Jul 272007
 

“Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet.”

“Bakom Dick står en rad av – tidvis – erkända förebilder, främst bland dem A E van Vogt (1912-2000), författare till underbart komplicerade SF-romaner som Slan (bokutgåva 1946), Worlds of Null-A (1948, på svenska Världen och Noll-A) och The Weapon Shops of Isher (1951, svensk titel Vapenhandlarna från Isher). Många av van Vogts temata går igen även hos Dick.”

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick är högintressant läsning.

Vem skriver egentligen en bok? I en radiointervju från 1976 möter PKD ännu en gång Det ensamma geniet.

“And Ballantine deserves to make a bundle on it because Judy-Lyn Del Rey at Ballantine went over the manuscript page by page with me, that’s A Scanner Darkly, and told me what it needed to make it into a really competent book. She’s able to show me point for point. This is the first time any editor has ever done that with me since The Man In The High Castle, the editor Pete Israel was the editor for Putnam then. And he went over The Man In The High Castle page by page and showed me how it should be changed. And then, now, Judy-Lyn has done that with A Scanner Darkly. And so I’ve got two good novels under my belt because I had a good editor. The rest of them, they let me flounder around and write whatever came into my head. So, it was all uneven, the good parts and the bad parts wouldn’t add up. Judy-Lyn del Rey, I’ve never had an editor like her before. She is probably the greatest editor since Maxwell Perkins. She showed me how to create a character and I’ve been selling novels for 22 years. And she showed me how to develop a character. Now that really – my first reaction was dear Judy-Lyn how would you like to take a one way walk off the Long Beach pier? But then I started looking at what she was saying there. And as soon as my fuse had burned out, being very short, it didn’t take long, I realized that she was teaching me how to write. And it’s too bad nobody did that 25 years ago because then maybe my books would make more sense. But look for A Scanner Darkly because that’s – there’s a master craftsman came into that book, Judy-Lyn del Rey.”

Jul 062007
 

Hemsidan och det orgelbundet utkomna bladet Motarbetaren kan ses som en reaktion på att syndikalisternas tidning Arbetaren under en tid var mycket kvoteringsfeminism, queer-teori och världsmusik, och för lite arbetsplatsreportage och goa grejer. Könskriget utkämpas på samtliga fronter samtidigt, men mobiliseringen är alltid kraftigare och mer intressant på landets arbetsplatser än vid marginella universitetskurser och HBT-kalas, ett förhållande som inte alltid reflekterades i Arbetarens spaltmeter. Motarbetaren kom som ett brev på posten.

Hårdare polemisk än Motarbetaren är Adios Gringo, en fräschare, mer välpumpad anti-tidning. Det är som att läsa av en sansad människas hjärnaktivitet när denne får gratisbladet Gringo i händerna, en välbehövlig uppgörelse med det tanketräck som Latifeh AB spritt för vinden.

Jun 192007
 

(uppdaterad 070727)


Nu har jag sett filmen två gånger och kan hjärtligt rekommendera den. Det är utan vidare så att A Scanner Darkly kan vara för dagens drogkulturer och The War On Drugs vad A Clockwork Orange var för det institutionaliserade samhället.

Neo-Fred-Bob Arctor, denna kroppsliga manifestation av en framtid där vi gör ett bra jobb med att dunkelt övervaka och registrera oss själva (men dunkelt), är utan vidare Keanau Reeves bästa roll (bättre än vad han gjorde i River’s Edge). Att casta honom som sönderfallande death freak-snut är den största lyckträffen i drömfabriken sen Arnold i Terminator.

Filmen är lika mycket Dicks geni som Linklaters känsla för slacker-dialog och fina sentimentala scener.

I extramaterialet beskriver animations-teamet kompletteringen av A Scanner Darkly som en triumf. Precis så. Slutscenen kopplar inte enbart ihop alla linjer filosofiskt och berättandemässigt, man fylls av en känsla att animationskonsten tagit ett steg framåt, att resten av världen nu kan göra tecknad film på samma nivå som de japanska mästarna. Den fräscha sensationen ligger här inte bara i det Rotoscope-tekniska samlaget mellan filmkamera och ritplatta, utan beror också på att den svindlande landskapskänslan man får inte kommer från en anime-rulle, utan från en Richard Linklater-film med Keanu Reeves, Woody Harrelson, Robert Downey Jr. och Winona Ryder.

Det är en fin dag i filmvärlden.

Jun 192007
 

Två av rap-genrens främsta mästerverk gjorde plats för ojämförligt historieberättande.

