentarfältet. Att likt Vilhelm Ekelund se litteraturhistorien som en brevväxling. Fan- och populärkultur. Antropofagism.

Tänk på MOLEKYLER #1 som ett mixtape. Det mesta har varit klart länge. De bästa delarna har jag inte gjort själv, alltså ungefär som när G-Unit rappar över Wu-Tang. Ett textuellt street album, hittills kallat MOLEKYLER #2, har påbörjats.

Nov 122009
 

Vellinge vill inte inte ta emot ensamkommande flyktingbarn.

Varför tar vi då emot Vellingebor? Låt oss följa konsekvenserna från deras önskan att vara en ö skild från resten av samhället. Upprätta omedelbart höga vägtullar och inför högre skatter på svenska tjänster och varor (vars relativt låga pris nog har något att göra med billig invandrad och även inhemsk arbetskraft – som inte bor i Vellinge). Även inreseförbud kan bli aktuellt. Om de trilskas ska värnhemsgubbarna tvångsplacera dem på ett nyöppnat transitboende i Herrgården, eller möjligen i “hyddor uppe i Norrland“.

Nov 092009
 

Fredrik Edin håller en låg profil. Trots att han har haft med fingret i en rad halvlegendariska projekt här i landet så är han långt ifrån något välbekant namn. Jag har alltid velat veta mer vad som ligger bakom hans skrivande, och eftersom vi råkar bo i samma stad passade det bra att mötas över en kebab så jag kunde pumpa honom på rykande het info, gamla goda skrönor och det senaste skvallret.

I den första delen av intervjun berättar Fredrik om filmen Metropia som han har skrivit manus till och som snart har Sverigepremiär. De kommande delarna handlar om vägen dit. Från uppväxten i Stockholmsförorterna Jordbro och Högdalen till journalistlinjen i Göteborg och utflykter till Ibiza och Berlin. Från artiklar i Darling och DN till att vara med och skapa ATLAS, Piratbyrån, Asocialstyrelsen och Högdalen Business School. Från punk till techno. Från knegarjobb till nuvarande skumraskaffärer.

Vad handlar Metropia om?

Den handlar om en neurotisk person som åker fel i tunnelbanan på morgonen. Han plågas av att han hör… kanske inte att han hör röster, men han har ett väldigt aktiv själsliv med en stark inre röst som talar om för honom vad han ska göra hela tiden och som ifrågasätter och är jäkligt jobig. Någonstans när han åker vilse så får han syn på en tjej som han avgudar och som har varit med i shampooreklam. Sen börjar han förfölja henne och hamna helt fel, och den där rösten försöker övertala honom att åka tillbaka till jobbet. Men så börjar han ifrågasätta den här rösten, och sen… Jag ska nog inte säga något mer för då avslöjar jag hela…

Det tycker jag inte du ska göra. Fanns det ett tema som du tänkte på när du skrev det här, eller något du kommit på i efterhand, något som filmen handlar om?

Ja. Egentligen handlar det om vad som händer efter övervakningssamhället… när inte övervakningssamhället behövs längre, när människor övervakar sig själva, det klassiska “snuten i skallen”-konceptet. När alla har en inre röst som förespråkar en moral som råkar sammanfalla med liberala värderingar. Det handlar om en hel värld som egentligen styrs av företag och där alla har en stark inre röst som talar om för dom vad dom ska göra. Ungefär som här och nu.

Det låter fint i alla fall, “en stark inre röst”. Som en självförverklingsgrej.

Det låter som något positivt. Vi har använt många New Age-liknande teman. Mycket slogans med New Age-touch som inte är helt ovanligt i företags- och managementvärlden; föreläsningar med kvasibuddhistiska filosofer som har någon managementteori.

Det är intressant att ni inte gör en 1984, att det inte är statsmakten, utan…

Det är lite mer oklart vem det egentligen är som bestämmer. Man ska inte underskatta att stater fortfarande har väldigt mycket att säga till om, men det finns fler som har väldigt mycket att säga till om. Det känns som det inte alltid är helt tydligt vem det är som bestämmer och sätter gränser för vad man tänker och gör.

metropia_poster_large

Det känns vettigt att prata om kontrollsamhället, kontroll från staten eller företag.

