Nej, tyvärr – Detroit-duon gästar inte den rättvist hyllade tv-serien, och några Director’s Cut-scener där Omar sitter och putsar hagelbrakare till tonerna av Lab Rat XL går inte att hitta.
Vi får nöja oss med en utmärkt brittisk musiktidning om ett konstprojekt – skapat av den halvt briljante, halvt skitnödige Kodwo Eshun plus kollegor – som utgår från den mytvärld som Drexciya så effektfullt har frammanat genom sina låttitlar och sina skivkonvolut.
(det finns redan ett nyare nummer av The Wire ute – det är OK då vi här på mellannätet bryr oss litet om den linjära världens kronlogiska tillfälligheter)
Konstnärerna i Otololiput-kollektivet är märkbart stolta över att ha fört över denna Detroitska krigsmaskin till konstvärlden, men varför? Styrkan i Eshuns More Brilliant Than The Sun var just förlitandet på musiken och dess värld i sig – att man inte behövde akademin för att tänka och berätta kring (eller rättare sagt inne i) techno, rap, funk, jazz – idéerna finns redan där. Att man nu vänder sig till konstvärldens rum och diskurser för att återplantera de Detroitska fröna känns fattigt.
Som tur är består The Wires Drexciya-special även av en genomgång av gruppens snåriga och svårslagna katalog. Och där droppas hetare och betydligt mer upplysande citat som uppmuntrar till ännu en electro–musikalisk djupdykning.
“A desire to have that kind of dancefloor status, to keep that notion of kick drums and 303s and the notion of sequenced funk, at the same time as to create a sense of enigma and mystery… it’s an unprecendented project to maintain a dancefloor presence and to keep a kind of mystique, what McLuhan calls a participation mystique.”