“I’m deep down in the back streets – in the heart of Medina
About to set off something more deep than a misdemeanor
Under the subway, waiting for the train to make noise
So I can blast a nigga and his boys”

“There’s no need for us to spray up the scene
I use less men, more powerful shit for my team
Like my man Muhammad from Afghanistan
Grew up in Iran, the nigga runs a neighborhood newsstand
A wild Middle Eastern, bomb specialist
Intiated, at eleven to be a terrorist
He set bombs in bottles of champagne
And when niggaz popped the cork, niggaz lost half they brains”

“His idols would lock down airports and extort
some import, catchin ten percent of what the fiends snort
Up in the ski resorts, up in hills
They move keys and had skis making drops on snowmobiles
The plan was to expand, catch seven figures, release triggers
And live large and bigger than my nigga
Who promised his moms a mansion with mad rooms
She died, and he still put a hundred grand in her tomb
Open wounds, he hid behind closed doors
And still organized his crime and drug wars”

“Mafia flicks, tyin up tricks was his main hobby
Teachin his seed Wu-Tang karate
Mixin drinks in clubs, hairy chest with many minks
Night time rollin with spics
Extra live, he claimed he couldn’t die, top rank
Took sixteen shots in his fist to bank
And his pet piranha, he named him marijuana
Smokin ganja, callin his weed paisandra
Claimin New York was ancient Babylon
Where the sky stayed the color of grey, like her-oin
I can’t front though, truck loads of endo
Soon to blow slow, his ass is out now, tally-hoe”

Hjältesagan är som som så ofta i rap-genren den unga crack-entrepenörens hänsynslösa expansion, men trots att Wu-Tang gjort det här sedan mitten av 90-talet (eller kanske just därför) blir det inte stereotypt eller tjatigt. Det finns en bildskärpa här, ett öga för detaljer och ett hjärta för sluminvånarna som särskiljer Wu-Tang från senare kommen kokain-rap. GZA frågar sig vad som egentligen är “the meaning of C.R.I.M.E.? Is it Criminals Robbing Innocent Motherfuckers Every time?”

Ett generellt exempel på rap-musik som porträtterar den urbana kokain-epedemin inifrån begränsar sig vanligtvis till att uppfylla ett falskt krav på street cred och äkthet. För Raekwon, GZA, Ghost, Deck och de andra berättare som utmärkt sig i The Wu-Tang Family Saga är detta inte något att oroa sig för. När de sätter sig ner med penna och papper är det inte för att tillfredsställa radions begär efter thug-poser, istället är det med ambitionen att regissera filmer lika episka som de klassiker som kommit från Scorcese, Coppola, Sergio Leone.

På Day One utmärker sig P.R. Terrorist från Killarmy med starka bilder i den i genren så vanliga uppväxt-terapin:

“We was kids back then, you was my only friend,
playing cowboys and indians with coat-hangers.
Now the only thing i tuck in my coat is crome bangers”

Inspectah Deck gjorde gjorde dock detta allra bäst. Hela hans vers på C.R.E.A.M. är värd att citera och lyssna på en gång till.

“It’s been twenty-two long hard years and still strugglin
Survival got me buggin, but I’m alive on arrival
I peep at the shape of the streets
And stay awake to the ways of the world cause shit is deep
A man with a dream with plans to make C.R.E.A.M.
Which failed; I went to jail at the age of 15
A young buck sellin drugs and such who never had much
Trying to get a clutch at what I could not… could not…
The court played me short, now I face incarceration
Pacin — going up state’s my destination
Handcuffed in back of a bus, forty of us
Life as a shorty shouldn’t be so ruff
But as the world turns I learned life is hell
Living in the world no different from a cell
Everyday I escape from Jakes givin chase, sellin base
Smokin bones in the staircase
Though I don’t know why I chose to smoke sess
I guess that’s the time when I’m not depressed
But I’m still depressed, and I ask what’s it worth?
Ready to give up so I seek the Old Earth
Who explained working hard may help you maintain
to learn to overcome the heartaches and pain
We got stickup kids, corrupt cops, and crack rocks
and stray shots, all on the block that stays hot
Leave it up to me while I be living proof
To kick the truth to the young black youth
But shorty’s running wild smokin sess drinkin beer
And ain’t trying to hear what I’m kickin in his ear
Neglected, but now, but yo, it gots to be accepted
That what? That life is hectic”


(One of the greatest groups in music ever.)