Deleuze av alla människor skrev i sin kommentar Postskriptum om kontrollsamhällena att panopticon-tanken som Foucault bl a förde fram, att man hela tiden kan vara övervakad och därför sköter sig… att vi har passerat det stadiet. Nu behövs inte det längre, folk övervakar sig själva helt automatiskt. Man behöver inte panopticon längre, det är helt internaliserat. Många moderna teoretiker kallar det biopolitik, att maktutövningen sker genom folks egna bios, sina egna kroppar och egna medvetanden, och inte sällan just kroppsligt. Shampoo spelar en väldigt tydlig roll i filmen. Den typen av disciplinering väckte faktiskt hela idén till filmen: “Vet du med dig att du luktar starkt kanske du ska välja en annan vagn”. (Fredrik pratar om de skyltar på Stockholms tunnelbanevagnar som påtalar förbudet mot hundar och även på senare år “stark lukt”). Det är biopolitik nummer ett. Då behövs det inget panopticon. Det räcker med att så det fröet hos dom som åker tunnelbana: “Undrar hur jag luktar idag. Jag kanske inte ska stå så nära andra människor. Dom kanske tycker att jag luktar obehagligt.” Det är beyond panopticon. Du kanske har mjäll. Och det kommer alla andra på tunnelbanan tycka är skitäckligt. Bara det är sjukt kontrollerande. Då behöver man ingen TV-kamera för om någon oroar sig för att han har mjäll kanske han inte ställer till så mycket andra problem. Annat än för sig själv genom att köpa ett shampoo som både är dyrt och dåligt och farligt och tillverkat av något företag som stödjer krig i tredje världen.

Den här självövervakningen är verkligen tydlig. Alla som har Facebook berättar vem dom umgås med, vad dom har för sexuell läggning, politiska preferenser, vad dom jobbar med, vad dom gjort idag. Det är självövervakning på högsta nivå. Jag känner att det var oerhört ironiskt att ha Facebook-grupper mot FRA. Det spelar ingen roll om FRA läser alla människors mail. De kommer inte i närheten av den kartläggning som folk helt frivilligt gör av sig själva på Facebook.

Det var väl Amazon som registrerade vad folk klickade på för böcker på deras sida? Där kan du få jäkla massa information. Jaha, den här personen har läst den här bisarra boken och sen den här politiska litteraturen: “Det här är nog en suspekt individ”.

Det är den gamla grejen med lånelistor på bibliotek. Om har tillgång till det kan man veta allas politiska åsikter.

Med Internet finns oanade möjligheter för vad man kan ta reda på om människor. Man skulle kunna samköra Amazon, Facebook, Hotmail, man skulla få reda på allting. Det finns massor av register, kundundersökningar. Vet Telia vad jag kollar på på TV? Det är inte omöjligt att dom vet vad jag kollar på och hur länge och när jag byter kanal.

Men även om det finns massor av sofistikerade sätt att kontrollera vad människor tänker och gör så jag tror jag alltid på något sätt det är en växelverkan, att människor ibland är långt före. Internet har varit hyfsat “Vilda Västern”, ett territorium utan lagar där folk har skapat sina egna regler och levt efter en ordning som ibland har varit motsatt resten av samhället både vad det gäller moral och privat ägande och massor av andra saker. Samtidigt med Facebook finns fildelning.

Och framförallt finns verktygen för att vara helt anonym.

Absolut. Så är det verkligen. I filmen finns det en lösning för dom människorna, men det ska jag inte avslöja!

När är premiären?

Den 27:e november har jag för mig. Jag hoppas det blir årets familjefilm i jul, så att alla tar med sina vänner och släktingar och ser den. Jag tror att om 246.000 människor ser den så får jag någon typ av royalties. Den ska spela in sina intäkter först och det är inte så många svenska filmer som gör det. Det är ganska osannolikt men man vet aldrig. Det kanske tar några år. Den är ju engelskspråkig…

Du kanske får en utökad pension i alla fall?

Det kanske blir sådär 300 kr om året? Riktigt så bra tror jag inte min royalty är, men jag kanske får råd med en falafeltallrik någon gång då och då. Eller kebab, beroende på.

(i del två avhandlas bl a Hunter S. Thompson och Jim Goad)

Oct 172009
 

Din vän datamaskinen – vad handlar den om? Enligt mig: folkhemmet och datoriseringen. Eller: hur datorteknik influerat våra samhällen. Hur datorer använts för övervakning och kontroll. Men jag kommer också att tänka på den bredare historien om dessa maskiner och dess möten med människor, historien om CCC, Sture Johannesson, hackarna på MIT och Xerox, alla världens datoranvändande tjänstemän, osv. Framförallt handlar det om diskrepansen mellan datorernas kyliga rationalitet och användarnas tillkortakommanden. Men också om den värme som deras kroppar utstrålar.

