Vi minns Nast från hans vers på Purple Swag 2 och den här freestylen.
Även om han inte direkt konstruerade några katedraler av quotables där så var det något man fastnade för: rösten, flowet, energin… hans swagger helt enkelt.
Det ska bli intressant att höra ASAP Fergs skiva, men jag kommer nog att lyssna mer på TRILLUMINVTI.
Slängde ihop en mix med några av mina favoritlåtar i svensk rap. Jag är ingen DJ, utan satt med här mixen mest för att prova ett nytt datorprogram. Det handlar mer om selections än skills.
Den borde passa som soundtrack till min artikel i veckans Arbetaren, där jag jämför samhällsutvecklingen i Bronx, Compton och i dagens Sverige, och vad den betyder för respektive rap-scen.
1. Black Ghost – Blod på mikrofonen
2. Kartellen f. Aki, Alpis, Lani Mo, Svartvit, Stoopido & Jocke – Fortfarande Samma Knas
3. Södra Sidan f. Sebbe, Nääk, Alpis, Fille & Mohammed Ali – Södra Sidan Remix
4. Byn Clicken f. Jacco & Jah Ibo – Nånting
5. TLK f. Fille & Fittja Chrille – Ainaziz
6. Stockholmssyndromet – Kärlek
7. Dani M – Nerifrån och upp
8. Stor – Psykos
9. TLK – Shunno Remix
10. Stuken f. Amir Fo Sho, Gigo & Evii– Hoppas Du Hittar Fram
11. Labyrint f. Black Ghost, Stor, Aleks, Allaywan, Pase, Dani M, Alladin Ashkar och Jaqe – Ortens Favoriter Remix
12. Mohammed Ali – Följer Mig Med Blicken
Jag vet, sista låten sticker ut, men det är min favoritlåt med Mohammed Ali och handlar ändå om det som hiphop kanske handlar om mest. Att se fresh ut, även utan pengar. Att vägra se ut som en luffare; från fat laces med tandborstade sulor, till Causal-kulturen, till Lo-Lifes, till Fjällräven, Helly Hansen och italiensk fotbolls-gear i våra förorter.
Strävan mot något bättre är den här kulturens fundament.
Friterad kyckling och raps från GizLee, och raps från delar av Dirty Crowd; särskilt @elem36 visar var skåpet ska stå.
Det känns som stjärnorna i mat-rap-universum är i linje. Action Bronson och Thirstin Howl The 3rd representerar för New York, och här i Sverige har vi Chato och hans Dirty Crowd.
Nu fattas det bara att Onda och Hugo ska laga amerikansk-norrländska märkvärdigheter inför kameran och att Raekwon Tha Chef äntligen ska visa oss hur han tillagar fisk på sitt sätt.
Gedi Gedz är nästa upp.
Betongakustik av det tyngre slaget lagt på plats av JmJ Beats. Från en EP som ska (skulle?) komma denna vår.
BONUS: En äldre festlåt av BHD (Brotherhood), alltså Malcolm B, Gedi Gedz, Rez och producenten JmJ Beats. Smooth shit är det.
I min artikel i Arbetaren (ute på torsdag) nämner jag den stora del Chile har i Sveriges rap-scen.
Här är ett exempel på, ungefär, det omvända.
Charlito Jokah från Dem Bortglömda gästar sin kusins låt nere i Chile, men genom internet. Kanske mer intressant än bra, om jag ska vara riktigt ärlig, men jag gillar beatet, och det ska bli mycket intressant att se vad Charlito tar för sig i framtiden.
Mannen, du vet att jag fortfarande sitter här och väntar på Shawez “allra första solo streetalbum som kommer att finnas tillgänlig på youtube och soundcloud”.
Shawez är väldigt lovande och Fille bara mördar detta. Gillar sunk-autotunen på hooken!
Det tyckte jag när jag köpte den för snart tjugo år sedan. Det tycker jag fortfarande.
Den där omtalade Coachella-konserten var förutom låtarna från Doggystyle ganska slätstruken, med några rejäla lågvattenmärken i form av en slags virtuell zombie-version av 2pac “live” på scen, Eminem-gästande I Need A Doctor, och ett elgitarr-outro på avslutande Still D.R.E..
Noiset, energin och agressionen från Public Enemy och N.W.A. är inte mycket mot Waka Flocka och Chief Keef. Bomb Squad låter märkbart mesiga när man spelar Bring The Noise jämte Hard In The Paint.
Men ingen ny rap lyckas utstrålar samma cool som Snoop.
Mac Dre, E-40, Too Short, Pimp C och Max B äger visserligen något av samma magnetism och obesvärade stjärnkvalitéer. Men de saknar ett mästerverk i höjd med Doggystyle.
Who Am I?, Gin And Juice och G-Funk Intro och The Shiznit är ännu idag de första låtarna som slängs på om jag råkar köra bil. Den där tvärtjocka, gummiliknande basen som fyller varenda kubikcentimeter av kupén, uppgraderad och förfinad från Parliament och Zapp, är för mig, tillsammans med 808:ans kicks och koklockor, det viktigaste ljudet i musikhistorien.
Några osläppta grejer från Doggystyle-tiden nedan, som ensamma utklassar resten av Snoops karriär:
Screwball and Tragedy Khadafi on the same track? I must be deaf, dumb and blind for having missed this.
A few more Queensbridge gems unearthed from the Youtube wastelands:
DJ Quik bringing out El Debarge is a great moment in music.
In the videos below you can see them performing one of their collabos…
… and working in the studio.
I Like It is such a classic, and much sampled in hiphop. The best example would be this Warren G meisterwerk, but it also inspired Papoose to write an engaging rap for once, and made for a great M.O.P. song.