Det är sällan Method Man kör något utöver punch-lines, men när han gör det är det sällsynt bra. På A Better Tomorrow kör han en av de bästa Wu-verserna någonsin.

“No longer, brothers, we unstable
Like Kane when he slew Abel, killing each other

You can’t party your life away
Drink your life away
Smoke your life away
Fuck your life away
Dream your life away
Scheme your life away
Cause your seeds grow up the same way”

Den som mest av alla liknar Marvin Gaye och de andra stora sångarna från yesteryear är såklart Ghostface, vilket man förstår när man lyssnar på Impossible, eller Jah World.

“Oh God, I beg for forgiveness
So help me Lord, yes I beg for forgiveness
Deep in my heart, please, I’m crying for forgiveness
Allah U Akbar, I fall to my knees for forgiveness
Branded by the steel iron, bullets flying
Ladies being hit through wickedness, I’m losing my grip
I thought we lived by the books, The Bible, Koran
We pick cotton, my back is still hot and dark and
They threw burners in our babies’ faces
Pale hands that looked scary touched our bodies in the strangest places
Sweat from the white man’s head
Fell on our daughters as she cried, giving white man head, almighty
Alrighty, niggaz is screwing
God won’t you tell me why these ho niggaz is screwing? I’m sorry father, sacrifice me, leave me wife Sacrifice me twice, so my kids can see paradise“

Jun 192007
 

http://imdb.com/title/tt0091860/quotes

“Having lived in a similar feeling setting – a surburban wasteland full of stoned drones – I was very creeped out by the characters and how real they seemed. Unlike most movies, it was easy to imagine someone you know in the same role. It struck close to home at how apathetic and aimless these teenagers were. Watch American news for an hour and try to feel emotion for anything portrayed there and you’ll understand why the people in this story are so frustrated and restless with their situation. It’s saddens and disturbs me. “

Det här var Keanu Reeves enda goda skådespelarprestation i sin karriär tills huvudrollen i Richard Linklaters mästerverk A Scanner Darkly (antagligen den bästa filmen på senare år). Förutom Neo-Bob-Arctor rymmer River’s Edge både Dennis Hopper och Crispin Glover.

Jun 082007
 
The killing of America är fullspäckad med fantastisk dokumentation från ett ett desillusionerat amerikanskt 60-tal och det därefter följande dekadenta, nergångna 70-talet. Den här Mondo-liknande rullen börjar med avrättningar av JFK, Bobby K och MLK, attentatsförsök på Reagan och George Wallace, och går över i snabba bitar med sektledare som Jim Jones (häpnadsväckande klipp från farmen) och Charles Manson, seriemördare som Berkowitz, Gacy och Bundy, och förbluffande filmklipp kring mindre kända pistolmän och knäppskallar, vilket varvas med stämningsskapande scener från demonstrationsskjutningar, upplopp, och allmän punk-, porr-, och prostitutionsdekadens.

Här utandas en groovy, svartsynt tidskänsla som Runkbåset är svagt för. Se till att ladda ner, det är lite som att få andra numret av ANSWER Me! i en sliskig, sensationalistisk en-och-en-halvtimmes AVI-fil.

Hiphop-artisten, porrfilmsregissören och metal-gitarristen Ronnie Braunstein (även känd som Necro) är en samtida Mondo-konstnär. Hans öga för världen har samma direkta, råa, explotativa, ibland sadistiska kvalitéer som Mondo-traditionen äger. Human Consumption är det hittils bästa exemplet på vad jag menar med Necro som genialisk Mondo-rappare.

Bloodsucking Freaks är för Necro vad The Education Of Sonny Carson var för Ironman och Mothership Connection var för The Chronic. Den här explotativa, sadistiska skiten är väl det som han gåg igång på, samplingsvänligt lågbudgetvåld och sjaskiga New York-miljöer. Filmen samplas bl a på Evil Shit, This Is Not An Exercise, Frank Zito, och förut nämnda Human Consumption. Spana in videon till White Slavery om du vill räkna influenser.

Ill Bill är även han en mästare i nattsvart Americana, även han är ur Den Stora Smutsen. Edge Play från The Sexorcist är tråkiga live-beats och riktningslösa groteskerier från Necro och Mr Hyde, men Bills vers löper precis som ett brev till en porrtidning, och det är genialiskt. Andra juveler från den skivan heter Suckadelic, Out Tha Pocket och Who’s Your Daddy.