Pär Thörn verkar i samma fält som bl a Öyvind Fahlström, och verkar faktiskt vara öppet inspirerad av honom (likt Fahlström har han även sysslat en del med ljudexperiment). Men det är roligare att läsa Thörn. Man får inte samma intryck av uppskruvad avantgarde-hybris. Det ligger en varmare slags absurdism i det han skriver, för mer än datorer och teori handlar det om dessa vardagsmänniskors liv. På ett sätt blir det politiskt (det handlar som sagt om en slags “aurafotografering av välfärdsstaten“), men författaren är mil ifrån att skriva läsaren på näsan. Vilket bekräftas av hans inledande uppläsning på Vår Makt-seminariet som jag besöket 2008. De dikter om chefer (det var precis innan Tidsstudiemannen kom ut) han läste upp var inte någon frustande agitation men bara absurda och väldigt roliga.

I slutändan blir det alltså en hel del pluspoäng för honom.

Oct 162009
 

En dag varje månad är det som om hela byggnaden som rymmer Babel, detta nattliga vattenhål för antagligen trendnödiga blogghipsters eller testeronnödiga new rap-skallar, tar ett chill pill och bara slappnar av, vidgar skallen och lägger sig lugnt flytandes nerströms i medvetandets flod. Borta är de vanligtvis inkompetenta vakterna och de vanligtvis dyngraka Vice Magazine-pajasarna och de vanligtvis skitdryga spännbögarna. I dörren står istället sammetslena postflummare iklädda turbaner och militäruniformer och glimrande ädelstenar. Skimrande super 8-projektioner och tunga orientaliska tyger beslöjar de vanligtvis blanka, propra ytorna. Kristallen tar över lokalen.

6740_143289404918_522124918_3370597_8303849_n

Långsamt har denna klubb skapat sig ett rykte och en allt större skara lojala medresenärer. Det är imponerande att dra så många människor till dessa iscensättningar av försvinnande smala musikgenrer, vare sig det handlar om kosmisk blueskraut, elektronisk vardagspsykedelia, instrumentala ordsallader serverat i hemblåst glas eller barockhits på oboe och luta. Min fru har varit där långt fler gånger än jag och påstår att det varje gång varit olika lokala förmågor som framträtt, alla okända, alla experimentella och sökande sitt, och det mesta riktigt bra. Själv har jag besökt klubben ett fåtal gånger och har inte sett något som motsäger detta.

Kristallen kan alltså på ett sätt sägas vara navet i en framväxande scen (som ja, redan funnits där, någonstans, men som nu kopplas samman, vidare). Klubben fungerar även som en mötesplats för Malmös underjordiska kulturelit (i brist på ett bättre ord). Här möts folk från skilda sfärer och planer kan dras upp, allianser bildas och nya projekt isjösättas. Kanske kan denna karavan vara små ljus som verkar underifrån på Nordens mentala glaciärtäcke och smälta bort något av den Lutheranska-stalinistiska istiden som fortfarande lever kvar i oss alla. Kristallen säger att “‘jorden är som ett rymdskepp utan instruktionsbok’. Att vi inte har någon instruktionsbok kan kännas lite obehagligt, men det ger oss samtidigt minst lika stor rätt att styra som Konungar, Storpotäter och Stora Organisationer världen över. Kristallen har nu tagit makten, och delar ut den till våra besökare. Frågan ligger nu i era händer, makten är er. Hur ska vi styra skeppet, och vart är vi på väg?

Jun 152009
 

Fredagen den 26e juni slår vi upp portarna för en ny drum n’ bass klubb här i malmö. Stället är Bodoni precis bredvid KB på bergsgatan. Om den här kvällen går bra kommer vi fortsätta att köra en kväll i månaden för att erbjuda malmös dnb törstande skara ett vattenhål att gå till.

Först ut har vi tagit hit vår gode vän Phono som står bakom Leet recordings. Som alltid utlovar han ett set med en massa nya grymma dubs blandat med klassisk dnb. Warm upen står Southern connections troopers Haywire och Camonition för.

Kom dit och supporta!

26e juni
23.00-03.00
Bodoni, Bergsgatan 20
60kr
18år

www.southernconnection.se
http://www.facebook.com/event.php?eid=115208106202

Efterlängtat. Malmö är törstigt!

Switch to our mobile site