Men Bill är inte lika negativ som sin lillebror. När en journalist frågar honom när han var riktig förbannad senast, så vill han inte ge något svar, utan menar att man inte bör uppehålla sig vid sådant negativt tänkande, det håller dig bara från att växa ur din egen misär. Dylika tankar om personlig uppbygglighet och likgiltlighet bort från negativa levnadsmönster finner vi i filosofihistoriens mest kärnfulla och fruktbara avkrokar.

Ill Bill är en solskenshistoria, som gått från droger, våld och fattigdom i Brooklyns Glenwood Projects och flera misslyckade skivbolagskontrakt och en slitsam underground-tillvaro, till att arbeta med ikoner och legender som Raekwon, Killah Priest, Styles P, B-Real, DJ Muggs, House Of Pain, M.O.P, DJ Premier, Pete Rock, Large Professor, etc. – och detta med all sin intregitet och sin egenart intakt. Från en mörk Mondo-tillvaro har han lyckats våldta den amerikanska drömmen med ett vinnarens leende.

Jun 082007
 

Jag vet inte om The Beatles vackraste låt är deras bästa, den är i alla fall inte representativ för deras katalog och för vad som gjorde dem till ikoner och musikhistoriska giganter – där talar vi om melodikunskapen, riff-säkerheten, de perfekt räfflade pop-strukturerna, kanaliserandet av tidsandans mörka experimenterande, George Martins häxmästeri, Ringo Starrs virtuositet, samlaget med pop-konst-paradigmet, och främst den kraftiga våg av sexuell, social och psykologisk elektricitet de red fram på.

Julia är sällsynt bland Lennons kompositioner under Beatles-tiden med sitt nakna tilltal och arrangemang, vilket annars kännetecknar hans senare, betydligt blekare period som solo-artist. Men det här är ingen tråkig låt, man har bevarat något av den vackra, drömmande stämning som definierar mästerverk från de här åren som Dear Prudence, I’m Only Sleeping, Strawberry Fields, Sexy Sadie och A Day In The Life, och det är rörande när sonen uppmanar modern att se solen “shimmering, glimmering”.

Jun 082007
 

På sin s k Myspace-blogg svarar Ill Bill en läsare som i CNN-svallvågorna efter den senaste skolskjutningen fått för sig att The Anatomy Of A School Shooting inte längre är en cool låt. Braunstein adresserar e-mailaren kyligt och utvecklar den analys som han tidigare lagt fram över en Necro-produktion, och gör det bra.

De flesta av Runkbåsets stamgäster är dock redan medvetna om att denna auditiva resa inte kan mäta sig med folkfantasins verkliga häxmästare när det gäller skärpa och djup i de analytiska verktygen. Den skarpaste kritiken mot slapp vapenhantering hämtas fortfarande från Beverly Hills-avsnittet där Scott tragiskt råkar skjuta ihjäl sig.

Må hans klantiga nörd-själ vila i fred.

Jun 082007
 

Att skriva för nybörjare borde vara att skriva klart och kort, inte långdraget. Nånstans på vägen borde Mark Rowlands bestämt sig för om han ville vara SF-filmernas Luther Blisset eller deras Herman Lindqvist. I Philosopher at the End of the Universe, en introduktion till filosofin genom den spekulativa spelfilmens värld, blir det lite av båda. En tredjedel av bokens essäer rör åtminstone filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser, så man fotsätter att läsa.

Att använda filmkonsumtion som avskjutningsramp för filosofiska resor och reflexioner är osedvanligt sympatiskt, men man önskar att Rowlands hade dragit större växlar på det fantastiska material han har att göra med, och gjort några av de fantastiska kopplingar som är all god spekulativ fiktions grund. Författaren stannar genomgående kvar i Filosofi A på gymnasieskolan, vilket kan vara nog så intressant, men när filmerna det handlar om är neuronbändande mytologi som Blade Runner, Aliens, Terminator, Star Wars, Matrix och Total Recall förväntar man sig något mer än en åktur i Den Nakne Filosofens CP-truck.

Rowlands använder inte själva filmmaterialet som en avstampsplatta för överljudigt diagonaltänkande, men för ett fall tillbaks in i klassrummet. Men det är värt att se hur Lord Vader kopplas ihop med Nietzsches übermensch och “livet-som-konstverk”, och hur Alien-kvartetten skrivs om som en argumentation för vegetarianism. Kanske finns det något annat där än ett tillfälle för Doktor Rowlands att få användning för gamla lektionsplaner som låg och skräpade i skrivbordslådan.

Switch to our mobile site